Jonathan Richman

Så fick jag äntligen se Jonathan Richman i lördags. Det var väldigt intressant. Efter den första kvarten var känslan euforisk, det gick inte att sluta le.
Men sen hände något konstigt. Jonathan gick två gånger fram till scenkanten och pratade med en blond kvinna i publiken, hon stod längst fram, och hela stämningen bara förvandlades.
Ingen hörde vad han sa utom hon, men det kändes som att de hade en historia och att det var något slags drama som utspelades. När han ställde sig bakom mikrofonen igen såg han gråtfärdig ut, och sjöng sorgset, med texter som kanske eller kanske inte var riktade mot den blonda kvinnan.
Jag ville så veta vem hon var och vad som hänt.
Efter en rad med lågmälda bitar började sorlet från dem som stod längst bak att bli påträngande högt. Det var något väldigt fint över hur Jonathan Richman plötsligt såg ut att bli varse att han förlorat delar av (den ohyfsade) publiken, för att då försöka vinna tillbaks dem. Han lyckades ganska bra, även om den inledande euforiska känslan aldrig återvände.
Det var med en förvånad känsla jag lämnade Debaser. Jag trodde att jag skulle gå därifrån med lycka i kroppen, istället var jag dämpad. Det var inte dåligt, bara annorlunda mot vad jag väntat mig. Annorlunda att se att det var något djupt mänskligt över honom mitt i rollen som underhållare, att han lät sig påverkas och lät det synas.
Jag vill se honom igen.