Bjällerklang

I morgon är det julafton och för första gången på hundra år har jag faktiskt julpyntat här hemma. Har visserligen vare sig någon gran, julstjärna eller ens en elljusstake, men det finns tomteluvor och glitter och så har jag hängt en liten tomte i lampan. Alltså det kanske inte låter så mycket för världen men det är det för mig. Dessutom har jag tittat på massor av sentimentala julfilmer. Helt enkelt håller jag på att till slut gräva upp den under många år begravda helgfeelingen. Någon med bättre insikt i psykologi kan säkert förklara varför - själv gottar jag mig bara och längtar mig sjuk efter prinskorvar, lax och kokt potatis. Gu va gott.
Dessutom blev jag förra helgen övertalad att ha nyårsfest, så glittret kan sitta kvar i en hel vecka. Jag insåg att eftersom ingen haft den goda smaken att bjuda in mig någon annanstans riskerade nyårsafton att bli tråkig, och så kan vi inte ha det. Så jag bjöd in praktiskt taget alla jag någonsin träffat, och ett par till genom guilt by association. Detta vågade jag göra då jag är tryggt förvissad om att de flesta är mycket mer populära än jag och därför redan bortbjudna. Men vi mobboffer som inte är det tänker ha mycket roligare än er ändå. In your face!

Ursäkta men nu har jag inte tid längre, det finns julfilmer att se och glitter att omdisponera.

God jul!

Marlboro who?

Följande samtal utspelade sig mellan en kassörska i 25-30-årsåldern och undertecknad på Ica Korpen i Aspudden tidigare i kväll:

Kassörska: Var det bra så?
Jag: Ett paket Marlboro Lights också.
Kassörska: Eh... det är någon typ av snus va?

Varefter jag fick peka ut vad det var för något och hon bad om ursäkt med att hon var ny och aldrig rökt. Damen bakom i kön kommenterade det med "ja, det är inte utan att det märks". Jag sa bara att det var okej, men kunde inte låta bli att undra vilken sten hon bott under.

Visdomsord

I Allmänna Galleriets rökrum


På Movitz toalett

Dagens bästa...

...hittades på fotografen Martin Parrs utställning på Kulturhuset. Det var denna bild:



i kombination med denna text:



Det är ur en serie bilder tagna i samband med ett brittiskt teveprogram om heminredning. Den här personen har alltså hängt upp en flådig guldmameluck i badrumsfönstret och njuter av den varje dag i badet. Det är vad jag kallar en lyckad inredningsfilosofi!
I övrigt var bilderna på överklassens sammankomster och underklassens semesterparadis absolut bäst, vilket betyder att de var helt fantastiska.

Vi tittade även på Arakis utställning, och detta är vad som står på Kulturhusets hemsida om denna:

I utställningen förekommer bilder av nakna modeller i arrangerade poser som kan väcka anstöt hos känsliga personer.

Jag vet inte exakt vad som menas med anstöt eller om jag är en särdeles känslig person, men trots att en del bilder var rätt sexiga blev jag till slut lite mätt på kombinationen bundna nakna kvinnor med särade ben och påklädda män i aktiva situationer. Liksom, vad är det som är så jävla nyskapande med det? Den irritationen förtog lite av faktumet att det ofta var fråga om ganska vackra fotografier. Dessutom tog de nästan över de andra delarna av kollektionen, vilket är synd. Man borde inte missa vare sig Tokyobilderna eller den rad av intima matporträtt som får en teveskadad att tänka på vinjetten till Dexter.

Haverister united

Ah, jag känner mig lite uppiggad på det där halvt skamfyllda sättet som kommer sig av att ta sig tid att svara grundligt på ett rättshaveristmejl bara för att sticka hål på ett efter ett av argumenten.
Jag kommer visserligen att ångra mig djupt när jag får nästa mejl och han faktiskt har SVARAT på mina retoriska frågor med ännu fler argument uppfiskade ur förvirringens djup, men hey, det var kul ett tag i alla fall.
Ibland tänker jag nostalgiskt på när jag var på Aftonbladet och man skulle svara i ettantelefonen på helgkvällarna. Efter ett par glas från fredagsflaskan var det sannerligen ingen hejd på tips om vad vi borde skriva i tidningen. Bäst var han som strax efter 9/11 krävde att få Bush telefonnummer och inte trodde mig när jag sa att jag faktiskt inte hade det.
- Nehej, men då vill jag att DU ringer och pratar med honom om det här!
- Jag ska göra mitt bästa, sa jag.

In your dreams

Alltså att drömma sjukt detaljerat hela natten om (kortfattat) hur ens pappa har skjutit en femårig flicka genom ett fönster och hamnar med bild och namn på tidningarnas förstasida medan man själv försöker undvika att hamna på förhör hos åtta poliser eftersom man ovetandes plockat upp sin pappa efter dådet i en stulen bil, det är inte vad jag kallar VILA. Vaknade helt stressad, gråtfärdig och skakis, och kom dessutom på att det var städdag vilket ledde till att jag blev ännu mer stressad och sprang ut till bilen.
450 kronor i böter.
Jag hatar den här dagen.

Helgen vecka 48

FREDAG: Okkervil River



Jag hade lätt kunnat åka hem efter jobbet, skölja av mig dammet och ta mig in till Debaser till klockan elva, för det var då de började spela och det var inte fullt. Men detta visste jag tyvärr inte klockan åtta när jag stack från jobbet. Försökte fråga tjejen i kassan om man kunde betala och komma tillbaks senare.
- Nej.
- Man kan inte betala och skriva upp sig på listan och komma tillbaks senare?
- Nej.
- Finns det något sätt att lösa det på?
- Nej. Det här är en ”walk-in”, vi har inte ens några stämplar.
Jag ville inte missa Okkervil River, så jag gick iväg och åt och gick tillbaks. Var där klockan nio. Ingen jag kände nånstans. Stod resp satt i ett hörn i två timmar. Så jävla tråkigt. Fast det var länge sen jag pratade med så många 22-åringar. De är pratglada de där ynglingarna.
Okkervil började svagt och dörrarna ut till restaurangen där någon spelade ashög DUNKA DUNKA stod på vid gavel. I protest mot den sura inträdestjejen vägrade jag hänga av mig och släpade omkring på en stor väska och en ännu större jacka vilka, när jag irriterat skulle gå och stänga dörrarna, rev ner tre glas som stod i fönstret. Blev mkt generad. Kort senare stod jag och såg hur en tjej sopade upp mitt verk. Skämdes och funderade på att gå fram och be om ursäkt men rationaliserade händelsen med att stället var fullt av fyllon som säkert skulle komma att krossa fler glas än så under kvällen, och att det är sådant de tar med i beräkningen när de öppnar en nattklubb. Efter det höll jag mig dock på min plats och kunde koncentrera mig på ett band som vartefter steppade upp sitt game ordentligt. De sista 45 minuterna var helt fantastiska, och den där trummisen hade jag lätt kunnat gifta mig med bara på grund av hans insats. Sjukt bra.
Sen gick jag och träffade T på Kvarnen, men Kvarnen är som vi vet inget att skriva hem om.

LÖRDAG: The National



Vi hade inga biljetter, men det var lugnt (se nedan). Ingen kö, och vi hann hänga av oss, handla i baren, hitta en sittplats utefter spegelväggen och småprata lite innan de började. Betydligt trevligare och bättre timing än kvällen innan, kan man säga, även om vi tydligen missade förbandet. I väntan på att de skulle börja lade vi en del engagemang på att skärskåda publiken, och kunde konstatera att det som var hett bland Nationalfansen var
1. jättestor halsduk, att bära till typ t-shirt
2. rutigt
3. page
4. snedbena.
Vi såg även ett par män med inomhusmössa, men konstaterade att de måste vara på besök från landet, alternativt mobbade.
Sen blev det musik och The National förde som väntat en hel del fint oväsen. Särskilt violinisten var helt vansinnig och typ tuffast i stan. Alla skrek mest under "Fake Empire", jag med, fast tyst inombords. Shit vilken bra låt det är. Som färsking i Nationalsammanhang var det en del jag inte kände igen, men det gjorde inget eftersom det var så himla bra ändå.
Efteråt tömdes lokalen raskt och till slut var det fler tjejer än killar kvar. Intressant, tänkte vi och övervägde att skriva en avhandling men köpte istället mer öl. En snäll tjej trollade fram ett kvitto på entréavgiften eftersom jag glömde att ta ett när jag gick in, T köpte "Boxer" vid merchbordet och så vandrade vi trappan upp för att underhålla mina laster på rökterrassen.

All in all en mycket lyckad helg, skulle jag vilja påstå.

En kvart i Telefonplan

I går var vi, liksom resten av Stockholms befolkning, på Konstfacks julmarknad. Som uppvuxen i trakterna kan jag konstatera att jag aldrig sett så mycket folk i Telefonplansområdet tidigare. Hot and happenin asså.
Julmarknaden var full av medelklassmänniskor som sa saker som "jag tycker att det är intressant att diskutera om det finns någonting som ett genuint konstnärligt värde" och betalade trehundrafemtio kronor för en vit t-shirt någon hade målat en stjärna på.
Vi stod ut i en kvart innan vi åkte vidare till T:s kusin som bodde i ett sjukt snyggt nybyggt hus i Mårtensdal. Mer sådant, mindre Hammarby Sjöstad tack.


Blanksvart tegel, fränt!

