torsdag, december 31, 2009

Summerar 2009

...orka ett helt decennium. Here we go:

* Jävla finanskris
* Bröllop i Amerika
* Fotboll i Barcelona

Ja, det var väl det.

Nu ska jag torka håret och åka på middag. Hej.

tisdag, december 01, 2009

FC Barcelona

Hej. Detta inlägg är endast för intresserade av fotboll och Barcelona. Där var jag förra veckan och tittade på gamla hus, gick i labyrinter samt viktigast av allt: såg FC Barcelona ta emot Inter i Champions League-gruppspel på Camp Nou. Det var så jävla mäktigt att jag ville flytta in på arenan.

Trist att vare sig Zlatan eller Messi spelade, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Eller okej, det hade ju varit fint att se Zlatan göra en likadan kanon som mot Real i söndags, men med tanke på hur resten av laget spelade så kunde man blott sitta och le dumt. Inter hade inte en chans. Inte en halv chans, ens.

BILDER DÅRÅ:


Zlatan kanske inte spelade, men hälsade välkommen ändå med en välmodoulerad arm.


Tittut, ere här man köper biljetter?


FCB-shoppen.


Det blev ingen Ibra-tröja. Köpte en halsduk istället.


Nu är vi inne på Camp Nou. Laguppställningen kan läsas i hörnet.


Men titta, där äromju.


Rätt blekt tifo, om man nu ska gnälla.


Players.


Hurra! Pedro har gjort 2-0!


Kom igen då, ett till?


Nä. Men gött ändå. Och det där med 60-40 kändes mer som 80-20.


Hej då!

Här kan man få se ett filmklipp på hur det ser ut innan alla kommit in.
Här kan man få höra lite skönsång.
Här kan man få se ett inkast.
Och här kan man få se en missad frispark.

Okej, sjukt vilken tid det tar att hålla på med sånt här. Hade glömt, det var ju som inte i går jag orkade lägga upp nåt annat än text. Nu måste jag skynda iväg på bio, ska se 2012 och hoppas på ond bråd död och apokalyps. Vi hörs.

torsdag, november 12, 2009

I dag sågar vi politikerna i Vellinge

Vellingepolitikerna är blekfeta privilegierade jävla as. Eftersom jag själv är blekfet skulle man kunna tro att jag inte är i position att säga något, men då har man fel eftersom blekfetheten i mitt fall inte trängt ut varje hjärncell och empatisk känsla i kroppen. Inte heller har den lett till att jag inbillar mig att jag på något vis genom arv och ohejdad inavel FÖRTJÄNAT att vara blekfet och bo i ett område med blonda hästsvansar och skära skrikande bortskämda ungjävlar. Jag råkar veta att det är min smala lycka att de blonda hästsvansarna ännu inte börjat döda varandra, och sikta på mig, med vapen värre än gnälliga tvättstugelappar och brf-möten om att think about the children. Jag råkar också veta att om det inträffar är jag den första som drar till utrikes fort utav bara helvete och hoppas att de står ut med mig och mina västerländska toalettpapperideal.

Fy fan i jävlars och helvete vad jag fantiserar om allsmäktighet där jag får sätta alla Vellingebor, Flashbackskribenter och Sverigedemokrater på en ö tillsammans med militanta islamister - som jag för övrigt inte heller gillar, mind you, ta du din gud, din misogyni och dina 72 jungfrur och kör upp dem där solen inte skiner - och sedan roa mig som kejsarna vid gladiatorspelen. En dokusåpa på det, helst med Arne Weise som naturromantisk speaker, och informationssamhället är komplett.

torsdag, oktober 15, 2009

TV4

En bekant föreslog en gång att starta en blogg ägnad helt åt att hata TV4. Eftersom jag har hatat TV4 så länge jag minns var det naturligtvis lockande - att spy galla kan vara väldigt roligt (det är därför så många gör det). Det som stoppade mig var faktumet att för att kunna skriva om TV4 måste jag emellanåt TITTA på TV4. And this I could not endure.

I går fick jag så det tvivelaktiga nöjet att läsa om hur TV4:s största profiler, människor som på ett eller annat sätt tidigare verkat som journalister, bestämt sig för att begrava inte bara det sista av sin trovärdighet, utan hela sin värdighet. Med en SHOW. På BERNS. För SÖNDAGSBRUNCHARE.

