Att misslyckas inför folk som väntar sig det

Så jag skulle parkera min bil. Jag är inte någon som normalt blir stressad inför att fickparkera, bilen brukar hamna där den ska utan större åthävor, och gör den inte det är jag inte den som är främmande för att mecka tills det blir bra.
Det här var i alla fall ett tillfälle jag råkade komma snett vid första inbackningen. Precis då kommer en man i 45-årsåldern gående, börjar glo på mig och skaka på huvudet. Jag är osäker på vad han vill och trycker ner rutan och säger:
”Ursäkta?”
Varvid han tar två kliv fram mot mig och börjar förklara hur man gör när man fickparkerar en bil. Jag behärskar en överrumplande lust att köra över honom, säger istället ”Jamen tack hörrödu” och drar upp rutan igen. Vass comeback, på min ära.
Han går vidare. Han går vidare i tio meter, och ställer sig sedan bakom en buske och fortsätter att glo.
Jag menar allvar. Han står tio meter bort halvt dold bakom en jävla buske och fortsätter glo!
Jag blir helt vansinnig av irritation och det går givetvis ut över min bilkörning och fickparkeringen tar dubbelt så lång tid som den annars skulle ha gjort. Genansen inför detta gör mig inte oväntat ännu argare och jag hoppas att han ska stå kvar när jag går förbi så att jag får slå honom hårt och länge.
Det gör han inte.