Nu tittar jag på 102 dalmatiner och känner mig lite sugen på en prickig kappa.

Attention Berns

Jag tror att ni har en dörrvakt som är ute efter att så att säga göra lite business of his own där i dörren. I går på The National låtsades han först som att det var ont om biljetter, sen frågade han om vi hade jämna pengar ”för då kan ni få en stämpel av mig”.
Jag är inte den som är moralisk i sådana lägen utan sträckte glatt fram handleden medan jag rotade efter plånboken, men han såg sig om och ändrade sig kvickt till ”eller nej förresten, de har ju en kassa däruppe så ta det den vägen istället”.
Jomenvisst serru det gör vi så gärna. Stod chefen i trappan eller?

Stil och klass

Samtal på Pressbyrån i morse med Farbror Bakom Disken:

FBD: Vill du ha en påse?
Jag: Nej det behövs inte, jag får ner det i väskan.
FBD: Ja, du har ju en snygg väs... Eller ja, den ser annorlunda ut i alla fall.

Be my friend

Jag smäller av, ska jag behöva gå ensam på Okkervil River i morgon? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER?

Om någon vill ha en blinddejt, säg till så ses vi i baren på Deb Medis. Jag är hon som kommer direkt från jobbet och ser trött och lite svettig ut.


Världens finaste serieteckning av Åskar Lilja.

Gud som haver träden kär

Svenska Kyrkan i Hägersten har skickat mig sin församlingstidning igen. Detta är mycket spännande, då jag sedan flera år inte längre är medlem i deras församling, eller någon församling överhuvudtaget. I tidningen, som omfattar sexton sidor, får jag läsa ett öppet brev till gud, om vilka högtider som kyrkorna i trakten tänker engagera sig i, och två artiklar/krönikor (man vet inte så noga) om självmord och droger.
Allt detta är sådant jag hade klarat mig utan, bara så att ni vet, Svenska Kyrkan. Ni har slaktat ett oskyldigt träd helt i onödan. Vad säger er gud om det? Va va va?

November rain

Aaahhh, god morgon sköna värld! Jag ser att du visar dig från din bästa sida i dag, med mörker, regn och slask, överfull diskbänk, dammiga golv, ogjort pappersarbete och någon som borrar i trapphuset.
Eventuellt borde jag ha stigit upp när jag blev väckt första gången runt tio, för att åtgärda/undvika lite av detta, men tyvärr gick det inte. Min hjärna var så långt borta att det tyvärr blev min ryggrad som svarade i telefon, och vad den sa har jag ingen aning om. Och det fick mig att tänka på det här som man ibland sett i amerikanska filmer, att för att verkligen bevisa att man vet något ska man kunna rabbla det när man väcks mitt i natten.
Ursäkta men när jag är nyvaken ligger mina kommunikationsskillz på nivån ganska arg autistisk neanderthal. Här rabblas ingenting, utan vi är lyckliga om vi kommer ut ur dimman med förståndet i behåll. För att underlätta denna process vore det bra om alla höll käften och framför allt INTE BORRADE I TRAPPHUSET.
Ok tack.

Dö. DÖ SA JAG.

Flashbacks skvallerforum makes me want to smoke crack. Jag menar allvar nu.
Ibland doppar jag foten i detta hav av visdom av ren och skär nyfikenhet – de HAR ibland en del kvalitetsskvaller mellan raderna – men varje gång drar jag upp den helt matt över de självproklamerade alfahannar som där tillbringar dagarna med att hata kvinnor, invandrare, homosexuella, bisexuella, kommunister, socialister, folkpartister, fula, handikappade, gamla, finniga, håriga, hårlösa, tjocka, magra, fattiga, förortsbor, brats, hippies, hårdrockare, you get the drill. Det finns bara en grupp som passerar deras nålsöga för vad som är acceptabelt i samhället, och det är deras lumpenpolare. Om de är vita i skinnet, blåa i blicken och runkar taktfast bulle till fantasier om kända kvinnor, vill säga. Och skriker ”hora” i ejakulationsögonblicket.
Typ.
Vad de inte förstår är hur fruktansvärt fattiga deras liv framstår när de bakom tangentbordet skapar en persona de aldrig skulle våga visa för sin mamma. En persona som ohämmat släpper fram all den skräck de känner inför det okända och vänder den till förakt.
Men om de bara visste hur genant det är att läsa det de skriver. Hur man liksom rodnar och famlar efter solfjädern efter ett par sidor av ”tar hon den i tvåan” och "han måste vara bög". Jag menar, hjälp. För guds skull, led dessa vilsna barn till en klinik för sterilisering nu. Inte för att någon skulle vilja ligga med dem, men att döma av en del diskussioner skulle några av dem inte förstå ett nej ens om de fick det i ansiktet med ett brännjärn.
Och ironin i att den här typen av narcissistiska pojkar tror att de är on top of the game när de i själva verket är plågsamt underutvecklade och förkroppsligar exakt allt som är fel i världen är för stor för att beskrivas med ord. Vore jag inte så fruktansvärt trött på den typen av samhällsyttring kanske jag hade skrattat. Men nu är jag det, och kan därför istället bara fromt önska att de begår kollektivt självmord allihop.


Ps, den här människoarten kan även skådas i Resumés kommentatorsfält i något mer dämpad variant.

Buy nothing life

I lördags var det visst "Buy nothing day". Jag trodde att det var i fredags. I fredags köpte jag ingenting. I lördags däremot köpte jag vin, kanske eller kanske inte trampat av barnafötter i något u-land. Anledningen till att jag inte köpte något i fredags var egentligen inte heller att jag trodde att det var "Buy nothing day", utan bara att jag inte behövde köpa något. Det är ganska sällan jag tycker mig behöva köpa något som inte ska in i min mun. Häromveckan tyckte jag mig behöva köpa en dator, eftersom den gamla börjat bråka. En dator är essentiell i min arbetsutövning. Och nu på sistone har jag börjat fantisera om en ny soffa, eftersom den gamla är trasig. Men i övrigt tror jag att det blir svårt för någon att anklaga mig för konsumtionshets.
Jag har samma skor som jag hade för fem år sen, och över hälften av kläderna i min garderob är betydligt äldre än så. Jag har ingen mikrovågsugn. Vattenkokaren och kaffebryggaren är det andra som köpt till mig, i present. Vattenkokaren är jag fortfarande oförstående inför, men visst, den står där så jag använder den. Kaffebryggaren köptes till mig av vänner som vill ha kaffe när de är här (jag dricker inte kaffe). Smörgåsgrillen tror jag var en företagspresent på pappas jobb, den används inte, den bara är där. Inte ens diskmaskin och tvättmaskin har jag, trots att jag hatar att diska och gå ner i tvättstugan.
Min teve är en restprodukt från ett nedmonterat kontor, lossköpt för 150 kronor. Radion har några lösa knappar och ett ickefungerande kassettdäck. Den nämnda soffan är ett arv från föräldrahemmet, likaså matsalsbordet. Köksbordet och stolarna har jag fått av min gudmor. Skänken köpte jag på Blocket för hundra kronor och målade röd. Bokhyllan är gjord av brädor från brädgården. Jag har kvar Ikeas flyttahemifrånkit i porslin och bestick.

Att handla kläder är bland det tråkigaste jag vet. När jag gör det är effektivitet ett ledord, och glöm det här med sällskap. In och prova och ut. En berömd lunch förrförra vintern lyckades jag äta OCH prova sju olika klänningar i fyra olika affärer, jag köpte tre av dem. Det senaste året har mitt jobb av olika anledningar tagit mig till diverse moderna inredningsbutiker, och jag kan gilla att provsitta en skön soffa lika mycket som the next person, men oftast tycker jag att möblerna ser ut att höra hemma på något hippt kontor, de är intetsägande och opersonliga.

Men poängen är att inget av detta är något medvetet beslut. Jag är ingen jävla hippie. Det är bara en naturlig följd av mitt enorma ointresse för att gå i affärer. Vad detta ointresse bottnar i kan man spekulera i, möjligt är att jag vant mig av med det under många år utan pengar.
Ibland undrar man vad som skulle hända om jag blev miljonär.
Jag kanske äntligen skulle engagera mig i "Buy nothing day"?

Grismåndag

Ja ja, den heter Lord of the RingS. Varför vet jag inte. Är det fler än en ring inblandade?

Anyway så är det måndag och jag sitter och gör ikapp saker jag glömt bort. Det är klantigt att glömma bort saker, men nu är det så här. Och eftersom det är tråkigt så måste jag ta pauser lite då och då för att dumsurfa. Till exempel blev jag lite glad av den här artikeln om den knullglada skånska grisen.

Det krävs inte mycket, jag vet.