Inte ens när jag läst om "Nyhetsankorna" två, tre gånger kunde jag tro att det var sant - mina bittraste, vassaste fantasier kunde inte förutse detta. Inte ens jag hade kunnat drömma ihop denna fruktansvärda uppvisning i... för att vara snäll, naivitet.

När jag tvingades inse att jo, det händer, på riktigt, önskade jag plötsligt att den där bloggen trots allt blivit av. Fast jag vet egentligen inte till vilken nytta då jag faktiskt inte kan finna ord. Det är fel på så många nivåer och i så många dimensioner att man blir alldeles yr av att försöka sammanställa dem alla ens i sitt eget huvud. Man tuppar helt enkelt av innan man är klar.

Jag blev så klart sugen på att gå och se detta sammanbrott själv, men såg att det kostar 395 kronor. Nej, det är inte värt det. Jag lägger hellre 395 kronor på vad som helst.

VAD.

SOM.

HELST.

fredag, oktober 02, 2009

Fisk eller inte fisk

I går åkte jag och fiskade. Jag fick ingen fisk. Jag tänkte att det där med att fiska är som att hålla på Bajen, och ville ha en hobby med vinst varje gång. Någon föreslog onani.



Jag blev besviken. Onanin är ingen hobby, den är ett dagligt arbete.

måndag, september 28, 2009

Jonny

Jag har just öppnat en sjuhundrakronorsflaska rödvin. Det har jag gjort för att den har legat här sedan min födelsedag i januari, när jag fick den i present av Jonny, och jag tröttnade på att ha den där nu.
Men Jonny. Jonny.
Han som jag känt på ett eller annat sätt sedan jag var tolv. "Ett eller annat" betyder mest att jag hatade honom när jag var tolv. Detta då han var dum i huvudet och använde sin vältränade uppenbarelse till att trycka upp småttingar mot väggen. Men till hans försvar ska sägas att han, när han tryckt upp mig mot väggen en gång för mycket och jag, jag vet inte vad jag gjorde, jag vet inte om jag ens sa något, men jag fick honom att reagera tydligen, kanske en blick eller något, vad som helst, sa "Oj... du verkligen hatar mig? På riktigt?" och såg förvånad ut. Ärligt förvånad. Jag sa ja.
Han släppte mig och tryckte aldrig upp mig igen.

Något senare blev vi vänner. Eller ja, såna där vänner man är i gäng. Det var inte som att vi umgicks bara han och jag, men det har ingen betydelse. Han hade en kärlek som sträckte sig till alla i gänget. Alla han kände sig hemma med visste att om det var något dåligt på gång så kom Jonny. När det var bråk, när det var hot, när det var allmänt besvärligt. Jonny var där och skyddade sin flock.
Det var inte rättvist mot honom. Och det var nog en av anledningarna till att han blev så förtvivlat kär i min vän. Där fanns en familj, vänner, en kärlek utan krav på att han var den som skulle ställa allt till rätta. Det fanns en trädgård där han kunde sitta och bara andas. Han behövde inte vara "Jonny". Och det är därför han alltid kommer att tro sig vara kär i henne, för jag tror inte att han hittat det igen.

I alla fall. Han försökte vara tuff, och han blev kriminell, och han satt i fängelse, och han hade hybris, och han försökte bli bättre, och han glömde skatten, och satt i fängelse igen, och han gick i terapi, och han låg med sin terapeut, och han hämtade ut en falsk check, och satt i fängelse igen, och han älskar att bjuda stort, och ingen vet vad han egentligen gör för att få ihop alla de där pengarna han tydligen alltid har. Eller, ingen är kanske fel. Det är jag som inte vet. Som inte längre vill veta. Men att han kommer till min födelsedag och har ansträngt sig säger mer än något annat.

På min födelsedag dök han alltså upp med en treliters champagneflaska. Och en sjuhundrakronors rödvinsflaska. Den jag dricker upp just nu, som sagt. Och så bjöd han hela mitt sällskap på 15+ människor på ..vahettere.. heter det mäklarbricka? Mina vänner från min, eh, "vanliga" sfär, de där som tycker att "förorten" är lite spännande men är rädda för Jonny, kallade det maffiabricka. De var i alla fall plötsligt helt ense om att det var bra att han var där eftersom de fick gratis sprit och en exotisk doft av Stockholms förortsliv, gud Jens Lapidus min bok blir bättre än din!

