Den store poeten

I kväll hände det. Det jag alltid drömt om.
Jag och några vänner står utanför Pet Sounds Bar och pratar randomly om grejer, kanske säger vi något ord om döden. Och plötsligt! En mager, svarthårig, skäggig man hör brottstycken av vårat samtal, dyker in i vår grupp, och deklamerar följande:
"Jamen, alla ska vi dö någon gång."

Jag dog nästan av loveliness. Allvarligt. Är det inte bara helt rätt att en mager, svarthårig, skäggig man någon gång, helt oförhappandes, poängterar att vi alla ska dö? Bara liksom är den där POETEN vi alla vill krama? Jag tycker det, och nu har det hänt, och jag kan dö nöjd.
För det ska vi alla göra någon gång.
Dö, alltså.
Jorå, I've been told.