Åsikter om kvällens television

I kväll låg jag och slökollade på Lord of the Ring samtidigt som jag pratade i telefon. Något innan hade jag slökollat utan att prata i telefon, och kunnat konstatera att det var åtta minuter reklam med mindre än en halvtimmes mellanrum.
Fy fan vad jag hatar reklam. Det vore okej med reklam om den inte var så fruktansvärt efterbliven, men nu är den det, och alltså inte okej.
Men det var inte det jag skulle klaga på, utan att jag under en av dessa oändliga reklampauser zappade över till ettan och Agenda. Där gjorde de en big deal av att något brittiskt reportageteam åkt till Uzbekistan och avslöjat att det är barnarbetare som plockar den bomull som sedermera blir till skjortor och whatnot på HM. Det var inget direkt fel på reportaget. Däremot var det fel på den obligatoriska enkäten efteråt.
Kära Agenda, ibland måste man erkänna sig besegrad och klippa bort skit som bara blir fel. Inte tro att man bara för att Linda, 16, får stå utanför affären och säga "Asså, amen, de e junte bra alls om de e så" och Gunnel, 55 "jahaaa... ja det är trist om det är så, särskilt som HM är ett stort företag" fått någon slags konsumentvinkel på det hela. Det har man inte, man har bara fördummat programmet och fått tittarna att ta fram skämskudden.
Man måste inte alltid fånga Nisse från Hökarängen på språng i Gallerian. Oftast måste man faktiskt inte det alls.

Lord of the Ring var för övrigt fortfarande en timme för lång, det kunde jag konstatera trots att jag satt i telefon längre än så. Liksom, enough with the orcs already.

Paket moves in mysterious ways

Nu har mitt paket sorterats, ankomstbehandlats och sorterats igen i två dagar. Fick nyss en avi, yay! Men vänta, paketet kan hämtas tidigast klockan 16? Då sitter jag på jobbet. När jag kommer hem från jobbet vid halv tolv är tobaks/postbutiken stängd. De har inte öppet natt mot lördag, go figure.
Ska det verkligen behöva vara så här?

Grannar

I går kväll öppnade jag min dörr för att släppa in några gäster. Det gick till som det brukar gå till, hej och kram osv. Precis då kom en granne uppför trappan med en tvättsäck, och jag fick för mig att vara rolig.
- Ja hej, du kanske också ska komma in?
Varpå han svarar:
- Nej, jag ska nog gå upp till mig.

Ridå.

Jag ska aldrig mer få för mig att vara rolig.

Ok computer

I dag hände det. Jag fick känslor för min dator. Han fick en personlighet. Jag satt med honom och surfade efter andra, yngre och snyggare datorer med högre prestationsförmåga, och han blev tjurig. Trög. Ville inte förstå det oundvikliga. Och jag fick samma känsla för honom som jag fick för den nalle som hamnat utanför täcket i min säng som treåring: Gud, han tror inte att jag älskar honom.
Kände mig nonchalant och känslokall. Visste inte hur jag skulle gottgöra detta.
Kanske om han får sova med mig under täcket i natt.

Data - kul men svårt

Är på gång att skaffa ny dator. Den här datorn hamnar då där gamla datorer pläga hamna: hos mina föräldrar. Vilket betyder att fem års samlad data måste raderas. Känslig data rensas ut. Lösenord bytas. Dokument slängas. Fotografier tittas igenom - en del kan få vara kvar, andra kan definitivt inte vara det. Vilka bokmärken ska de få behålla? Dagstidningar, fine. Hitta, SL-tidtabeller, lexikon. Ehh... var det allt? De kanske skulle uppskatta Självbefläckarnas nordiska förbund eller Stories about famous serial killers eller Sverigescenen eller Riktigkille eller X:s profil på Spraydate eller någon av de andra hundratals gamla bokmärken jag inte kommit mig för att slänga.
Och musiken: Jussi Björling och Paul Anka till mamma, Beatles och Robert Plant/Alison Krauss till pappa. High On Fire och The Ex får klara sig utan dessa två nya potentiella fans. Men de kanske skulle gilla Merz?
Min e-legitimation måste bort, hur gör man det? Och min mejladress/lösen från Outlook, annars får de mina mejl, käre gud. Måste ta bort andras mejladresser också, annars vet man aldrig vad mamma gör efter några glas vin. För att inte tala om slänga alla mejl! Fatta vilken tid det kommer att ta att slänga alla mejl. Det går inte att slänga en massa mejl utan att läsa dem först, och när jag läst dem kommer jag inte att vilja slänga dem.

Det här artar sig till en arkeologisk utgrävning. Jag kommer att hitta fynd från kritatiden 2003, få tyda runstenar från 2005 och tvingas göra mitt bästa för att dölja den heliga graalen - den här texten. För hittar de den kommer datorn att hamna hos någon som vet hur man låser upp en tömd papperskorg och då kan jag vinka farväl till min civiliserade fasad.

Vasastankoloni

På tal om it-barn.
Jag och ett par kompisar som bor i samma hus pratade i dag om hur bittra vi är över att Aspudden håller på att förvandlas till Vasastan. Inte ens Södermalm, liksom, med åtminstone en eller annan svarthårig tonåring med för trånga jeans, utan Vasastan. Blonda tofsar och beiga jackor vart man än vänder sig. De har parat ihop sig på Handels eller Berghs, skaffat sig ett barn och en barnvagn som inte får plats i ettan på Dalagatan. Läst någonstans att i Aspudden, där finns det sekelskifteslägenheter billigare än innanför tullarna, let's go there, det är ändå nära stan. Och så kommer de hit, flyttar in i kvarteret och liksom tar över. Inför städhysteri, bestämmer självsvåldigt att cyklar som stått längre än en månad kan slängas (eller vad vet jag, säljas på Blocket, ett tillfälle att göra affärer är ett tillfälle att göra affärer), skriver motioner om att hägna in gården med stängsel och kod, we must think about the children, ger varandra tillträde till vindsförråden för att bygga ut, startar en restaurang dit jag tvivlar på att områdets törstigaste invånare får tillträde, de kan väl sitta på indiern som de alltid gjort.

Tänk om de här krämig cappuccino och halvfranska band-människorna kunde räkna lite på sina finanser och komma på att de nog täcker ett topplån på Rörstrandsgatan. Hej då.

Just nu

Ute: Snö. Små vassa snöflingor. Nästan som att det regnar frost.
Det lägger sig som ett fint glitter över hela kroppen.
Ingen var ute utom jag. Det åkte förbi en taxibil, det var allt.
Som en slutscen i en ganska dålig film.

Skulle vilja dammsuga men vågar inte så här sent. Gick ut med tidningar, sopor och flaskor istället. Stängde in mig i återvinningsrummet så att inte kvarterets it-barn skulle vakna av klirret. Det var lite obehagligt men luktade inte så illa som jag trodde.
Sitter nu vid köksbordet och hör hur Christian Kjellvander sjunger i vardagsrummet, och tänker att jag borde gå och lägga mig så att jag kan komma upp tidigt och dammsuga då istället.

Mmm, säkert.

I dag har jag...

...fått the bluescreen of death än en gång
...talat i telefon över en halvtimme med en gråtande kvinna
...mejlat alldeles för många gånger med en konspirationsteoretiker
...misslyckats med att skriva en artikel
...betalat räkningar

Jag tror att vi kan konstatera att jag haft bättre dagar.
Jävla måndag.

Fem nakna män

Jag vet inte vad det här handlar om, eftersom det kostar nitton kronor att få läsa Aftonbladets artikel och det är nitton kronor jag hellre spenderar på något annat. Men bilden väcker onekligen en lång rad frågor. Till exempel: Hur gick diskussionen innan och under de klädde av sig nakna? Var det någon av dem som stod där och vek ihop sina byxor och plötsligt tänkte "vad håller jag på med"? Är fotografen också naken, för att vara en i gänget liksom? Vad gjorde de efteråt, klädde på sig och låtsades som ingenting? Runkade bulle?

"Öh Conny, jag har världens idé, vi tar en bild på oss med våra vapen!"
"Våra vapen, hö hö, fan Sonny, bra tänkt"
"Jag tycker att vi ska vara nakna"
"Men Ronny, varför då"
"Jo, Jonny, för att kunna ha vapnen framför kuken, vårt ANDRA vapen hö hö"
"Hö hö"
"Hö hö hö"

Och sålunda uppstår nakenhet bland män.

37

I går på Debaser, när Beach House och Arbouretum spelade, var det 37 personer i publiken.
Jag räknade.
De flesta, även jag, stod och tryckte utefter väggarna som töntar. Jag var där själv, så jag var i min fulla rätt att stå och trycka utefter en vägg som en tönt, men de där grupperingarna som stod och hängde vid bardisken eller satt i soffan tycker jag gott kunde ha rest sig och åtminstone försökt att se ut som en publik.

Blev först lite stressad över att det var så lite folk, men efter ett tag började jag känna mig utvald, som att jag var med om nåt speciellt. När Beach House så småningom tar över världen har jag fan bildbevis på att ni INTE var där.

Barn

Det är konstigt det här med barn. Å ena sidan är de ganska jobbiga eftersom det inte riktigt går att kommunicera normalt med dem. Å andra sidan, när det går att kommunicera med dem, som med det där skådespelarbarnet Dakota Fanning, som av en händelse intervjuas på teve just nu, så framstår de som otroligt obehagliga. Snusförnuftigt lillgamla och präktiga och man bara önskar att de skulle spilla glass över sig och börja grina.

Damned if you do, damned if you don't.

Jag får mjäll alltså

Ja hörni, det här med att få mjäll i ANSIKTET känns inte så fräscht va? Eller vad det nu är jag lider av mellan ögonbrynen och bredvid näsan. På apoteket ville de inte kännas vid googling som diagnostisk metod och vågade inte rekommendera att jag smorde in fejan med mjällschampo. Istället gick jag därifrån med en tub mild rengöringstvål, för "det är ju inte bra att tvätta ansiktet med vanlig tvål". Har ni hört den förut?
Tydligen är det så att man inte bara måste bli gammal och tjock, man måste bli ful och fnasig också. Glasberget blänker i höstsolen.