Just då föraktade jag några av dem mer än jag någonsin föraktat någon annan. Och det är människor jag älskar annars.

Men jag ska inte säga nåt. Jag blev sur och det sa jag till honom. Jag fyllde år och det var gulligt att han kom men han klev in som nån jävla deus ex machina, utom att vi inte var i en återvändsgränd (eller var vi?). Han dök upp och i ett proppfullt Söders Hjärta fixade han ett långbord. Söders Hjärta är inte stort, det finns bara ett långbord. Det var fullt. Men han fixade det. Gud vet hur. Antagligen betalade han folk. Och jag blev generad inför detta. Det var pinsamt. Så gör man inte.

Och han blev sårad över min skam, jag såg det, men han bad ändå om ursäkt själv. Och jag skämdes långt mer än innan. Fruktansvärt mycket skämdes jag. För jag vet att han bara ville väl, vara snäll. Han vill verkligen alltid bara väl, och faktum är att han gjorde min födelsedag jävligt mycket mer minnesvärd än den hade varit annars. Det var nog det bästa, att han ändå kunde göra det, hur besvärligt det än var först.

Om det inte vore så att jag är ganska säker på att Jonny skulle säga "hon e kär i mig" så skulle jag säga att jag faktiskt älskar honom för det han gjort. I hela sitt liv har han försökt vara bra. I hela sitt liv har han fått veta att sätten han gjort det på varit fel.

Jag säger, go Jonny.

Förlåt mig.

tisdag, augusti 18, 2009

Mitt emellan väst och mer väst

Så jag var på Way out west för första gången. Mkt trevlig festival, alldeles lagom långt mellan scenerna. Tittade lite för jobb, tittade lite privat. Hängde lite med kollegor. Fast jag fick än en gång den där mingel-ångesten jag alltid får bakom kulisserna när jag väl jobbat klart. Att jobba är bra, för då har man ett syfte. Att inte jobba är jobbigt, för då ÄR man bara. Och står där. Och ser en massa folk man inte har en aning om vad man ska säga till. Så man håller käften. Och får skäll av de få man känner för att man inte tar några initiativ. Så man dricker en massa vin och tar initiativ. Börjar oväntat att prata forcerat med främlingar. De tittar konstigt. Jag känner mig konstig. Inte tillnärmelsevis avslappnad.


När jag råkade skriva en rad om detta fick jag ett antal kommentarer som antydde "yeah right", och en som sa det rent ut. Detta då jag kan ha ganska lätt för mig i sociala sammanhang där jag blivit introducerad och känner mig välkomnad. Fast också det har blivit svårare med åren. Jag känner mig bara helt ointressant. Som att jag säger samma saker jag sagt i alla år och att det börjar förlora sin tjusning. Som att jag är tömd, att jag skulle behöva något nytt att prata om, något helt annorlunda, kanske någon annanstans.

Jag kanske får tillfälle att testa den teorin nu när jag åker väst över havet för att gå på bröllop och sedan umgås med diversiteten i en äkta smältdegel. Jag hoppas och längtar.

torsdag, juli 23, 2009

Super pathetic & totally desperate

Om jag vore pop- rock- eller filmstjärna skulle jag BARA spela in videos/filmer där jag var "tvungen" att hångla med heta personer. Jag skulle peka med hela handen och gasta "DEN DÄR, DEN DÄR" och alla i teamet skulle generas men jag, jag skulle mysa hela vägen till den dramatiska kyssen.

söndag, juli 19, 2009

En gång, aldrig mer okej

Måste berätta en grej. Anledningen till att jag måste berätta grejen är att en god vän till mig har mejlat ut en förfrågan om one-night-stand - stories till sin tidning. Positiva sådana. Jag har ännu vägrat att svara, då jag egentligen inte tycker att hon ska behöva höra om det. Men det kanske kommer, och i så fall får ni läsa om det under någon typ av kackig pseudonym, till exempel "Anna", men med ålder, bostadsort och yrke tydligt markerat. THANKS A LOT

I vilket fall som helst så hade min andra goda vän, som också fick mejlet, en rimlig poäng när hon sade att "man kommer ju bara på de dåliga".

