Känn ingen sorg för mig Göteborg

Hemkommen från Göteborg i går kväll är jag fortfarande i djup chock, då det inte regnade snett en enda gång. Tvärtom så var det sol, enligt uppgift till skillnad mot i resten av landet.
I torsdags kväll var vi så ute och letade efter någonstans att äta. "Här går vi in", sa någon och vi hamnade på Palace. För er som liksom jag inte känner till något om Göteborgs nattliv utom Sticky Fingers kan jag avslöja att Palace även går under namnet "Jurassic Park". Detta för att samtliga gäster är i femtioårsåldern och efter middagen dansar till Barbados.



Dessutom raggar de så ogenerat att man får nervsammanbrott.
Några av oss försökte gå vidare, men torsdagar är uppenbarligen ingen big night out på västkusten, då allt var stängt och svart. En pub hittade vi, och där satt vi tills de stängde 45 minuter senare. Då bet vi i det sura äpplet och gick tillbaks. Nu orkar jag inte tala om det här längre, ok.

Dagen efter var det konferens i en hel timme. Jag begick etikettsbrott och åt frukost under konferensen, fick sura blickar. Kommer inte ihåg ett ord av vad som sades, kunde bara tänka på haj. I love haj. Fick till slut se haj.



Detta är eventuellt Herman. Han är 2,5 meter lång. Till min stora bedrövelse fick jag inte mata honom, eller nån annan haj heller för den delen. Vad jag fick göra var att titta på när någon ANNAN matade dem, typ specialutbildad hajmatarpersonal. Deppigt.



Denna haj heter naturligtvis Sågkrates. Vi är trots allt i Göteborg. Sågkrates låg lågt.
De hade också andra djur på Universeum, till exempel papegojor, sköldpaddor, laxar och dödsormar.



Fränt att heta dödsorm. Hade den hetat dödsmördarorm hade jag skaffat en.
Sen gick vi till Liseberg. Jag hade aldrig varit på Liseberg. Vad är grejen med de här stjärnorna med namn som Whitney Houston, Hasse Alfredson och Albert Einstein? Vad har de tre ens gemensamt? (Svar: Jodu, de har änna varsin stjärna på Lisssebäääärj!)



Alberts stjärna. Sen åkte jag mer bergochdalbana än jag gjort de senaste tio åren sammanlagt, det vill säga Flumeride, Balder och Kanonen varsin gång. Yrt.
Kolla noga, där sitter jag:



Yrt, som sagt, men rooolit.
Såg även en glassbar som hette Glassiären. Kändes helt rätt. Ännu mer rätt var att Håkan Hellström skulle spela klockan åtta. Då var vi tyvärr redan long gone, närmare bestämt på restaurang Fond. Restaurang Fond hade sjuuuukt god mat och även jag, som när man får välja hellre tar förrätt än efterrätt, flög rakt upp i desserthimlen av följande komposition:



Försök dock inte beställa den om ni inte är beredda att smöra för Pernilla, för den finns inte på menyn utan är en kombination av två olika efterrätter. Faktum är att jag börjar dregla bara jag tänker på den.
Vi var givetvis sist kvar på restaurangen och satt och skränade på stockholmska fram till strax före midnatt. Skulle tro att personalen tyckte att vi var väldigt charmiga. Sen ramlade vi dåliga gatan fram till nåt ställe jag inte kommer ihåg vad det heter innan vi gick tillbaks till hotellet för att titta på Simpsons. Tyvärr somnade jag ifrån den.

Next day: Röhsska museet. Där fanns gamla möbler, fina saker, reklam för hårspray som inte luktar hårspray...



...samt lite fräsch kamplyrik från 72.



Efter detta åt vi lunch på Hard Rock, åkte en tur med Paddan och duckade för broarna, hämtade väskorna och åkte hem. Hemma väntade Zlatan i teven.
Åh Zlatan.