Ps, "Jag får mjäll alltså" brukade min pappa säga om saker som var extra dumma och jobbiga. Ibland festade han till det och sa att han fick fjäll.

Ps II, Han är inte död eller så, han bara säger inte så längre.

Fotboll och Bbb

Matchen, nja, sådär va. Men så går det när man jinxar hela skiten genom att ta en vinst för given, och inte minst plötsligt få för sig att skriva upp Lagerbäck i skyarna med prat om hur han klarat alla gruppspel senaste mästerskapstillfällena.
Och för att hälla salt i de eftertänksamma såren låter det i eftersnacket som att poäng mot Spanien skulle vara någon slags barnlek.
Farväl EM, säger jag bara. Ni vet var ni läste det först.

In other news hatar jag Bredbandsbolaget av hela mitt hjärta. Ibland fungerar inte telefonen, ibland fungerar inte internet, och det har hittills inte gått en endaste tevesession utan att bilden pixlat sig och frusit. Allra helst i upplösningen av någon film eller när SVERIGE HÅLLER PÅ ATT GÖRA MÅL. Nu blev det visserligen inget mål, men det fick jag inte veta förrän sändningen behagade återvända och situationen var över sedan länge.
Jag ångrar så att jag var för lat för att kräva det där skitföretaget på flera tusen kronor förra året när deras grejer verkligen inte fungerade på flera veckor och jag fick två nya modem inom loppet av en månad. Det kunde jag ha gjort, de erbjöd mig elegant att skriva dem ett brev med mina klagomål för att få ersättning.
Ja, ett brev.
Moderniteter som e-post är uppenbarligen alldeles för lättillgängligt och effektivt. Mycket bättre att tvinga ut gnällspikarna för att shoppa frimärken, brevpapper och kuvert, och kanske en skrivare också. Man kan ju hoppas att de tappar sugen. Och kommer det inte fram kan de skylla på posten - med mejl vore det ju deras eget fel.
And we won't have that!
Men hey, vem kan klandra dem. Det funkar ju.

En www-expedition i smuts

Jag är med på Facebook. Där är jag i sin tur med i en grupp som heter "Jag torkar stjärten med Johan Staël von Holsteins krönikor". I den gruppen länkar någon till hans profil. I hans profil står att han är med i en grupp som heter nånting i stil med "Alex Erwiks krönikor". Jag påminner mig att jag hört det namnet i samband med någon catfight mellan honom och Daniel Nyhlén för många herrans år sedan. Jag klickar mig vidare in på denne Erwiks blogg. Där står det att det enda folk pratar om just nu är ett bröstkrig mellan Marie Plosjö och Natacha Peyre, två fd dokusåpatjejer. Där finns vidare en länk till Expressen, som gjort en nyhet av detta.
Jag läser även denna.

Sedan ställer jag mig i duschen och skrubbar av mig huden med svinto. Jag borstar tänderna, kör ner en tungskrapa i halsen, kammar håret med luskam, tar på mig deodorant, parfym, väldoftande krämer och virar in mig i en nytvättad och stärkt kritvit badrock.
Det hjälper inte. Min insida är svart och smutsig och luktar av veckogammalt träck.
Jag vill dricka klorin.

* * *

Nu är det i alla fall fotboll. Om Zlatan ler kanske allt blir bra.

Att misslyckas inför folk som väntar sig det

Så jag skulle parkera min bil. Jag är inte någon som normalt blir stressad inför att fickparkera, bilen brukar hamna där den ska utan större åthävor, och gör den inte det är jag inte den som är främmande för att mecka tills det blir bra.
Det här var i alla fall ett tillfälle jag råkade komma snett vid första inbackningen. Precis då kommer en man i 45-årsåldern gående, börjar glo på mig och skaka på huvudet. Jag är osäker på vad han vill och trycker ner rutan och säger:
”Ursäkta?”
Varvid han tar två kliv fram mot mig och börjar förklara hur man gör när man fickparkerar en bil. Jag behärskar en överrumplande lust att köra över honom, säger istället ”Jamen tack hörrödu” och drar upp rutan igen. Vass comeback, på min ära.
Han går vidare. Han går vidare i tio meter, och ställer sig sedan bakom en buske och fortsätter att glo.
Jag menar allvar. Han står tio meter bort halvt dold bakom en jävla buske och fortsätter glo!
Jag blir helt vansinnig av irritation och det går givetvis ut över min bilkörning och fickparkeringen tar dubbelt så lång tid som den annars skulle ha gjort. Genansen inför detta gör mig inte oväntat ännu argare och jag hoppas att han ska stå kvar när jag går förbi så att jag får slå honom hårt och länge.
Det gör han inte.

Stockholm ren och vacker

Jag läste detta och, ja, kära nån. Om man bortser från den givna frågan om polisen inte har viktigare saker att göra kan man även fundera på vad det är för en estetisk teori som säger att de tusentals affischer med reklam för skjortor, telefoner, tidningar, glass, hundmat, glasögon, ekonomikurser och så vidare i all jävla oändlighet är så mycket mer passande i en stadsbild än tips om stadens kulturliv.
Jo, det är den estetiska teori som går ut på att skönhet stavas nybonade marmorgolv, spotlights, rulltrappor och glastak, och att allt som påminner om att folk lever och verkar här per definition är fult så länge inte ordning-och-redapartierna kan ta betalt för det.

Förutom att man borde ringa den där tipstelefonen och TJAFSA så fort man ser en ful reklamskylt (det vill säga, trehundra gånger om dagen. No time for work när man måste göra sin samhälleliga plikt och skvallra till myndigheterna!) borde någon rebell ta sig an att trycka upp sextusen affischer med polisens logga och tejpa upp över hela stan. Sen kan de skicka böter till sig själva bäst de orkar.

Jonathan Richman

Så fick jag äntligen se Jonathan Richman i lördags. Det var väldigt intressant. Efter den första kvarten var känslan euforisk, det gick inte att sluta le.
Men sen hände något konstigt. Jonathan gick två gånger fram till scenkanten och pratade med en blond kvinna i publiken, hon stod längst fram, och hela stämningen bara förvandlades.
Ingen hörde vad han sa utom hon, men det kändes som att de hade en historia och att det var något slags drama som utspelades. När han ställde sig bakom mikrofonen igen såg han gråtfärdig ut, och sjöng sorgset, med texter som kanske eller kanske inte var riktade mot den blonda kvinnan.
Jag ville så veta vem hon var och vad som hänt.
Efter en rad med lågmälda bitar började sorlet från dem som stod längst bak att bli påträngande högt. Det var något väldigt fint över hur Jonathan Richman plötsligt såg ut att bli varse att han förlorat delar av (den ohyfsade) publiken, för att då försöka vinna tillbaks dem. Han lyckades ganska bra, även om den inledande euforiska känslan aldrig återvände.
Det var med en förvånad känsla jag lämnade Debaser. Jag trodde att jag skulle gå därifrån med lycka i kroppen, istället var jag dämpad. Det var inte dåligt, bara annorlunda mot vad jag väntat mig. Annorlunda att se att det var något djupt mänskligt över honom mitt i rollen som underhållare, att han lät sig påverkas och lät det synas.
Jag vill se honom igen.

Har du cancer?

Metro har ett samarbete med Rosa Bandet och skriver mycket om bröstcancer. Just i dag handlar det om att försöka återvinna sitt utseende när man har tappat allt hår och svullnat på ställen man inte visste att man kunde svullna på. Jag tänker på min goda vän som har bröstcancer och rakade av sig håret. Hur hon berättade om folk som stirrar och kommenterar hennes rakade skalle, och hur en man på en fest en gång stod och glodde innan han plötsligt frågade:
- Har du cancer?
Jag blev helt ställd när hon berättade det. Vad är det för jävla sätt att fråga en sån sak? Är det omöjligt att tänka sig att en kvinna rakar av sig håret för att hon tycker att det är snyggt? Vad hade han sagt om hon svarat nej? "Du ser ut att ha det"?
Dessutom kände han sig tydligen manad att plocka scoutpoäng efter hennes ja, och frågade välvilligt med armen om henne om hon ville prata om det.
- Eh, nej. Jag är på fest och har inte lust att prata om cancer.
Min vän är en ganska sansad person. Hade det varit jag så hade jag antagligen frågat om han var helt jävla sänkt och följt upp med att han kunde dra åt helvete. Visst är det så att folk i allmänhet menar väl och är nervösa när de ska tala om ens stora trauma, och man borde antagligen vara glad och tacksam. Men när de tar på sig silkesvantarna och en personlighet man karvat på i ett helt liv reduceras till ett offer för omständigheterna är det inte lika gulligt längre.

Stalin och jag

Av okänd anledning fick jag häromdagen för mig att stanna till i tunnelbanegången under Långholmsgatan och titta i skyltfönstret. Där fångade detta min blick, klicka för större:



Stalin, minsann. Visste väl att han bar skulden till Hornstull. (Nog undrar man vad där stod innan någon kom med denna rättelse.)

Annars var jag i dag i Kista galleria. Det var jag inte ensam om. Ungefär etthundra tusen andra människor var också där. Blev lite yr över detta. Vad gör alla människor? Själv blev jag bjuden på lunch innan jag intervjuade en kompis, det var trevligt. Ingen annan såg dock ut att ha trevligt. De såg sorgsna ut, som att de inte själva förstod varför de hängde i en inglasad galleria med hela familjen när de hade kunnat vara någon annanstans. Jag tänkte att det kanske var Stalins fel, det också. Övervägde att fråga det indiska sällskapet intill men lät bli.

