Buy nothing life

I lördags var det visst "Buy nothing day". Jag trodde att det var i fredags. I fredags köpte jag ingenting. I lördags däremot köpte jag vin, kanske eller kanske inte trampat av barnafötter i något u-land. Anledningen till att jag inte köpte något i fredags var egentligen inte heller att jag trodde att det var "Buy nothing day", utan bara att jag inte behövde köpa något. Det är ganska sällan jag tycker mig behöva köpa något som inte ska in i min mun. Häromveckan tyckte jag mig behöva köpa en dator, eftersom den gamla börjat bråka. En dator är essentiell i min arbetsutövning. Och nu på sistone har jag börjat fantisera om en ny soffa, eftersom den gamla är trasig. Men i övrigt tror jag att det blir svårt för någon att anklaga mig för konsumtionshets.
Jag har samma skor som jag hade för fem år sen, och över hälften av kläderna i min garderob är betydligt äldre än så. Jag har ingen mikrovågsugn. Vattenkokaren och kaffebryggaren är det andra som köpt till mig, i present. Vattenkokaren är jag fortfarande oförstående inför, men visst, den står där så jag använder den. Kaffebryggaren köptes till mig av vänner som vill ha kaffe när de är här (jag dricker inte kaffe). Smörgåsgrillen tror jag var en företagspresent på pappas jobb, den används inte, den bara är där. Inte ens diskmaskin och tvättmaskin har jag, trots att jag hatar att diska och gå ner i tvättstugan.
Min teve är en restprodukt från ett nedmonterat kontor, lossköpt för 150 kronor. Radion har några lösa knappar och ett ickefungerande kassettdäck. Den nämnda soffan är ett arv från föräldrahemmet, likaså matsalsbordet. Köksbordet och stolarna har jag fått av min gudmor. Skänken köpte jag på Blocket för hundra kronor och målade röd. Bokhyllan är gjord av brädor från brädgården. Jag har kvar Ikeas flyttahemifrånkit i porslin och bestick.

Att handla kläder är bland det tråkigaste jag vet. När jag gör det är effektivitet ett ledord, och glöm det här med sällskap. In och prova och ut. En berömd lunch förrförra vintern lyckades jag äta OCH prova sju olika klänningar i fyra olika affärer, jag köpte tre av dem. Det senaste året har mitt jobb av olika anledningar tagit mig till diverse moderna inredningsbutiker, och jag kan gilla att provsitta en skön soffa lika mycket som the next person, men oftast tycker jag att möblerna ser ut att höra hemma på något hippt kontor, de är intetsägande och opersonliga.

Men poängen är att inget av detta är något medvetet beslut. Jag är ingen jävla hippie. Det är bara en naturlig följd av mitt enorma ointresse för att gå i affärer. Vad detta ointresse bottnar i kan man spekulera i, möjligt är att jag vant mig av med det under många år utan pengar.
Ibland undrar man vad som skulle hända om jag blev miljonär.
Jag kanske äntligen skulle engagera mig i "Buy nothing day"?