Första gången jag hörde namnet Paul Potts var häromdagen på redaktionen. Någon pratade om att han släpper skiva. Jag tänkte på Turbonegros Pål Pot, jaha, ska han gå solo. Sen började de prata om någon typ av Idol-program i England, och jag fattade ingenting. Sen när har folk börjat bry sig om det, tänkte jag, och varför?
Därefter såg jag klippet där han gör sitt första framträdande, flera gånger såg jag det, och jag fick varje gång ofrivilliga rysningar över hela kroppen. Ofrivilliga eftersom jag inte kan låta bli att till exempel undra om det hade funkat med en kvinna. Det hade det inte. Knubbiga kvinnor med sneda tänder och dåligt självförtroende funkar inte, oavsett hur bra de är. Knubbiga män med sneda tänder och dåligt självförtroende funkar till och med om de inte är särskilt bra, bara storyn finns där. Men jag blev tvungen att kapitulera, för den här storyn har verkligen allt. Det är en saga.
En man som varit mobbad, som jobbar med något av det tråkigaste man kan föreställa sig - han säljer telefoner, om jag fattat det rätt - en man som uppenbarligen vare sig har utseende eller någon social kompetens eller intelligens att tala om, han ställer sig på en scen, deklamerar att han ska sjunga opera (opera!), och får stående ovationer. Vinner hela skiten.
Man hade knappt kunnat hitta på det. Hollywood beklagar att de inte var där, men sitter antagligen och filar på manus as we speak. Och jag tycker bara att det hela är otroligt fascinerande. Det säger på något sätt ganska mycket om människorna, både bra, kanske mest bra, och dåligt. Det som är dåligt är känslan man får av att folk verkar tycka att de ändå är lite duktiga som hejat på Paul. Det som är bra är att det inte gör så mycket, för tydligen finns det utrymme för den som är annorlunda även i den stora mainstreamfåran.
Folk är visst inte bara fascister. My bad.
Sen att man kan misstänka att han är bortglömd lagom till nästa säsong av det där programmet känns inte viktigt just nu. Som någon av de där domarna sa, man vill att det ska gå bra för honom. Man kan nog inte hjälpa det.
lördag, september 15, 2007
Potts och kungariket
av m klockan 01:53
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är vackert när utseendet får kapitulera för talang, för Rösten. Att det fortfarande kan hända.
Och jag tror att det faktiskt gäller även för knubbiga kvinnor, med dåligt bett. Kanske är jag bara en obotlig romantiker. Men det är vad jag tror.
Paul Potts ja. Såg några klipp på youtube med honom för ett tag sen (tror det var Silverfisken som skrev om honom) och ja, det var ju inte utan att man fick lite ståpäls. Även om inte opera är direkt min kopp te (remember Tosca..?) så är alltid män med stora röster välkomna i min bok. Och kanske framför allt när dom är underdogs som man nog får säga att herr Potts var inledningsvis... Dessutom får jag ALLTID ståpäls av det stycket han sjunger i klippet du länkar till. MÄKTIGT är bara förnamnet.
Jag är inte den som blir alldeles till mig i trasorna av opera men fick tom en tår i ögat när han sjöng den låten som du länkade till...
Skicka en kommentar