För övrigt förutsätter jag att när jag nu blivit utpekad som makthavare i SvD hädanefter kommer att mötas med tillbörlig respekt. Mössan i hand och finaste nigningen, or I will release the hounds.

Every man is an island

Jag ska alldeles strax köra min pappa till sjukhuset. Han ska operera knät. Detta fick jag veta av min mamma i går. När jag frågade henne hur han tänkt ta sig till och från sjukhuset sa hon att han tänkte köra själv. Hon la även till att de rekommenderat honom att inte köra själv.
I det läget blir jag lite irriterad. Min far har förr om åren roat talat om för mig hur farfar vägrar att vara till besvär och försöker sköta sig själv så gott han kan utan att någonsin be någon om hjälp, även om han så skulle dö på kuppen. Och så går han och blir exakt likadan själv.
Jag talade om för min mor att jag har både bil och körkort, ifall de nu hade glömt det.
Så när han ringde och väckte mig för trekvart sedan bad han om ursäkt för att han väckte mig på ett sätt han aldrig bett om ursäkt förut - snarare brukar han flina nöjt över att han jagar upp mig. Man liksom riktigt hörde hur svårt det var för honom att fråga till och med sin egen dotter om ett handtag.
Det är sorgligt. Också sorgligt är att jag kan känna de tendenserna även hos mig.

Sofo hates fashion

I kväll var vi på Sofo loves fashion. Fråga mig inte varför. Blev besviken på att ingen orkat klä upp sig. Utom Tito Frez, då. Han hade på sig en babyhätta. Funderade på att gifta mig med honom så att jag kunde titulera mig Fru Frez. Men i alla fall. Alla såg tråkiga ut. Jag med, men jag gillar inte ens fashion så det räknas inte. Fulast var den här kvinnan som hade satt på sig...



...skipants. S k i p a n t s. Jag frågade min vän om det var okej att jag dödade henne. Det var inte lämpligt, fick jag veta. Var sugen ändå. När vi gick därifrån fick vi en goodiebag. Jag blev lycklig - free stuff! I goodiebagen fanns...



...en tvål, ett schampo, en Revigör (Revaxör hade varit roligare) och ett mobiltelefonfodral med nitar. Enligt en text på lådan var fodralet limited edition. Sen stod det även följande:

"You are a free spirit to the bone? Go ahead, rock my day. Wear it like you stole it. Freedom comes in different flavours. Rebellious? Go for The Rocker."

samt

"This product is about to revolutionize the way you talk - and walk. For the first time (maybe) you have full access to information anytime, anywhere and whenever you want to."

Det stod även fler kloka ord, men orka. Är mycket glad att de lade in ett "(maybe)", för vem vet hur jag annars hade kunnat missuppfatta texten. Och att de klargör att den går att användas både när som helst och närhelst jag vill. Man vill ju inte sväva i ovisshet om sådant.
Själva modevisningen, som vi väntade på i en och en halv timme, var över på typ sju minuter. Kan ha varit sex och en halv. Modellerna hade kutrygg och gick i otakt, de hade spökat ut ett barn i paljettmössa och kläderna kommer jag inte ens ihåg.
Det blir ett huvudlöst spegelfoto av fem möjliga för det här, Sofo.

Bonusbild: På vägen dit gick vi förbi denna tutt-tårta.



Frågan är hur man börjar skära i den där tårtan utan att känna sig som en sadistisk sexualmördare.

Kvällen före

Gray Brigade hade releasefest i kväll. Folk: Heter dom GAY BRIGADE? Jag säger: Ja, många är det som undrar. Vad tror du själv, och vad skulle det ha för betydelse?
Ingen har nåt svar. De trodde att de var roliga, och sen gick luften ur dem.
Moving on.



Gray Brigade borde kanske ändå kunna älskas av delar av the gay brigade. De har en sångare som ser ut som en äkta Idol-knullis. Skillnaden, tror jag, jag har inte sett Idol på fem år, är att jag inte tror att Idol-knullisarna låter som en desperat armé när de sjunger. Det gör han, och han ror hem det. Men han gör det ganska mycket tack vare kören. De här typ tvåhundra fabulösa tjejerna som står bakom honom och lyfter honom till oanade höjder, de borde göra mer av det.
Gray Brigade är lite som de här från Barcelona, eller kanske Polyphonic, eller bara sådär himla många så ingen riktigt vet vem som tar ansvar för det de gör. Jag vill bara säga att den som faktiskt tar ansvar för det har lite att ta tag i och leva upp till nu, för det här var riktigt bra.

Bortsett från allt ovanstående så har Eguren, Hammarby, gjort två mål mot Elfsborg och jag älskar honom nästan mer än Zlatan. Åh. Det finns bara en.

Choklå

Samtal nyss, kvinna med extremt sluddrig och småländsk-nära-skåne-dialekt som lät som att hon ringde från en mobiltelefon:

- Häj jaug winger fwån Nowdisk [nånting] å vei vill tacka däj föw att diu var meid i våw undewsökning om kontowsmatewial geinom å skecka en leiten choklå-ask ti däj.
- Ursäkta?
- Jäouu, diu var meid i en undewsökning hos oss å niu vill vei skecka choklå.
- Va? Jag har inte varit med i någon undersökning om kontorsmaterial.
- Jäouu, det var ett äuååår sen. Bior diu peå XXXgatan 5? 126 XX Häegerstein?
- Ja.
- Okäj, tack deå! Häj.
- Eeh... hej.

Så nu väntar jag spänt på denna chokladask jag tydligen förtjänat för ett år sedan. Men eftersom jag har en paranoid läggning misstänker jag att vad jag egentligen gjort är att tacka ja till en livstidsprenumeration på tippex och gem.

Fejan

Så här: Det är helt okej med mig om du inte vill vara med på Facebook. Det är trots allt inget obligatorium. Det som irriterar är att du känner dig så otroligt nöjd över detta faktum att du måste berätta det för alla. Som vore du en motståndsman under andra världskriget. Malligt deklarerar du att du minsann inte "gått på hypen" och gottar dig i att du allt skulle vara den enda att inte trycka på knappen.
Ja, så måste det naturligtvis vara.
Seså, kila iväg till ditt fejkkonto nu så att du kan spionera på alla andra. Om ett halvår har vi alla tröttnat och gått vidare till något annat du inte heller tänker "gå på". Vi ses där!

Potts och kungariket

Första gången jag hörde namnet Paul Potts var häromdagen på redaktionen. Någon pratade om att han släpper skiva. Jag tänkte på Turbonegros Pål Pot, jaha, ska han gå solo. Sen började de prata om någon typ av Idol-program i England, och jag fattade ingenting. Sen när har folk börjat bry sig om det, tänkte jag, och varför?
Därefter såg jag klippet där han gör sitt första framträdande, flera gånger såg jag det, och jag fick varje gång ofrivilliga rysningar över hela kroppen. Ofrivilliga eftersom jag inte kan låta bli att till exempel undra om det hade funkat med en kvinna. Det hade det inte. Knubbiga kvinnor med sneda tänder och dåligt självförtroende funkar inte, oavsett hur bra de är. Knubbiga män med sneda tänder och dåligt självförtroende funkar till och med om de inte är särskilt bra, bara storyn finns där. Men jag blev tvungen att kapitulera, för den här storyn har verkligen allt. Det är en saga.
En man som varit mobbad, som jobbar med något av det tråkigaste man kan föreställa sig - han säljer telefoner, om jag fattat det rätt - en man som uppenbarligen vare sig har utseende eller någon social kompetens eller intelligens att tala om, han ställer sig på en scen, deklamerar att han ska sjunga opera (opera!), och får stående ovationer. Vinner hela skiten.
Man hade knappt kunnat hitta på det. Hollywood beklagar att de inte var där, men sitter antagligen och filar på manus as we speak. Och jag tycker bara att det hela är otroligt fascinerande. Det säger på något sätt ganska mycket om människorna, både bra, kanske mest bra, och dåligt. Det som är dåligt är känslan man får av att folk verkar tycka att de ändå är lite duktiga som hejat på Paul. Det som är bra är att det inte gör så mycket, för tydligen finns det utrymme för den som är annorlunda även i den stora mainstreamfåran.
Folk är visst inte bara fascister. My bad.
Sen att man kan misstänka att han är bortglömd lagom till nästa säsong av det där programmet känns inte viktigt just nu. Som någon av de där domarna sa, man vill att det ska gå bra för honom. Man kan nog inte hjälpa det.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Hemkommen från Göteborg i går kväll är jag fortfarande i djup chock, då det inte regnade snett en enda gång. Tvärtom så var det sol, enligt uppgift till skillnad mot i resten av landet.
I torsdags kväll var vi så ute och letade efter någonstans att äta. "Här går vi in", sa någon och vi hamnade på Palace. För er som liksom jag inte känner till något om Göteborgs nattliv utom Sticky Fingers kan jag avslöja att Palace även går under namnet "Jurassic Park". Detta för att samtliga gäster är i femtioårsåldern och efter middagen dansar till Barbados.