Och hon hade en dålig. Så dålig.

Den handlade om när hon råkade följa med en super hot guy hem. Vi har alla gjort det, men vi har inte alla hamnat i den säng där super hot guys före detta fru tog livet av sig tre veckor tidigare. Med sömnmedel.

Där vaknade hon dagen efter, oblivious, och började se sig om. Noterade par-saker all over the place. Sade: Du är inte singel, eller hur?

Han berättade, och tillade att "just där". Var hon låg.

När hon kommit så här långt i berättelsen skrek alla lyssnare rakt ut NEJ NEJ NEJ SÄG INTE MER. Fast det egentligen redan var för sent. För vad fanns mer att säga, utöver att hon diskret lämnade och gick hem, ångestfylld över att ha haft ångande, svettig sex på en dödsbädd med en uppenbart skadad man.

Använd kondom, ungdomar. Även om det inte hjälper mot sådant här så kan det kanske vara en liten barriär. Man vet att there won't be no CRAZY BABIES

måndag, juli 06, 2009

O SEVEN HUNDRED

Mamma hjälp.

Jag har gjort bort mig. Lovat att börja jobba klockan sju - sju dagar i sträck. Mamma, du vet att det aldrig har hänt förr. Du vet att jag inte klarar det. Varför, varför har jag då tackat ja till detta? Ja, du vet hur det är. Räkningarna slutar inte komma för att man är morgontrött. Och jag tjatade ju om ett sommarjobb, eller hur? Att det då trillade i knät på mig just när jag börjat känna doften av sommarlov är ju ingens fel, eller hur? Så varför är jag då så grinig?

Det är för att jag inte är någon morgonperson. Du är inte heller det så du borde förstå. Minns du när jag berättade om den gången jag skulle börja jobba klockan sex och kom till jobbet och kräktes av trötthet? Efter det behövde jag aldrig mer börja klockan sex. De lade om schemat. Det var gulligt av dem, det var det verkligen.

Jaha, du minns också när jag började jobba klockan fyra på morgonteve? Men klockan fyra är inte morgon. Det är natt. Jag gillar natt. Plus att man fick åka taxi i tystnad över Västerbron i den skimrande, hemliga gryningen. Ingen människa säger nej till det, särskilt inte om man gillar natt. Men sex, sju, åtta, nio? Okristliga tider. Det tyckte jag redan i skolan. Då steg jag upp sju, men det var för att jag, eh, blev väckt och för att morgonpigga pappa gjort frukost som jag kunde glo tomt över medan han pladdrade på om gud vet vad. Du satt också där och glodde tomt. Ibland blev han sur på oss, minns du mamma? Vi var tråkiga, tyckte han. Han är än i dag mer den gamla skolan. Där man är duktig om man stiger upp och dålig om man sover. Men han gillar oss ändå, bra va. Andra gör inte det. De tycker att vi är lata, fast de själva har sovit i flera timmar när sådana som vi är som mest produktiva. Ibland blir jag så fruktansvärt sugen på att ringa och väcka morgonjobbare vid två på natten och ställa arbetsrelaterade frågor. Sen fnysa hånfullt när de säger att de sover. Vad är det för ett sätt, sova när arbetande människor behöver hjälp?

Förlåt mamma, jag vet att du tvingats bli morgonperson av ohejdad omgivning och kanske är lite avundsjuk på mig som ofta kan bestämma mina arbetstider. Men det jag vill säga är att det inte är ditt fel. DET ÄR SAMHÄLLET! Visst finns det en viss tjusning i att skylla på samhället? Det kan inte precis säga emot. Utom med irriterade fnysningar.

Men frågan just nu är hur jag ska göra för att klara att börja jobba klockan sju i ytterligare fyra dagar. Det gick bra i två dagar, i morse gick det. I morgon kommer jag att unna mig en snooze och i sömnen trycka på fel knapp samt vakna kvart över elva i panik. Och ingen kommer att ringa mig halv åtta och vråla "VAR I HELVETE ÄR DU!?" för att jag är en halvtimme sen. Jag jobbar nämligen under eget ansvar.

Vem fan kom på att ge mig eget ansvar mamma? Du om någon vet att jag inte klarar det.