Every man is an island

Jag ska alldeles strax köra min pappa till sjukhuset. Han ska operera knät. Detta fick jag veta av min mamma i går. När jag frågade henne hur han tänkt ta sig till och från sjukhuset sa hon att han tänkte köra själv. Hon la även till att de rekommenderat honom att inte köra själv.
I det läget blir jag lite irriterad. Min far har förr om åren roat talat om för mig hur farfar vägrar att vara till besvär och försöker sköta sig själv så gott han kan utan att någonsin be någon om hjälp, även om han så skulle dö på kuppen. Och så går han och blir exakt likadan själv.
Jag talade om för min mor att jag har både bil och körkort, ifall de nu hade glömt det.
Så när han ringde och väckte mig för trekvart sedan bad han om ursäkt för att han väckte mig på ett sätt han aldrig bett om ursäkt förut - snarare brukar han flina nöjt över att han jagar upp mig. Man liksom riktigt hörde hur svårt det var för honom att fråga till och med sin egen dotter om ett handtag.
Det är sorgligt. Också sorgligt är att jag kan känna de tendenserna även hos mig.