Dessutom raggar de så ogenerat att man får nervsammanbrott.
Några av oss försökte gå vidare, men torsdagar är uppenbarligen ingen big night out på västkusten, då allt var stängt och svart. En pub hittade vi, och där satt vi tills de stängde 45 minuter senare. Då bet vi i det sura äpplet och gick tillbaks. Nu orkar jag inte tala om det här längre, ok.

Dagen efter var det konferens i en hel timme. Jag begick etikettsbrott och åt frukost under konferensen, fick sura blickar. Kommer inte ihåg ett ord av vad som sades, kunde bara tänka på haj. I love haj. Fick till slut se haj.



Detta är eventuellt Herman. Han är 2,5 meter lång. Till min stora bedrövelse fick jag inte mata honom, eller nån annan haj heller för den delen. Vad jag fick göra var att titta på när någon ANNAN matade dem, typ specialutbildad hajmatarpersonal. Deppigt.



Denna haj heter naturligtvis Sågkrates. Vi är trots allt i Göteborg. Sågkrates låg lågt.
De hade också andra djur på Universeum, till exempel papegojor, sköldpaddor, laxar och dödsormar.



Fränt att heta dödsorm. Hade den hetat dödsmördarorm hade jag skaffat en.
Sen gick vi till Liseberg. Jag hade aldrig varit på Liseberg. Vad är grejen med de här stjärnorna med namn som Whitney Houston, Hasse Alfredson och Albert Einstein? Vad har de tre ens gemensamt? (Svar: Jodu, de har änna varsin stjärna på Lisssebäääärj!)



Alberts stjärna. Sen åkte jag mer bergochdalbana än jag gjort de senaste tio åren sammanlagt, det vill säga Flumeride, Balder och Kanonen varsin gång. Yrt.
Kolla noga, där sitter jag:



Yrt, som sagt, men rooolit.
Såg även en glassbar som hette Glassiären. Kändes helt rätt. Ännu mer rätt var att Håkan Hellström skulle spela klockan åtta. Då var vi tyvärr redan long gone, närmare bestämt på restaurang Fond. Restaurang Fond hade sjuuuukt god mat och även jag, som när man får välja hellre tar förrätt än efterrätt, flög rakt upp i desserthimlen av följande komposition:



Försök dock inte beställa den om ni inte är beredda att smöra för Pernilla, för den finns inte på menyn utan är en kombination av två olika efterrätter. Faktum är att jag börjar dregla bara jag tänker på den.
Vi var givetvis sist kvar på restaurangen och satt och skränade på stockholmska fram till strax före midnatt. Skulle tro att personalen tyckte att vi var väldigt charmiga. Sen ramlade vi dåliga gatan fram till nåt ställe jag inte kommer ihåg vad det heter innan vi gick tillbaks till hotellet för att titta på Simpsons. Tyvärr somnade jag ifrån den.

Next day: Röhsska museet. Där fanns gamla möbler, fina saker, reklam för hårspray som inte luktar hårspray...



...samt lite fräsch kamplyrik från 72.



Efter detta åt vi lunch på Hard Rock, åkte en tur med Paddan och duckade för broarna, hämtade väskorna och åkte hem. Hemma väntade Zlatan i teven.
Åh Zlatan.

Onsdag den 5 september

I morgon ska jag åka på kick off i Göteborg. Visst är det så att man går upp i brygga vid blotta tanken? Inte ens en natt, utan två. Men eftersom jag inte kunde följa med förra året så spände min uppdragsgivare i år blicken i mig och jag fann det svårt att säga nej. Och vi ska åtminstone få mata haj. I love haj. Hoppas de är stora och ser farliga ut. Utöver det ska vi antagligen konferera om värdelösa saker som sen inte genomförs, samt komma hem så sent att man missar Danmarksmatchen.

Innan vi åker borde jag styra upp en massa jobb. Det skulle inte vara några problem om det inte vore så att jag lider av telefonskräck i dag. Jag gör det ibland, och det är rätt bökigt i en arbetsutövning som min. Alltså har jag nu i två timmar suttit framför min dator, stirrat surt på min telefon, gjort absolut inget av vikt och istället längtat ut i solen. Antagligen är det bäst att jag går ut nån gång då så att jag får det ur systemet.

Ja, det var bara det. Hörs då.

Recently read

Nu har också jag läst "Snabba cash". Hade bestämt mig för att vägra läsa den efter rykten om torftigt språk och halvkass intrig, men när den kostade 39 spänn på Adlibris kunde inte ens jag stå emot ett impulsköp. Så jag läste den. Med förväntningarna nedskruvade på ungefär minus tio. Och visst var den seg på sina ställen, och visst borde Lapidus släppa taget om kolontangenten, och visst borde han vara lite mer konsekvent, eller åtminstone tydlig, i sitt användande av gringosvenska. Men så himla illa var det inte, åtminstone inte om man som jag väntat sig språk i stil med, säg, Denise Rudberg (vars första bok jag en gång i tiden i en enkel bloggkommentar elakt skrev att jag ville bränna på bål, vilket hon läste och sedermera kommenterade i DI. Förlåt Denise, du har säkert blivit bättre, övning ger ju färdighet, men jag tänker nog inte ta reda på det. Ok, moving on).
Intrigen, tja, den handlar om maffia. I Stockholm. I Sollentuna och på Stureplan, på bordeller och golfklubbar. Det är kanske inte stor litteratur, men det är en helt okej spänningsroman. Jag blev positivt överraskad. Till skillnad mot när jag läste "Bitterfittan" strax innan, där förväntningarna tvärtom var högt ställda efter att många människor vars smak jag litar på talat om att det var ungefär det bästa och viktigaste de läst på länge. Det var inte det bästa och viktigaste jag läst på länge, men det kanske är för att jag redan är medveten om allt som står i boken, barn eller inte. Jag trodde faktiskt att hon skulle komma med något nytt, eller åtminstone skriva om det på ett nytt sätt, men det var old news från början till slut. Även om det naturligtvis fortfarande finns gott om folk som skulle behöva sig en dos verklighet så tycker jag inte att boken levererade den verkligheten särskilt vasst. Det kanske blir så när man predikar för kören.
Verklighet fick man däremot känna på i Lionel Shrivers "Vi måste prata om Kevin", och nu ska jag erkänna något genant: I början trodde jag att den var "based on a true story". Hade liksom inte läst något om författaren, bara någon kort beskrivning om boken, och helt enkelt inte fattat att det var fiktion. Först efter att jag glatt påstått för vänner att boken är dokumentär reflekterade jag över att huvudpersonen och författaren inte hade samma namn, googlade och voilá, mitt misstag uppdagades. Hoppsan.
Detta spelar dock ingen som helst roll då boken är helt fantastisk, även om det är svårt att tro när man ser att den är uppbyggd som brevkorrespondens till en frånvarande make. Faktum är att den nästan blir bättre då, eftersom författaren så oerhört skickligt lever sig in i sin egen berättelse och övertygar vem som helst. Rekommenderad läsning.

Nu har jag precis börjat på "Ok, amen" om chassiderna i New York. Vi gick omkring i Williamsburg i somras och funderade mycket över deras liv, så det ska bli spännande att se vad hon kom fram till.


Smygbild på ortodox jude, Williamsburgh Street, Brooklyn.

Fem meter hund

I dag när jag promenerade på Renstiernas bort mot Katarinavägen var bergväggen tapetserad med reklam för nånting, jag vet inte vad, men på en av bilderna var en hund. En stor jävla hund. Säkert fem meter hög.
Anledningen till att jag reagerade på detta var att en herre ute på promenad med sin vovve inte för sitt liv kunde få vovven att passera den där tavlan. Vovven ylade och gnällde och stod på bakbenen som om livet var den kärt, och när husse lite irriterat försökte rycka med den smet den ur kopplet och kutade rakt ut i vägbanan. Som tur var kom det bara en bil, och ganska långsamt dessutom, så husse kunde kliva ut i gatan och plocka upp den av skräck skälvande byrackan.

Har alltid trott att hundar är mer lukt-type-of-people. Men de kan alltså känna igen en hund, av annan och inte helt vanlig ras, på BILD och tro att fem meter hund, det passerar man nog inte ostraffat. Weird!

För övrigt sitter jag här och skälver lite av skräck själv, för jag ska åka på derby alldeles strax.
Gah.

KAO - en tvåa

Sifo ringde just. De brukar aldrig göra det, så jag tyckte att det var lite spännande. Kände att jag var en del av något stort osv. Men en av frågorna var "Hur stort förtroende har du för finansborgarrådet Kristina Axén Olin?", och jag tyckte att det var en svår fråga. Man kan väl ha stort förtroende för att någon kommer att göra allt för att genomdriva sin politik även om man ogillar själva politiken? För jag tror verkligen att hon har en enorm drivkraft. Hon borde lägga den på att rädda sälarna eller nåt.

Hon fick en tvåa.

Att vara originell

I många, många år har jag hatat smileygubbar mer än livet självt. I dag kom jag på något jag hatar ännu mer: Bakvända smileygubbar. Det vill säga folk som gör sin gubbe åt fel håll, á la (-:

1. Jag är inte tillräckligt verbal för att uttrycka mig utan att göra gubbar av kolon och parenteser ens om jag faktiskt behöver kolonen och parenteserna till en verklig mening, men
2, det är ju rätt gammalt att göra glada gubbar med extra extra många parenteser, jag måste hitta på nåt nytt och
3, hmm, vad skulle det vara? Jo jag har det, jag VÄNDER PÅ DEM! Shit asså vilken grymt fräsch idé! Folk kommer tycka att jag är helt s p e c i e l l ! De kommer fråga hur jag kunde komma på nåt liknande! Jag kommer bli värsta vippen på smileygubbefesten! Utnämnd till Årets smileygubbedesigner! Ooh I'm so cool, move outta my way you losers of regular smileygubbe.

