Har du cancer?

Metro har ett samarbete med Rosa Bandet och skriver mycket om bröstcancer. Just i dag handlar det om att försöka återvinna sitt utseende när man har tappat allt hår och svullnat på ställen man inte visste att man kunde svullna på. Jag tänker på min goda vän som har bröstcancer och rakade av sig håret. Hur hon berättade om folk som stirrar och kommenterar hennes rakade skalle, och hur en man på en fest en gång stod och glodde innan han plötsligt frågade:
- Har du cancer?
Jag blev helt ställd när hon berättade det. Vad är det för jävla sätt att fråga en sån sak? Är det omöjligt att tänka sig att en kvinna rakar av sig håret för att hon tycker att det är snyggt? Vad hade han sagt om hon svarat nej? "Du ser ut att ha det"?
Dessutom kände han sig tydligen manad att plocka scoutpoäng efter hennes ja, och frågade välvilligt med armen om henne om hon ville prata om det.
- Eh, nej. Jag är på fest och har inte lust att prata om cancer.
Min vän är en ganska sansad person. Hade det varit jag så hade jag antagligen frågat om han var helt jävla sänkt och följt upp med att han kunde dra åt helvete. Visst är det så att folk i allmänhet menar väl och är nervösa när de ska tala om ens stora trauma, och man borde antagligen vara glad och tacksam. Men när de tar på sig silkesvantarna och en personlighet man karvat på i ett helt liv reduceras till ett offer för omständigheterna är det inte lika gulligt längre.