Ungefär så föreställer jag mig att det ser ut i deras hjärnor.

Skinnshorts, sex, och stuff.

Inte för att vara en sån där stalker men ibland är det kul att kolla sin statcounter och se vad som fått folk att hitta hit. I går var det till exempel en person från Bergs Arkitektkontor som kom hit efter en sökning på "skinnshorts". Personens nästa klick var inlägget "När jag tänker på sex", vilket jag visserligen inte rekommenderar till någon pga det helt osexiga innehållet och den tråkiga prosan, men ändå. Personen på Bergs ville läsa om skinnshorts och om hur det var när jag tänkte på sex. Don't you just love it!
Hädanefter, eller jag menar med början just nu, så ska alla mina inlägg ha med ordet sex i rubriken på ett eller annat sätt.

För övrigt är det inte helt sällan folk från Holland hittar hit via ordet cl0wnsex. Jag skriver det med en nolla för att jag inte vill göra dem besvikna. Min blogg handlar extremt lite om cl0wnsex. Faktiskt väldigt lite om sex överhuvudtaget. Försöker undvika det. Eller jag menar, jag hinner inte skriva om det för jag ligger så mycket.

Årstiderna na na

Läste ett inlägg om hösten hos Beneath a Steel Sky och tänkte skriva en kommentar. Istället skriver jag ett helt eget inlägg, för jag känner att min perversion förtjänar att dras fram i offentlighetens ljus inför alla jag känner. Så jag erkänner:

JAG ÄLSKAR ALLA ÅRSTIDER.

Ja, jag gör faktiskt det. Jag älskar dem nostalgiskt, jag älskar dem längtande, och jag älskar dem när de är. Det har jag gjort i hela mitt liv.
Jag älskar att sitta på verandan en ljummen natt med rödvinsstänk och syrsor. Jag älskar att gå i krispig höstdoft bland brinnande löv. Jag älskar att ha musik på tillräckligt låg volym för att höra oktoberregnet mot fönsterblecket. Jag älskar första, andra, tredje och fjärde advents ljus, julaftons glitter och nyårsaftons raketer. Jag älskar januaripromenader i strålande sol och vitt, vitt, vitt. Jag älskar när det börjar knastra under fötterna och knaka i allt som lever. Jag älskar doften av fuktig pånyttfödd jord och ljudet av fåglarnas blyga kvitter. Och jag älskar att se lyckliga lättklädda pojkar och flickor ha picknick långt in på natten på sin finaste filt.



Av olika anledningar får man alltid frågan vilken årstid man gillar bäst, som att det skulle säga något om ens personlighet. Jag kan aldrig svara. Antar att det också säger något om min personlighet: Jag älskar allt och alla. Nu har jag skrivit "jag älskar" tretton gånger. Jag menar fjorton. Let's make love.

This just in

Utrikesminister Bildt är tillbaka i garderoben.
(Klickbar bild)

Säck och aska

Seriöst, nu är det nog. Kan inte folk bara hålla KÄFTEN om sina kläder? Jag skiter i vad du köpt, var du köpt det, varför du köpt det, vad det var för märke, vad det kostade, när du tänker använda det, och till vilket annat plagg som jag OCKSÅ skiter i var du köpt det, varför du köpt det, vad det är för märke och vad det kostade.
Hela den här jävla modeflugan som började för drygt tre år sen har sedan dess accelererat in absurdum, och trots att jag med genomtänkt noggrannhet undviker precis allt som ens andas modeblogg hjälps det inte. Alla de här klonade brudarna som ser exakt likadana ut med sina beiga jävla ballongklänningar och fula jävla blåkullakängor kryper innanför huden på mig ändå, och det ironiska är att de alla tror att de har en egen, personlig stil som de minsann var först med att odla.
Jag fontänkräks på deras kuvertväskor, deras hallspegelfoton och deras blekta slingor. Jag vill doppa dem alla i kokande olja och servera gästerna på Teatergrillen. De gillar nog att gnaga på ben.

Den store poeten

I kväll hände det. Det jag alltid drömt om.
Jag och några vänner står utanför Pet Sounds Bar och pratar randomly om grejer, kanske säger vi något ord om döden. Och plötsligt! En mager, svarthårig, skäggig man hör brottstycken av vårat samtal, dyker in i vår grupp, och deklamerar följande:
"Jamen, alla ska vi dö någon gång."

Jag dog nästan av loveliness. Allvarligt. Är det inte bara helt rätt att en mager, svarthårig, skäggig man någon gång, helt oförhappandes, poängterar att vi alla ska dö? Bara liksom är den där POETEN vi alla vill krama? Jag tycker det, och nu har det hänt, och jag kan dö nöjd.
För det ska vi alla göra någon gång.
Dö, alltså.
Jorå, I've been told.

Så här är det - SKOR

Om du någonsin tror att du ska ta på dig ett par skor som stått i garderoben jättelänge, tänk igen. Särskilt om de har klackar som är uppåt tio-tolv cm. För när du tar på dig dem hemma kommer du tänka: jamen det här passade ju rätt bra faktiskt!
Men inom loppet av tio minuter, när du gått hemifrån och det är för sent att gå tillbaks, kommer du att tänka AJ AJ AJ AJ AJ VARFÖR I HELVETE TOG JAG PÅ MIG DEM.

Bara så att du vet.

Hem ljuva hem

Låt mig presentera min bokhylla:



Den är full. Det står även två papperskassar fulla med olästa böcker på golvet och det står högar på bänken. Min tidningskorg har spruckit av överlast, mitt s k nattduksbord är fullt, så också skrivbordshyllorna.
Utöver detta ligger alla mina cd-skivor i högar på en högtalare. Ja, alla. Jag har alltså ingen cd-hylla heller. Det är blott en tidsfråga innan något av tornen jag så mödosamt byggt upp rasar omkull, drar med de andra i fallet och lämnar mig att sopa jewelcasesplitter i tre veckor.

Någonstans formas en tanke: Det är nödvändigt med en omstrukturering.
Man ska dock inte inbilla sig att det är första gången den tanken formas för att sedan lämnas utan åtgärd. För det går inte att köpa en ny hylla, eller två, utan att möblera om, och det går inte att möblera om hur som helst. Det är fönster och dörrhål i vägen, för att inte tala om ett stort jävla träbord med bänkar (kända som "fjällstugan"), två stora jävla fåtöljer och en stor jävla trasig soffa. Plus soffbord, teve samt stereo med alltför stora, ruskigt dåliga högtalare.

Jag är verkligen, verkligen sugen på att kasta ut alltihop (utom böckerna och skivorna, förstås) och börja om. Men då vill jag slå upp taket till originalhöjd. Inget av det har jag råd med just nu och gudarna vet när de tänker låta det regna pengar över min törstande öken.
Är alltså mkt trött på min lägenhet för ögonblicket. Byta? Tar gärna en trea här i närheten, med utsikt över vatten. Balkong och stort badkar tack. Ok vi hörs hej.

Köksbestyr

Jag håller på att avfrosta frysen. Det var på tiden, kan man säga, eftersom det knappt gick in något där längre på grund av de glaciärer som bildats. Antagligen med egna livsformer som fjällrävar och isbjörnar.



Började för en halvtimme sen när jag gjort en smoothie på de sista hallonen som låg där. Försökte först hacka frost med en gaffel men fick ont i knogarna. Kom på den genialiska idén att köra lite med hårtorken för att snabba på processen. Sagt och gjort. Kände mig nöjd. Satte mig att äta frukost. Tittade sedan efter, ingenting har hänt. Försökte hacka lite till med en gaffel. Konstaterade att hårtorken endast smält ytskiktet, som sedan stelnat till ett svinhårt och halt isberg. Som antagligen kommer att ha av några viktiga rör.
Var är klimathotet när man behöver det? Va? Skit.

Rubrik:

BLOGGAT
bäst just nu



Fräsch reklamplats i Metro, världens största tidning, i går. Fick dock inte veta det av Metro, utan av en kompis som läst den.
Känner hur jag med stormsteg närmar mig mina 15 minuter och ser fram emot att stjärnögd skrida röda mattan fram.

Seriöst, för att ha i genomsnitt trettio kompisar som läsare tycker jag nog att jag får lite överdriven publicitet. Förra gången var det Amelia. Och sen har jag och en kompis med en annan hemlig sk humorblogg som nu är nedlagd hamnat på ytterligare en topplista. Där hade vi dock betydligt fler läsare. En vacker dag kanske vi avslöjar att det var vi som höll i den. Vem vet, ni kanske har läst den (och trott att det var på riktigt, HA-HA). Den tredje bloggen jag varit inblandad i har visserligen fått ännu mer uppmärksamhet, men det var inte tack vare mig eftersom mina inlägg var väldigt få.

I alla fall så verkar världen tala om något för mig, jag vet bara inte vad. Sluta jobba, börja blogga?

Hedemoras första rulltrappa

Alltså, jag fattar inte hur jag kunde missa denna händelse av gigantiska proportioner.

Varför SA du inget, raring?

Veckans bästa MMS

Tror du inte på fan att ett av de små
kräken bet mig i tån

The life and love of

Börjat jobba igen, alltså lite mer entusiastiskt än jag jobbat de senaste veckorna. Vill hellre vara ledig, but then who's gonna put food on the table. I fredags var jag ute och härjade och blev tafsad på av en stupfull brud. Det var sannerligen inte i går nån tafsade på en. Hoppas det dröjer till nästa gång. Sen gick vi på efterfest och lekte sanning eller konsekvens. Det var sannerligen inte i går man lekte det. Hoppas det dröjer till nästa gång. I dag har jag försökt styra upp lite mer jobb samt lyssnat på när Persbrandt med sin mest pretentiösa stämma läser Cornelisdikter, det var plågsamt. I morgon ska vi laga mat åt en kompis som brutit benet och därför inte kan åka och handla själv. Det ska bli gott, för jag tänker inte laga maten. Fy fan vad tråkig jag är, stackars er. Hej då.

Mjölby tur och retur

Smskonversation i Nyköpingsbro:

L: Så enkelt att bolla ut ännu ett europeiskt gäng. Cork och Utrecht. Har inte ett svenskt brödlag nyss åkt ut mot dem?
M: Hörde det på radiosporten. Håller på att köra hem från Mjölby, blev tvungen att stanna i Nyköpingsbro pga kramp i gasbenet. Så nu sitter jag här. Normalt? Eh.
L: Haha. Du kör för fort för fan.
M: Bara lite.
L: De e lugnt. Inga fula kameror på E4.

Sen stretchade jag lite innan jag åkte vidare. Gick fort och bra ända fram till strax före Södertälje då man fick börja köra i snitt 45 km/h för det var KÖÖÖÖÖ eftersom alla SEMESTERFIRARE skulle åka hem JUST DÅ. Dårar.

I övrigt var det en trevlig fest, om man räknar bort myggen som kom oinbjudna. Övervägde att lägga upp en youtube på min kusin när han fyllesjunger Pearl Jam mitt i natten, men ska bespara er. Det var dessutom så svart ute att jag, som den konstnär jag är, filmade två ljus istället. Gäller att tänka utanför boxen osv.
Spelade i alla fall upp det för honom i dag, han såg plågad ut och lovade och svor att aldrig mer ta fram gitarren. Så funderade jag lite på det där med killar och gitarr, hur det är open season att håna folk som framåt natten spelar Stairway to Heaven med blicken i fjärran för att impa på tjejerna. Jag har gjort det också. Men efter att ha rannsakat min själ har jag nu ett tillkännagivande: JAG GILLART! Kör hårt bara, jag sväljer det med hull och hår. Men lär er gärna fler låtar än Stairway to Heaven.

Ps: Vits som gör sig allra bäst med Mjölbydialekt:
- Spyr du?
- Ja jag blev förvånad själv, skulle bare rape.
HAHAHAHAHA kul va.

Äh...

...jag glömde ju min fräscha film från Times Square. Försökte verkligen fånga allt bling men det funkar ju aldrig. Att vara där är i alla fall lite som att kliva in på Aftonbladets hemsida utan adblock, fast ännu värre.



Kom på att jag faktiskt köpte en skiva med Daniel Johnston på Virgin Megastore. Och en fin Taschenkalender på Strand Bookstore. Men det var nog allt. Ändå gjorde jag av med massor av pengar. Hur går sånt till egentligen?
Okej godnatt.

Schack eller knark?

Jag hade med mig drygt 220 bilder hem från Amerika. Det är jävligt många bilder och därför har jag inte orkat gå igenom dem förrän nu. Men det är dags för er att få nöjet att titta på en del av dessa. Vi kan inleda med att konstatera att vi inte var i närheten av detta:



Faktum är att jag inte ens hörde om det förrän det började trilla in sms. Dagen efter ville vi titta på hålet, men så nära fick ingen gå. Dessutom missade vi Bloombergs presskonferens med kanske tio minuter, det var ju surt. P rörde åtminstone vid hans talarstol.

Vi fick inte heller några biljetter till Letterman, han ringde aldrig. Jävla Letterman. Och inte var Rupert på plats, vi som ville köpa något av honom. Men han ska väl också ha semester.



Stängt och mörkt var det här. Istället vandrade vi vidare mot en bar i Hell's Kitchen. Den var dock inte lika snygg som Beauty Bar. Beauty Bar var mycket snygg. Man kunde få manikyr och en drink för tio dollar. Men precis när vi börjat överväga det gick en tjej och satte sig där och reste inte på sig på två timmar, så det blev inget. Hoppas hennes naglar blev snygga.



Våra blev det inte. Men vem orkar vara snygg i 30 graders värme ändå. Halta omkring med skavsår bland de övriga turisterna vid WTC gör ingen lycklig. Jag tog en konstnärlig bild:



Otroligt snyggt. Och på tal om konst var vi även på Moma. Det var fotoförbud där men alla fotade ändå, så efter ett tag vågade även jag slita upp mobilkameran för ett hastigt vittnesmål.



Ingen sa nåt. Däremot skrek en vakt åt mig när jag stoppade in armen i ett konstverk. Jag nuddade inte ens vid det! Dumma vakt. Hon hade en röst som en siren. Jag är nu frestad att skriva "och på tal om Siren" men tänker hejda mig.



M.I.A spelade på Siren Festival på Coney Island. Jag hade stått långt fram under We are Scientists och pallade inte att göra det under hennes spelning också, folk knuffas, fattar ni. Därför såg jag knappt någonting, och hörde ännu mindre eftersom jag stod typ under en bergochdalbana och ljudet på spelningen lämnade en del i övrigt att önska. Men jag var där, okej, och I've got the picture to prove it. Vi övervägde även att skjuta ett freak medan vi var där, men lät bli.



- Mamma, mamma, jag har fått ett sommarjobb!
- Vad roligt, min son. Vad ska du göra?
- Jag ska stå med susp och sköld på Coney Island medan folk skjuter mig med gul färg! Jag har egen dricksburk och allt!
- You freak.

Ytterligare ett tecken på att det var sommarlov:



I tunnelbanan till och från ställen som Coney Island och Brooklyn och Washington Heights kunde man beundra konst:



Och reklam:



1-800-DIVORCE! Hahahaha. Sen spekulerade vi i varför inte den här bokstavsgrejen fått genomslag i Sverige. Det var trots allt ganska länge sen vi övergav petmojen för den mer moderna knapptelefonen med alfabet. Jag vill ha 62742 som telefonnummer. Antar att det inte kommer att hända. Tröstar mig med en munk.



Tror att den hette lemon explosion eller något liknande. Den var otroligt söt och slibbig. Inte fick man några visdomsord heller, som på den där asiaten vi åt på.



Var mkt spänd på vad jag skulle få lära mig om mitt liv. Detta var vad som stod på min lapp: "The laws sometimes sleep, but never die", omringat av två acidsmileygubbar. Besvikelsen var enorm. Fick trösta mig med en Cosmopolitan i Central Park.



Vi hade även letat efter en vinbutik. När vi väl hittade en tog vi första bästa vita med skruvkork som fanns i kylen, och det var ett supersött dessertvin. Bra köp! Sen gick vi in och tittade på Neko Case.



Hon var väldigt bra och rätt rolig. Till och med Alabamaamerikanen som var med tyckte att hon var hyfsat okej fast han i övrigt bara lyssnade på Children of Bodom.

Jaha, vad gjorde vi mer? Vi konstaterade att man i Greenwich inte gillar Bush och därför räknar ner till den dagen han inte längre är president.



Vi åt frukost i Brooklyn:



Blåbärspannkaka. En smula överreklamerat om ni frågar mig. Sen gick vi ner i judekvarteren i Williamsburgh och beundrade hattar och ville hemskt gärna veta vad de strikt klädda familjerna egentligen tänkte.



Det var söndag och något motsägelsefullt var precis allt utom de religiösa affärerna stängda. Och där fick vi ändå inte gå in med ärmlöst. I kyrkan vid Meatpacking fick man däremot gå in så ärmlös man var. Övervägde att fylla på min vattenflaska med detta:



Antog dock att jag skulle börja ryka, explodera i tusen svarta atomer och sedan sugas ner i underjorden vid första klunken (man har väl sett Buffy) så jag lät bli.

På den här terrassen fick jag tillbringa mina två sista dagar. Jag fick även vara inomhus och sova i en soffa, men terrassen var finare.



Det var en glädje att få lämna min fönsterlösa cell till vandrarhem och bo i en fin lägenhet i the Heights. Det här är vad jag ägnade mig åt under de få timmar jag tvingades vara i rummet: Läsa tills jag stupade. Det gick oftast ganska fort.



Har inte läst färdigt boken men den är mycket lovande. Började bläddra i den på Tenement Museum och kunde inte lägga ifrån mig den så det var bara att köpa. Köpte också en väska, och två paket tuggummi. Det var väl allt.
Angående rubriken så var det ett filosofiskt spörsmål vi diskuterade. Schack eller knark? Valet är svårare än man tror.
Nu måste jag gå och lägga mig för om elva timmar ska jag sätta mig i bilen och åka ner till min kusin i Mjölby som har 30-årsfest. Det ska bli trevligt att få träffa mina kusinbarn för första gången.

Okej en bonusbild, bara för att den ser cool ut: