Skridsko i Kungsan

Så här såg det ut i Kungsträdgården i går eftermiddag. Ganska fint faktiskt, tycker jag.
Eftermiddagen fortsatte sedan på ett smutsigt litet ölställe där livet och kärleken diskuterades. Ganska fint det också.

Den hopplösa framtiden

Nu har jag sett Children of Men. Så klart fanns det i den som i alla andra actionvåfflor småsaker att reta sig på, men de var ovanligt få i en övrigt bra film med välgenomtänkta och ibland roliga framtidsdetaljer (som att det jag tolkade som varande populärmusik anno 2027 lät som japansk noise) så jag ska inte gnälla.
Istället funderar jag desto mer över varför framtidsskildringar alltid är dystopiska. Ständigt har det eller är det på väg att gå åt helvete med jorden, och kvar finns bara övervakning, krig, vapen och ond bråd död. En enstaka person eller en mindre grupp, hjältarna, får lysa som förnuftets fyrbåk i det vansinne som utspelar sig i kulisserna, och även om de lyckas med sitt uppdrag att rädda det som räddas kan så var utgångspunkten alltid outhärdlig.
Nu är det sent och jag är trött, men jag kan inte komma på en enda film där framtiden är solig, demokratisk, rättvis och härlig, och jag vet inte hur man ska tolka det. Som att det inte finns någon marknad för feel good-science fiction, eller som att det helt enkelt inte går att föreställa sig en hoppfull framtid?


Scen ur filmen.

Hej då femman

Förresten fick jag ett märkligt brev av Viasat/Bredbandsbolaget i dag.

"/.../ Tyvärr kommer Kanal 5 att tas bort ur ditt utbud från och med 1 februari 2007. Orsaken till detta är att företaget som vi har tecknat avtal med för att sända Kanal 5 har sagt upp avtalet med oss. Vi beklagar detta och gör allt vi kan för att ordna så att du även fortsättningsvis ska kunna se på Kanal 5. /.../"

Liksom, är inte det lite som att skriva till sina prenumeranter och ba "Schäkta, men det blir ingen sportbilaga till din tidning något mer, hej då!"? Utan att erbjuda någon förklaring, något som ersätter eller ens en rabatt? Inte för att just Kanal 5 är något jag tittar på särskilt ofta förutom occasional Premier Leauge-match, men ändå, principen, mina vänner. Och även om det antagligen bara handlar om att använda tittarna som slagträ för att få som man vill i en avtalsdiskussion tycker jag nog att det hamnar i kategorin Konstigt Beteende.

Vad menar Google?

Google uppmanar oss att vara oorganiserade i 2007. Tack, men jag behöver ingen uppmuntran i den riktningen. Eller är det en simpel förutsägelse?

GOMORRON!

Har för mig att jag för inte så länge sedan klagade över svårigheterna med att vakna. I vissa fall, jag säger vissa, kan det tänkas att dessa problem hänger ihop med svårigheterna att gå och lägga sig. Nu, till exempel, är klockan runt halv åtta på morgonen och jag har precis avslutat en transkribering som tog väldigt mycket för lång tid för att jag ska känna mig nöjd.
Mina vanliga intervjumetoder* har verkligen fått sig en törn sedan jag skaffade diktafon. Alla möjligheter att från start sortera i vad intervjuoffret säger är raderade. Istället tvingas jag i efterhand reprislyssna på fyrtio minuters småprat om ditt och datt, med det väsentliga inpetat i någon mening man knappt reflekterar över om man inte ser det på pränt. Vilket i sin tur innebär att jag måste skriva ner alltihop eftersom jag verkligen inte vill höra på det en tredje gång i sökandet efter det jag kom på var viktigt.
Herregud.
Det bästa vore om man på plats kunde avbryta en stund:
- Du, vänta, det här du just sa var för jävla tråkigt. Jag måste radera det på en gång för att slippa höra det igen.
Jag tänker att man bara behöver göra det en gång så börjar de tänka sig för innan de pladdrar på om oväsentligheter.
Ja, det eller omstrukturera min intervjuteknik. Lägga ner Sawatsky och bara ställa ja och nej-frågor.
That'll teach them.

*Anteckna hysteriskt varav hälften är så oläsligt att jag slipper ha med det.

Strålande jul

Tomten kom med en stor och varm morgonrock, en liten mixer (hello world of smoothies, here I come! Fina recept mottages tacksamt) och en hårtork. Alla tre ting stod på min önskelista, så jag tror att tomten kan läsa tankar. Jag gillar tomten, han e bra va.
Sen gick jag hem till min vän W och tittade på deras nya bebis. Bebisen var liten och sömnig, men skrek i alla fall inte när hon såg mig, vilket bebisar brukar göra (det är antagligen för att jag är ondskan). Ytterligare senare fick jag sms av C, och till min lycka ville hon träffas så att jag hann lämna julfirandet innan jag började bråka med min far (det är tradition att bråka med far om ett eller annat, han är så tjurig) (JAG däremot, är alls icke tjurig utan ett under av godhet) (bortsett från ondskan då), och så satt vi hos henne och drack ett glas julbubbel innan vi ställde oss i kön till Kvarnen. Kvarnen var faktisk en ganska stor besvikelse. Ingen julstämning, ingen charm, ganska mycket märkliga män som ville ta i en i onödan. Som vilken jävla lördag som helst, och jag går inte till Kvarnen på lördagar.

Summa sms mobiltelefon: 23 ut (varav ett felskickat samt uppföljning på detta), 19 in. Så många sms har jag aldrig haft på den tidigare. Den verkar full, för nu plingade den som att jag fick ett men det kom inget.
Idiottelefon.
I övrigt är jag bakis och älskar världen. Nu måste jag tyvärr åka till hemlig ort och vila ut, hej då.

Daniel

Alltså, Daniel Johnston är teh loveness. Han är på riktigt, utan göteborgsstjärnor under ögonen. Jag älskar Daniel.

Elisabeth

The Gray Brigade-Elisabeth är min största idol. Sjuuuukt snygg. Så jävla stilfull. I'm in love nu. Eliza be my girl. And bring the tall man with the accordion, too.
For my amusement.
Pretty pretty.

Svanktatuering nästa

Man tycker ju att jag borde ha lärt mig ett och annat om underklädesinköp efter Snobben-eran häromåret. Till exempel att vända och vrida på mina potentiella småbyxor i 360 grader för att vara helt säker på att det inte döljer sig någon osmaklig hundfeja någonstans.
Men, sedan dess har inköpen fungerat felfritt så jag måste ha glömt viktig kunskap. Blev påmind om detta när jag nu efter duschen skulle ta fram ett par nyköpta undies och plötsligt upptäcker att det står "Glorious" i glittriga bokstäver tvärs över röven. Ingenting på framsidan lät ana detta dåd.
Lika bra att skaffa svanktatuering och pornstar-tröja när jag ändå håller på.

Puss!

Nyss, när jag satt på buss 40, och bussen åkte förbi Fridhemsplan, så såg jag en grej som kan vara bra att veta för den som får pussas för lite: Någon har hängt upp mistlar i busskurerna. Inkl. lapp som det står "PUSS!" på, för den trögtänkte. Själv tänkte jag "PUSS!" långt innan jag såg lappen (jag=mkt intelligent). Samt övervägde att kliva av för att ställa mig och vänta på drömprinsen. Kom dock fram till att oddsen antagligen var bättre för att typ Kenta och Stoffe skulle ramla förbi och köra ner sin rödvinstunga i halsen på mig (just my luck), så jag stannade på bussen.
Men det var en fin tanke, tycker jag.

Min fredagkväll med konsulten

Ja, för han är inte revisor längre utan konsult. Försökte få klarhet i hur man slutar vara revisor, om man plötsligt en dag river sitt diplom (eller vad man nu får från revisorskolan) och bestämmer att nej, nu får det stå "konsult" på mitt visitkort istället. Men jag fattar fortfarande inte, och jag tänker fortsätta kalla honom "min revisor". Det låter bättre än "min konsult", som jag associerar mer till "personlig coach" eller något annat trams för folk med i-landsproblem.

I går var alltså Putin här. På två timmar och tjugo minuter hann jag bjuda på te och ge honom alla papper han behövde, utom ett kvitto jag måste skaka fram. Sen tog det ytterligare 40 minuter innan han gick hem, eftersom han ville berätta sitt livs historia, på det där långsamma, tillkrånglade kamrers-sättet, med detaljer om hur hans företag flyttat från Gärdet till Kista till Bromma till Häggvik till Sätra. Eller hur det nu var. Höll på att dö, gjorde jag, men han var snäll och räddar antagligen mitt liv så jag härdade ut.
Ett citat:
- Jaha, du försörjer dig på det här med att skriva alltså? Jag hade uppfattningen att det var en liten hobby.

Global warming hits Aspudden

Promenerade precis hem från jobbet. Klockan är elva på kvällen den 14 december, och det är elva grader varmt och blåser LJUMMA VINDAR.
Alltså den typen av vindar man längtar efter i mars.
Jag är rädd nu mamma.

No hanging on the telephone

Har kommit fram till följande: Den enda anledningen till att jag har en hemtelefon är för att jag då och då är nödd och tvungen att göra en telefonintervju hemifrån och 1. har dålig mobilmottagning 2. är rädd för fried brain. I övrigt ligger det kommunikationsverktyget mest och dammar fast i sin laddare, för eftersom jag aldrig ringer någon så har de tröttnat på att ringa mig.
Borde inte det vara anledning nog att dra av hela skiten på sitt företag? Really?

Det ska jag fråga den ekonomiskt sinnade herre som kommer hit i morgon för att styra upp mina kvitton och min, eh, vahettere, b... bo... bokföring.
Måste städa innan han kommer.
Enl. uppg. ser han ut som Putin.

Systembolaget

...Sveriges, eventuellt världens, mest schizofrena företag.
"Försäljningen har ökat. Allt fler väljer att handla på Systembolaget istället för i utlandet. Resandeinförseln har minskat. Det har inneburit att den totala alkoholkonsumtionen har gått ner."
Intet nytt under solen, förstås, men det är inte mindre komiskt för det.
Hurra, vi säljer mer sprit! Men hurra, folk dricker den inte!

Ensamhushållets vedermödor

Det är... lite jobbigt att man inte ens i en parentes kan nämna en kille i en tidning utan att mamma ringer och med desperat förväntan i rösten säger "Jaha, och när får vi träffa honom då?".
Kanske hade de redan gett upp drömmen om barnbarn när jag obetänksamt väckte deras hopp åter.
Must. Think. Twice.

You and me in paradise

Julbord på Grand --> gå och stressröka när det börjar talas om Sanningar För Chefen --> Riche --> köpa whisky för 272 kronor --> köpa mat till uteliggare --> Spy Bar --> gå självmant innan man blir utslängd --> inte vakna av telefonen --> vakna av telefonen fyra timmar senare --> taxi hem och panikskriva klart en lista julklappstips --> pizza med extra flott, tack --> somna i soffan --> vakna tre timmar senare i en känsla av att man har varit Phil Collins natten innan --> komma fram till att man VAR Phil Collins natten innan --> välkommen medelklassångest --> åh maj gad.

Note to self: Gå aldrig mer till 7Eleven och köp en påse med Yoggi jordgubb/lime, Brämhults blåbärssmoothie, chips och en stor macka, vilken du sedan ger till uteliggaren Christina. Det känns inte alls så bra som du tror, tvärtom: Du har blivit Phil Collins - Världssamvetet, och vill nu sticka ut ögonen på dig själv med en plastgaffel.

Konsertnacken

Nu, förstår ni, ska vi tala om konsertnackar. Inte den typ av nacke som uppstår hos den långhårige efter att ha sett en mycket hårt rockande orkester, utan den typ av nacke som är fastbränd i din näthinna när du går hem. Du vet, den där killen som står precis framför under hela konserten och ibland lutar sig åt vänster, ibland lutar sig åt höger och ibland diskuterar med sin kompis, men alltid exakt i ditt sikte.
Ni har som en liten dans, du och konsertnacken. Han kliver åt vänster, du kliver åt höger. Han lutar sig mot sin kompis, du kliver åt vänster. Han slutar snacka med kompisen, du kliver åt höger. Han känner funken och vickar, du känner dig som Michael Douglas och vickar också, i kanon.
Han har antagligen en kort frisyr, en ful skjorta och jävligt stora öron. Hans nacke, däremot, är tunn nog för dig att bryta av som en tandpetare, och du funderar på att göra det, eftersom det enda som hindrar dig från att se hela scenen är hans stora, gigantiska, överdimensionerade huvud. Faktum är att du inte fattar hur den där spensliga nacken kan hålla upp det där muterade huvudet. Ett litet knäpp med fingret och så: Knak. Hans huvud hänger slappt och du får äntligen uppleva det du kom dit för att uppleva. Allt är perfekt.
Bortsett från att han bakom dig tänker samma sak, och snart är du också död.

Anyway, Badly Drawn Boy var toppen, i en timme och tio minuter ungefär. Sen spelade han "Nothing's gonna change your mind" (2) och jag fick en eargasm och höll på att börja grina och efter det var jag liksom lite sömnig.

Gillade att han dedikerade en låt till "all the pretty men". Hoppas de tog åt sig.

BDB-biljett

Badly Drawn Boy-tic finnes.
Skulle gått med Marx. Dock är Marx en sjukling=1 biljett över.
Om man känner mig kan man få göra mig sällskap. Om man inte känner mig, alternativt tycker att jag är dum i huvudet, kan biljetten med fördel överlämnas utanför Nalen. 250 kostade den, vill ni schackra om priset, kontakta Marx.
Ring, mejla, säg nåt i comments, telegrafera, skicka röksignaler.
Todelo

Ps, vid närmare eftertanke kan jag inte tyda röksignaler.

Edit: Det är alltså i kväll kl 21.

Caruso, Caruso, Caruso

Någon kanske minns mitt lilla anfall av Caruso-hat back in 2005? Det här summerar ganska väl vad jag menade.
Jag skrattar så jag kissar på mig. (Nästan.)

Basilikan och döden

Så, nu skulle jag göra lite mat och ville ha i färsk basilika. Det gick dock inte då basilikan var död.
Som vanligt.
Jag vill veta hur länge en basilikaplanta kan förväntas överleva. Köper en, och nästa dag är hälften av bladen vissna. Ger den lite vatten, dagen därpå är resten vissna. En gång, jag säger en, lyckades jag få en att hålla sig. Jag upptäckte att den överlevt i flera dagar, blev imponerad till den milda grad att jag undvek att använda den. Det gick veckor! Fortfarande stod den där, grön och frodig. Oh, den stoltheten.
Tyvärr är det till slut ganska meningslöst att ha en massa god basilika som man inte vågar äta för att, tja, man vill ha god basilika att äta. Så jag åt upp den. Och sen var det kört igen.
Men alltså. Är det verkligen meningen att man ska trycka i sig en hel butiksplanta på en dag? Eller är det något fel på mina livsuppehållande åtgärder (i fönster, en skvätt ljummet vatten då och då)?
Blir fan sur.
Nu ska jag laga basilikafri mat, hej då.

Sven-Otto och arbetaren

Tävling - ”Sveriges bästa arbetare”. Vinn en lunch med arbetsmarknadsministern.

Fatta vilket kodak moment när Sven-Otto sitter där på sin lunch med en flitig städtant från Rissne, delar ut ett diplom med orden "Duktig arbetare" i guldtext och klappar henne tafatt på huvudet. Och vilka mängder av God Press det kommer att generera!
Eller? För ärligt talat, visst verkar det lite obekvämt? Vad ska de egentligen tala om? Vare sig aktier eller Ajax känns som klockrena samtalsämnen. Det kan lätt bli lite ansträngt, vilket känns ofräscht och är sådant som osakliga kampanjjournalister skulle kunna ironisera över.
Till all lycka har ju dock det moderata partiet omdefinierat det här med arbetare. Därför vore det kanske lämpligast att nominera den egna partisekreteraren. Han är visserligen även jurymedlem, men lite nepotism har aldrig hindrat folk från att arbeta hårt. Och hårt, det arbetar han. Sitter i jurys och allt. Lär reportrar att stava till hans efternamn.
Tänk vilken avslappnad lunch det skulle bli, i härligt positiv anda.

Dessutom:
"Eller en facklig företrädare som tar sitt uppdrag på allvar och faktiskt gör det fackliga förtroendevalda ska göra – representera sina kollegor?"
Jag imponeras av hur snyggt och knappt synbart moderaterna lyckas insinuera att fackliga företrädare vanligtvis inte gör det de faktiskt ska göra. Man blir bländad av intelligensen i genomförandet, det blir man. Jag måste hämta mina Ray Ban.

Bokstäver och siffror

Trehundra tecken är fan inte många bokstäver. Men det är vad jag har på mig för att skriva min första recension och betygsätta min första skiva. Någonstans önskar jag att det album som tog min oskuld hade burit med sig lite mer känslor än det jag lyssnar på nu, tredje varvet. Känns lite som att inte
[och det där, vänner, är trehundra tecken]
rvjua Rickard Sjöberg. Hyfsat trevligt, liksom, men helt passionslöst och inte ett dugg spännande. Inte heller vet jag om jag ska vara irriterad på det begränsade utrymmet, eller tacksam för att slippa snacka så mycket om en skiva jag inte ids känna något inför.

Och: då har jag inte ens gått in på det här med betygsättning. Enligt gängse normer är
0=dö
1=kass
2=godkänd
3=bra
4=mkt bra
5=marry me
vilket är normer jag aldrig förstått. "Bra" för mig är ju liksom BRA, fast det som är BRA för mig är antagligen "Mycket bra" enligt skalan. Så "Bra" borde egentligen heta "Det funkar väl", men då är vi nere på "Godkänd", antar jag. Kan inte komma på när "Bra" ska komma till användning, känns som är likställigt med att inte tycka någonting. Eller - känna någonting? Vilket betyder att den här skivan borde få "Bra"? Vilket i sin tur betyder att den hamnar på övre skalan om man räknar med "Dö", och det ska man väl göra. Det vet jag inte om den förtjänar.

Men fuck vad jag ska krångla till saker, no? Vänligen diskutera hur ni tänker i kommentarerna.

(Ps, ja, jag inser att jag tar detta på alldeles för stort allvar nu, men kom igen, det är min FÖRSTA. Ge mig ett par skivor till och jag lallar på en siffra med vänsterhanden medan jag pratar i telefon med min revisor.)

Morgonstund

Min väckarklocka står ganska ofta på 07:42. Det är när jag behöver stiga upp 07:30. Detta beror på att den går tolv minuter före. Den går tolv minuter före för att tolv känns som en bra summa minuter att ha tillgodo som trött tidsoptimist.
Visserligen kan man tycka att klockan då borde stå på 07:30, det vill säga, egentligen 07:18, för att jag ska ha vunnit de här extra minuterna, men så fungerar det inte här i Aspudden City. Till saken hör att jag vill vakna till någon typ av nyheter, eftersom jag tror att jag ska bli pigg av att få höra allt som hänt under natten. Ett problem med detta är att eftersom sju är för tidigt, och åtta för sent, så blir det bara Stockholmsnyheterna, och alla vet ju att det inte händer något intressant i Stockholm på nätterna. Ett annat problem med detta är att jag ändå inte hör Stockholmsnyheterna eftersom jag är så snabb på snoozeknappen att jag slår till den innan radion gått igång. Forskare borde knäböja, ty jag har knäckt mysteriet med tidsresor, emellertid i sömnen.
Sen trycker jag på snoozeknappen var nionde minut tills jag gjort slut på snoozemöjligheterna - det finns tydligen en gräns - för att så småningom vakna i panik runt halv tio och kravla mig till jobbet. (Ja, jag är på väg till jobbet nu.)
Tur att man är frilans, för det här med att vakna är svårt.

The Smell

I dag har jag jobbat i tretton timmar. Kom hem vid halv ett och åt en banan. Läste några mejl och ett par bloggar. Och nu sitter jag här i köket, ska stiga upp igen om sex timmar, men kan inte sluta undra var den ÄCKLIGA LUKTEN kommer ifrån. Samtidigt förundras jag över hur inomhusluften rör sig, och varför det bara ibland plötsligt kommer en pust av något blött, fränt och lite fruktigt. Tar ett varv i köket med näsan på helspänn, men nej. Inte i avloppet, inte från papperskorgen, inte från fruktskålen. Det närmaste jag kommit en lösning är att det kan vara något bakom spisen, men inte ens där är lukten på något sätt tydlig. Funderar på om jag på något sätt kan anklaga mina grannar för detta, men vet inte hur.
Man blir ju galen.

Fashionmuslimetterna

Det här är en grym resedagbok. Jag menar allvar. Jag visste inte ens att jag ville veta något om att turista i Iran innan jag läste den. Två tonåriga snärtor tog med mig rakt in i Teherans gränder med pingviner och fårskallar, ayatollahporträtt och graffiti, slöjor och svindyra glasögon - på ett sätt som bara tonåriga snärtor kan. Fantastiskt.
(De har kommit hem nu, så börja från början i oktober.)

Tema: Sandanimationer

I dag har jag blivit fixerad igen. Jag blir det ibland, och ägnar ohälsosamt många timmar åt att googla efter specifika saker (minns till exempel det svartvita temat).
Denna gång: Sandanimationer.
Det hela började med den här för ganska länge sedan, men i dag fick jag anledning att tänka på den igen och sen gick det bara utför. Jag har läst allt om konstnären Ferenc Cakó, tittat på klipp från hans filmer (och funderat på hur jag ska bära mig åt för att få se en hel), jag sökte information om andra animerare (filmerna fungerar inte för mig och jag kan inte franska! Skandal!) och hittade den här sidan och den här kärlekshistorien mellan en uggla och en gås. Här fick jag fler namn att söka vidare på, men nu är klockan sju och jag har inte ätit något ännu så det får vänta. Även en fixering behöver bränsle.

Det är fredagkväll...

...och jag sitter och maskar i köket. Har duschat, klätt på mig osv men eftersom jag har ett fel i hjärnan så är jag ännu inte på väg utan, som sagt, maskar i köket. Det innebär att jag läser bloggar, tar en whisky, röker en cigarett till samt försöker artikulera ett sms. I sådana här lägen kan jag inte ens skylla på att jag är tidsoptimist, vilket jag skyller på annars, utan, som sagt, att jag har ett fel i hjärnan.
Vänner jag har kvar - inte så många, jag tar inte väl hand om dem, tough love är min grej - är vana. Har de fest kommer jag sist. Men som tröstpris så går jag sist också. Ungefär när de somnat i soffan. Jag är en utmärkt person.

Hej då!

Ta helg

Kom till jobbet strax efter tio i tron att jag skulle kunna gå härifrån vid tre, och åt alltså ingen lunch. Nu är klockan tjugo i sju och jag är fortfarande kvar. Ganska hungrig, men:
Woho! Äntligen klar med en av tre saker. Resten får vänta till måndag. Tänker låtsas som att det regnar resten av helgen. Antagligen kommer det att regna på riktigt så att jag inte har något för det, men ändå.
Hemåt, kamrater, med raska steg!

Bad or no bad

Jag vill bada, men jag vill egentligen frysa lite först, och det gör jag inte längre, vilket betyder att jag måste gå omkring naken medan jag tappar upp badet, och då måste jag släcka alla lampor, så inte grannen kan se, eftersom jag är lite blyg va, och så måste jag hitta en lämplig skiva, men den jag vill höra är borta, så jag måste leta efter den först, och då blir det midnatt innan jag kommer i badet, och då är jag trött, och så somnar jag kanske, och drunknar.

Blubb.

Ur led är tiden

Nu, precis nu, drabbades jag av hösten.
Klockan är inte ens kvart över tre och det är mörkt ute. Mörkt, I tells ya. Visserligen delvis på grund av regntunga skyar, men ändå. Det känns som läggdags.
Jag kan stå ut med att det blir mörkt kanske klockan sex vid den här tiden på året.
MEN INTE KLOCKAN TRE.

Detta har akut fått mig att hata vintertid. Faktum är att jag nu funderar på att starta ett enfrågeparti som tar tag i problemet.
För vad är egentligen poängen med att ändra klockan så att det blir mörkt ÄNNU tidigare? Sinnessjukt, om du frågar mig. Vem fan bryr sig om det är ljusare nio på morgonen - på helgerna ligger majoriteten av befolkningen och sover, och i veckorna sitter de redan i sina lysrörsupplysta kontorslandskap.

Sommartidspartiet WANTS YOU.
Har jag din röst?

Att åskådliggöra ett skeende

Det är mycket möjligt att Patrik Lindvall i går hade Sveriges roligaste jobb.

En kväll på Debaser

Junior Boys:
- Do ya?
Jag:
- Don't mind if I do.

"In the morning" är en mkt porrig låt. I övrigt vet jag inte riktigt. Jag saknade något. Kanske att ligga på golvet med en spliff.

Det lilla mjölkdilemmat

Jo, det är så här att jag har ett mjölkdilemma. Det är som följer:
1. Jag älskar mjölk
2. Jag får ont i magen av mjölk
3. Utom när jag är bakis
Ska jag tolka detta som att jag inte är bakis tillräckligt ofta?

Har ett liknande dilemma med röda bär, som jordgubbar, och grönsaker, som tomater, men av dem får jag svid i munnen. Tomatproblemet har jag löst till hälften, tydligen funkar det bättre med plommontomater (svindyra så klart), men helst inte på knäckebröd. Jordgubbsproblemet har jag inte löst alls utan gloffar glatt i mig och låtsas som det regnar.
Vill man ha det fint får man tydligen lida pin.

16 timmar Barcelona

Jag har alltså tokjobbat de senaste två veckorna. Tok-jobbat, I tell you. Och så har jag varit på min livs första (och antagligen sista) mutresa, ganska mycket av nyfikenhet på hur de egentligen fungerar men ännu mer för att jag hoppades få se lite av Barcelona. Jag fick veta hur det fungerar, jag fick inte se ett dugg av Barcelona. Man kan säga att trippen blev en märklig blandning av ups and downs.
Framför allt blev jag fascinerad, och en smula chockerad. Spektaklet lär ju ha kostat dem lika mycket som BNP för ett mindre afrikanskt land. Men vem tänker på Afrika när man kan tänka "business class"? Höll på att kissa på mig av lycka när de vid flygplansingången pekade mig framåt och inte bakåt. Jag skulle få sitta på de åtråvärda platserna framför draperiet! Oh my. Väntade mig LCD-skärmar, discokulor, gogoflickor, Tom Jones, ja vad som helst utom sunkiga fåtöljer i grått fejkskinn, extra högt dånande motorer och generell öststatskänsla. Dessutom blev planet över en timme försenat vilket fick till följd att jag fick springa omkring på Barcelonas flygplats i 45 minuter innan min skjuts kom och förde mig till



...lyxhotellet. Med ett helt eget rum som faktiskt såg oanvänt ut. Och hade glasdörr till toaletten. Det var jättekonstigt. Alltså, var det ett dubbelrum så hade ens roomie antingen fått titta på när man gjorde nummer två, eller ställa sig i gången mot ytterdörren. Och var det ett enkelrum så undrar man varför det var två sängar. Slöseri, säger jag, men then again är väl det kanske kännetecknet för lyx.

Vid det laget hade jag i alla fall inte ens en timme på mig att duscha, svida på mig de anmodade "cocktailkläderna" och gå ner i lobbyn. (Cocktailkläder, upptäckte jag, är tydligen inte grön klänning med rött skärp utan svart, svart och mera svart.) Där försvann alltså de två timmar jag tänkt tillbringa spankulerandes i den stad jag aldrig tidigare besökt.
Från lobbyn blev vi hämtade i buss. Den körde och körde och körde i en timme minst, sen var vi framme vid vineriet Cordoníu där vi, då cirka 150 personer från olika länder, alls inte fick frossa i vin utan



...titta på utspökade människor av typen Cirkus Cirkör och lyssna på en röst som berättade serietidningshistorier medan vi höll på att dö svältdöden.
Svältdöden undveks sedermera med hjälp av världens bästa kock, Ferran Adrià, och hans crew om kanske fyrtio vitklädda stekare, kokare, pocherare, blandare och gud vet allt som stod i olika matstationer i rummen. Han är känd framför allt för sin oortodoxa syn på smaker och former (och för sin trestjärniga restaurang), och jag har aldrig tidigare stoppat så konstiga saker i min mun (och svalt).
Därefter: buss -> hotell -> sova -> taxi -> flyg. Den här gången var det inte fråga om någon businessclass, utan ett klaustrofobiskt plan med säten gjorda för dvärgar och barn under tio. Trots detta lyckades jag slumra till, bara för att strax ovanför



...alperna vakna av att en man vrålar "Whos bag is this?!" medan han febrilt rafsar bland väskorna i bagagehyllan och torkar sig i nacken. "Eh, min" säger jag yrvaket varpå jag får konstatera att min duschkräm inte bara öppnat sig, utan även klämts till den milda grad att den upprörde herrn genom både väska och förvaringslucka fått lite på sig. Han fortsatte att gasta om "foam" som om det var fråga om saringas och i mitt trötta tillstånd var jag nära att säga "It's just soap, mister, it won't kill you. Might even do you good." men höll min stora trut stängd.

Det luktade tvål i hela kabinen resten av resan. Tror aldrig det luktat så gott där tidigare. Sen kom jag hem och hade feber i två dagar.

Kim Wilde - Director's cut

Teh hott.

Kim Wilde är tillbaks.
Den brittiska åttiotalsikonen med den svala rösten har spelat in en ny skiva, visserligen med hälften gamla låtar i nya förpackningar, men ändå efterlängtad. Och i morgon kommer hon till Sverige och Stockholm för skivsignering på Åhléns och ett exklusivt showcase på Hotellet. Vi ville veta var hon hållit hus det senaste decenniet.
- Jag gifte mig 1996 och vi fick två barn. Började plugga igen eftersom jag ville hålla på med trädgård, och även om folk var lite misstänksamma i början så tror jag att de upptäckte att jag var genuin. Jag gjorde trädgårdsprogram för tv, skrev några böcker och gjorde blomstershower, säger Kim Wilde och tillägger att hennes nya karriär gick väldigt bra.
Att hon gör comeback nu skyller hon delvis på Nena, en annan åttiotalsikon mest känd för 99 Luftballons, som häromåret bad Kim Wilde att vara med på hennes skiva. Trots att de påstods ha varit rivaler då det begav sig.
- Medierna målade upp det för att få en story. Jag hade aldrig något emot henne, tvärtom, när vi träffades så upptäckte vi att vi hade mycket gemensamt. Lika gamla, familjer med barn och så.
Så Kim Wilde sa ja till att vara med, och fann sig själv plötsligt störta från poppension rakt in i Top of the Pops, MTV och videoskapande – eftersom Nenas karriär tog fart igen och hennes största hit var deras duett. Och:
- Jag upptäckte att jag gillade det mycket bättre än jag trodde. Sen blev skivbolagen intresserade efter att ha sett vad som hände med Nena. Så till slut började jag jobba igen.
Hur är det annorlunda än förr?
- Nu är jag mer självständig. Då var det nästan som en familjegrej, jag jobbade med mina föräldrar och bror. Nu känner jag mig som en vuxen person.
Har det blivit lättare att handskas med popindustrin nu?
- Mycket. Det är som att kliva på cykeln igen, jag behöver inte lära mig allt utan kan använda erfarenheten och bara njuta. Del i det har också faktumet att ingenting någonsin kommer att bli viktigare än min familj – även om det inte betyder att man måste bli slav för den.
Kim Wilde var en av ganska få kvinnliga popstjärnor i början av åttiotalet, och åtminstone den som sålde bäst. Något av en pionjär i den mansdominerade musikbranschen, och hon var medveten om det.
- Ja, det var en av alla anledningar att jag började skriva låtar själv och involvera mig kreativt, för att inte bara vara bilden på omslaget. Jag ville inte bara lämna över allt i händerna på en bunt killar.
Många av dina gamla fans ser dig fortfarande som en ikon, hur känns det?
- Haha, ja, jag känner väl att vid det här laget kanske jag har förtjänat det, fast det inte är så jag ser mig själv alls. Men det är en trevlig stämpel och jag accepterar den gladeligen!
Till sist, något som vi alla alltid velat veta: Vad hände egentligen med killen i "Cambodia"?
- Hahaha… ja, vad hände egentligen? "Hon får aldrig se hans ansikte igen!" reciterar Kim Wilde ur texten och skrattar högt, men återtar sedan:
- Jag tycker att det är ett underbart mysterium i sången, och ett som antagligen är bäst att lämna olöst. Men kanske att jag skriver om vad som hände honom i min nästa låt.
Ja! Gör det.
- Ja, jag ska. Det är en bra idé.

Spooky

Meningsutbyte med spöke:
- Buuh [strypa strypa med böljande vita fingrar]
- [vakna i panik]
- Buuuu!
- Meh.
- Bu!!
- Asså ok. Om det nu finns spöken så lär man inte dö av dem. Hur skulle det se ut vid pärleporten? "Hur dog du?" "Jag ströps av ett spöke!". I don't think so.
- Buhu.

Med det sagt går vi raskt vidare till veckans spökborg, för närvarande även bebodd av en black metalmänniska (som alla ju vet gillar satan och sådär). Det var tänkt att vi skulle gå på spökjakt på tolvslaget, men de andra ville stärka sig med lite mer vin först (kycklingar) så vi missade midnattsspökerierna.

Gröt

Jag fattar inte vad Maria Borelius håller på med. Det är väl bara att gå ut och säga som det är:
Hon hade gröt i huvudet hela nittiotalet (fyra barn, kom igen, det blir mycket gröt) och kunde därför inte göra normala saker som att betala skatt.

Update: Och ungefär samtidigt som jag skrev ovanstående kom chockbomben att hon avgår som handelsminister efter åtta dagar. Sveriges kortaste ministerkarriär?
Det sas dock inget om gröt i motiveringen.

Karlavagnen

När fotbollen tog slut på SR:s webbsändningar började Karlavagnen. Jag har inte lyssnat på Karlavagnen på, nä, jag vet faktiskt inte när jag gjorde det senast. Känns som att det var hemma i flickrummet, när jag bytt kanal efter att MRS slutat sända direkt från diskot jag inte fick gå på.
I vilket fall som helst så är det ett underbart radioprogram, hävdar jag nu efter en liten stunds lyssnande som enda empiriska grund. I dag är Kjell-Peder Johanson programledare och lyssnare får ringa in och tala om det de själva tycker är viktigt.
Den hemlöse mannen Anders från Avesta ringer och berättar med skrovlig, lite härjad stämma, med några pauser, om hur han stulit kött och sålt för att överleva.
Lite senare frågar Kjell-Peder:
- Var ser du dig själv om tio år om du får önska?
Anders från Avesta:
- Jag spelar gitarr med min dotter.

Fy fan vad fint.

Det är något djupt melankoliskt med nattradio, även om klockan knappt är elva. Ensamma vakna människor får en gemenskap framför sina radioapparater. En programledare med mjuk röst lyssnar på dem, talar med dem, känner till och med ofta igen dem, och spelar musik som till större del är sådant jag inte skulle välja om det var jag som bestämde, men som nu får mig att vilja vara långtradarchaufför på långkörning genom natten.
Dire Straits Sultans of Swing har aldrig låtit bättre än efter ett samtal med Anders från Avesta.

Fotboll vs Svenska kvinnor 1-0

A.k.a Ronaldinho vs Sexistisk sportjournalist 1-0.

Hans Abrahamsson på Sportbladet blir uppenbarligen förorättad över att Ronaldinho inte självmant nämner vackra svenska flicka, och känner sig tvungen att ställa honom mot väggen:



Snöpligt värre, Hans. Grabben är här för att spela fotboll och inte för att dregla ner i urringningen på den kvinnliga befolkningen. Herregud, hur är det möjligt!?

Man tar sig för pannan.

Skuld

Den ekologiska skuldens dag.

"The fact that this year, ecological debt day falls on 9 October, only three quarters of the way through the year, means that we are living well beyond our environmental means. This leads, in effect, to a net depletion of the resources. From October 9 until the end of the year, humanity will be in ecological overshoot, building up ever greater ecological debt by consuming resources beyond the level that the planet’s ecosystems can replace."

Kanske lika bra att låta dem trycka på knappen.

Statsministern?

Så nu börjas det. Vem vågar gissa att Reinfeldt kommer att ångra sin utnämning snabbare än alliansen ändrade sig om trängselskatten?

Those were the days

Eftersom det ena som bekant leder till det andra så förflyttade jag mig via en serie led från en helt orelaterad sak till att börja tänka på mina tonår. Att verkligen fundera över dem. Hur jag var och vilka jag brukade umgås med, vilka ställen jag brukade gå på och vilka killar jag brukade tycka om, och så vidare. Så jag fick för mig att skriva ned några lösryckta minnen.

Jag var en hyfsat stereotyp tonåring av den trotsiga sorten, monumentalt ointresserad av läxor och prov men desto mer fokuserad på att "ha kul". Vilket jag hade också, på ställen som XL, Stage, Casanova, La Bamba, Galaxy, Glädjehuset, Ritz, Melody, Daily News, Dixie Queen... Jag hade köpt en äldre bekants legitimation (med ett ganska suddigt foto) och lärt mig personnummer, stjärntecken och namnteckning utan och innan - vakterna hade alltid någon ny oväntad fråga att ställa om man inte var tillräckligt lik. Hela scamen underlättades dock av att den vän jag oftast var ute med var fruktansvärt snygg - det trollade alltid bort den värsta misstänksamheten.
Hur vi hade råd de första åren är en gåta. När jag väl gått ut gymnasiet och börjat jobba hade jag däremot mer pengar än jag antagligen någonsin haft ens efter det - jag var sjutton år och bodde hemma, betalade 1600 kronor i månaden för hyra, mat, telefon, ja, alla förnödenheter, och resten av lönen, även om den inte var hög, bara låg där i väntan på att spenderas.

Gymnasiet jag gick i hade inte världens bästa rykte. Vare sig man ville eller inte lärde man känna en del stökiga element. I kölvattnet av dessa element kom också gängbildning, småkriminalitet och bråk i största allmänhet. Redan då var begreppet "respekt" inverterat och tjejer stod inte särskilt högt i kurs. Skräckinjagande historier om hur de här killarna behandlade sina flickvänner spreds som löpeldar. En fick stryk för en inbillad oförrätt, en fick håret avklippt för en påstådd otrohet, och någon förbjöds att använda byxor, men även om jag än i dag tror att mycket av det var helt sant så var det svårt att hitta någon riktig substans i ryktesfloran då ingen av de utsatta sa något och vi själva slapp undan helt (även om jag faktiskt hotades med stryk en gång efter följande ordväxling: "Jävla hora." "Vad sa du?" "Jävla hora." "Gå hem och knulla din mamma." Jag påstår inte att det var särskilt moget av mig, men jag var sexton och använde de vapen som fanns till hands.).

De killar jag själv var intresserad av höll sig såvitt jag vet ifrån att uppträda som testosteronmongon, jag har aldrig varit typen som attraheras av psykopater, men var gärna lite kaxiga på ett roligt sätt. Eller såg åtminstone ut att vara det, för det var inte alla jag vågade prata med. En av dem jag trånade som mest efter - och därför inte pratade med alls - var faktiskt inte helt olik Zlatan. (Och, heh, där fick min förtjusning i Zlatan sin förklaring.)
Om jag inte hört fel tror jag dock att han sedermera flyttade, bytte namn och kom ut som bög. Jag antar att det aldrig blir vi.

Mina tonår var trots allt ganska enkla. Jag var inte mobbad, hade inga problem hemma - förutom de som orsakades av mig själv - och var långt ifrån någon svår typ med polokrage och självmordstankar. Den typen av människor registrerade jag inte ens. Inte förrän de gav uttryck för sitt förakt mot min ytliga existens genom att överlägset förkunna något med vad de hoppades var svåra ord. Sedan blev de blev sura när jag, en idiot, svarade med samma medel.
I dag kommer jag dock betydligt bättre överens med polokragemänniskornas vuxna motsvarighet - kanske för att vi alla blivit äldre, kanske för att de lärt sig dölja sitt förakt - och har istället allt svårare att identifiera mig med dem jag tillbringade tonåren med. Det är antagligen inget underligt med det, men jag kan inte låta bli att tänka på att lika lätt som det är för en del att välja väg, lika svårt är det för andra.

Zombie dish glove

För övrigt så var det här det bästa som hände mig i Malmö:

Äntligen tillbaks

Det föregående inlägget var så kallad "ganska trött satir". Jag avser att fortsätta vräka ur mig vad fan som helst tills korna kommer hem, och tröttnar jag lär ni märka det genom att inget händer. Vi hörs imorrn eller nästa vecka, eller veckan efter. Tja.

Ett storslaget farväl

Jag är ledsen, men jag orkar inte längre. Den här bloggen var från början en kul grej, sådär lite lättsam, men så småningom blev det allvar. Den tog över. Det gick inte en dag utan att jag var tvungen att gå in här och se om jag fått några kommentarer, åsikter, lite bekräftelse. Ni, mina läsare - i runda slängar tjugofem stycken, tjugofem okända Själar med egna problem och önskningar, med egna idéer och mycket stor värme, och ofta knapp tid som Ni trots allt lade på mina enkla ord - har gett mig massor av kärlek och respekt och det är Ni som har fått mig att fortsätta så länge som jag ändå gjort. Men nu är gränsen nådd.
Jag orkar inte mer.
Jag har börjat gå på valium och citodon - rohypnol, och kanske crack, är inte långt borta. Varje dag är en kamp mot bloggandet. Vad jag än ser, vad jag än hör så tänker jag bara "det här borde jag blogga", innan jag faller ihop i strida tårar och måste köras hem i taxi. Och nu känner jag att det är dags. Jag måste faktiskt börja tänka på mig själv istället, om jag ska överleva. Det handlar inte om att jag inte älskar Er, mina läsare, för det gör jag. Jag älskar Er, men det är mycket jobbigt att behöva lätta sitt hjärta var och varannan dag för att Ni ska få Ert.
Det är över nu.

Tuff tuff, sa tjejen som bara var vagn

I dag var jag i Malmö en snabbis och skulle göra ett snabbjobb lite snabbt.
Fyra timmar tåg, fyra timmar jobb, en timme äta på centralstationens O'Learys (inte imponerad), fyra till timmar tåg. Eller om det var fem. Jävligt mycket tåg blev det i alla fall.
Och det här med att åka tåg. Alltså. Åka tåg bredvid människor som inte har någon känsla för revir. Som, när man sitter inträngd i ett hörn med sin väska, sin gigantiska s k laptop och sladdar som slingrar sig runt benen, väljer att sitta kvar bredvid en trots att vagnen töms på mer och mer folk. HALLÅ DET ÄR LEDIGT DÄRBORTA, GO AWAY YOU FREAK, ville jag skrika, men det skrek jag inte, eftersom jag är hämmad, och först i Södertälje blev jag tillräckligt klaustrofobisk för att ursäkta mig, krångla ihop mina grejer och själv flytta iväg. Givetvis glömde jag först min jacka, så jag fick gå tillbaks en gång, ursäkta ursäkta, och min flaska med vatten, så jag fick gå tillbaks en gång till, ursäkta igen, och sen var vi framme.

Sedan rekommenderar jag inte att man tittar på fler än fyra House-avsnitt om dagen. Jag älskar Hugh Laurie och hans House, men efter fyra House-avsnitt på en dag är man mätt, ja, nästan lite däst över hur smart han är. Sista tågtimmarna tittade jag därför på del två av Studio 60, Aaron Sorkins fantastiska nya serie med den förtjusande Bradley Whitford, samt Carnivale istället. Carnivale har jag hört (från vanligtvis pålitliga källor) ska vara en mycket bra serie. Jag har nu sett tre avsnitt, och den börjar ta sig lite, men den måste faktiskt ta sig ganska mycket mer för att jag ska falla in i hyllningskören. Jag vet inte vad det är, kanske min aversion mot mustighet och myllrande människor i skitiga kläder.
I alla fall, nu undrar jag om jag ska lägga mig och titta klart på Six feet under, vars sistasäsongs dvd-box jag fått låna och vars senaste avsnitt slutade med Teh Cliffhanger sent i går kväll när jag verkligen, verkligen var tvungen att gå och lägga mig.

Mina ögon börjar bli fyrkantiga. Någon borde skriva en sång om det, som den de skrev om den trekantiga gubben.

Till sist är jag mycket ledsen över att jag missade matchen i kväll. På riktigt alltså. Fanns det en möjlighet att se den i repris skulle jag lätt göra det, trots att jag vet hur den slutade. Att en grupp degenererade miffon beslutade att kasta sten på polisen i efterhand är jag däremot inte ledsen att jag missade. Skicka iväg packet på arbetsläger i Sibirien, hej då, inte ens era mammor kommer att sakna er.

Lokaltidningen Landskrona

Förresten, hur kunde jag glömma att underrätta er om jobberbjudandet som trillade in från en journalistjobbförmedlare. Tyvärr raderade jag det blixtsnabbt, ja snabbare än Justin T vänder sitt ledlösa knä, men följande inledande mening från mejlet hängde kvar i det, eh, internetska minnet:

"LOKALTIDNINGEN LANDSKRONA söker en lokalredaktör till redaktionen i Landskrona."

Alltså, vad väntar ni på? Det är bara att åka ner och mysa lite med Thord (som jag även länkade till för några inlägg sedan). Han är en härlig snubbe. Ni kan tala om invandrarna tillsammans och spåna fram nya sköna vinklar på Problemet. Det är ju larvigt att sverigedemokraterna har blott 22 procent av rösterna när det finns sådan potential. Kom igen, go get! Det är bara fyra år till nästa val - egen sd-majoritet vore väl fräscht.

Ah förlåt. Du är en do-gooder. Vill förändra. Vill få dem att, så att säga, tänka till? Jag vill gratulera dig, ta dig i mina armar och kyssa din kind, din panna och kanske ditt lår. Ditt jobb blir nu att inte låta dig skrämmas av landskronaiternas fromma föreställningar om det vita livet. Berätta för dem att även det vita livet kan innebära arbetslöshet... Oj, så var vi där igen!

Är inte livet bara en enda högklassigt regisserad loop?

Boy becomes man

Men är det inte fascinerande hur Justin T plötsligt inte är en tunn pojke längre, utan liksom mer en man? Att han vuxit till sig och ser ut som vilken kostymchef som helst, utom att hans gummiben och dans-skillzzz är bortom vilken kostymchefs som helst.

Fotboll som fotboll

Tanken var egentligen att jag för första gången denna säsong skulle hoppa över kvällens Bajenmatch till förmån för det prestigefyllda fotbollsmötet mellan de präktiga musikmagasinen Close-Up och Sonic. Sen skulle vi dricka öl och allmän glädje och gamman skulle uppstå. Dock inträffade följande: jag fick ett sms från en god vän (en jag inte sett på länge och planerat att träffa vid denna clash of the titans) som löd: "Ingen fotboll för mig. Ingen ska ju dit."
Mitt svar:
"Nej det verkar onekligen dött, jag trodde faktiskt på lite uppslutning och öl etc. Går väl på riktig fotboll då, vi får ses en annan gång."
Så jag gick på riktig fotboll.


Många poliser var det.


Mössa. Fin.


Hörna.

Matchen mot IFK Fiskrens slutade 3-3. Vi gick på Läckerbiten och firade denna enastående framgång med ett glas rött.
Gah.

Outad

Embryos pappa kliver fram ur dunklet. Jag har aldrig läst något av Magnus Carlbring. Utom Embryo då. Han verkar mest skriva dikt, jag är inte särskilt förtjust i dikt. Utom Embryo då. Kanske ger honom en chans ändå, någon gång.

Samhällets dom

I dag har jag varit ledsen, trött och besviken på världen. Jag har läst saker som detta och fått ont i magen, jag har tänkt på människor som dessa och mått illa och jag har skådat mitt eget medelklassansikte i vitögat i hallspegeln, och vetat att jag inte gör tillräckligt.






Klicka för större. Och om du råkar heta Henrik Bromander, har egogooglat hit dig själv och nu hatar mig för att jag olovligen lagt upp dina alster, skicka ett argt mejl eller skriv en sur kommentar så tar jag bort dem. Men jag gjorde det av kärlek.

Hälften spydde, resten dog

Nu har jag lagat och ätit en äcklig omelett. När jag ätit upp mer än halva omeletten kom jag på att jag glömt krydda den. Inte minsta saltflaga eller pepparkorn hade nuddat vid min överbliven wienerkorv-purjolök-tomat-omelett. Och anledningen till att jag åt den äckliga omeletten var helt enkelt att jag hade lagat den, och inte orkade laga något annat.
Följden av att tycka att matlagning är skittråkigt är att man inte lär sig det, och följden av detta är i sin tur att man rätt ofta äter äcklig mat - gärna halvfabrikat, fort ska det gå - eftersom man inte har råd att vare sig äta ute varje dag eller att skaffa sig en husa med vitt förkläde och bred dialekt.
Ytterligare en effekt blir att man äter så sällan som möjligt, och därför också helt enorma mängder när man väl gör det.
Alltså har jag nu ont i magen och mår illa av att ha ätit för mycket äcklig omelett.

Förnuftets ljus brinner stadigt i Aspudden City.

Ggnnngghhhh

"Med specialskriven partipop i singback dånande från scenen hängav de sig åt dans och glada skålar."

Herregud, jag kräks lite i munnen.

Tänk om

Tidigare i dag satt jag och försökte föreställa mig att jag var heterosexuell kille och tänkte på vilka tjejer jag då skulle falla för. Om det skulle vara samma tjejer som jag faller för nu som vän. Vidare funderade jag på hur jag skulle närma mig dem och vad jag skulle göra och säga för att de skulle falla för mig också. Efter att ha funderat på detta ett tag är jag tämligen övertygad om att jag skulle vara förträfflig på att ragga tjejer om jag vore kille. Jag känner det på mig.
De skulle tycka att jag var självsäker på ett avslappnat sätt, och ganska charmig, och så skulle de falla som furor trots att jag antagligen inte skulle vara särskilt snygg.
Jag skulle välja och vraka och sen bli ihop med och göra den bästa av dem på smällen fort som fan. Sen skulle jag ta halva föräldraledigheten och vara en god manlig förebild. Antagligen skulle jag också vara mycket bättre på att städa och diska än vad jag är nu, eftersom jag skulle känna ett inre tryck att inte vara en mansgris. Så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.
Amen.

Ps, jag har mensvärk.

The votes are in

Jo, jag tänkte egentligen vänta tills det var hundra personer jämnt som röstat, men det blev ont om action till slut så jag orkar inte längre.
Här är då resultatet av den - av det schweiziska laboratoriet i Schweiz garanterade - korrekta röstningen:



Åtta procent sverigedemokrater? Vafan, skärp er.
I övrigt kan konstateras att Hägglund ligger risigt till.

Den medborgerliga plikten

13 days to go

Nå, hur tänker du rösta?

Sverigedemokraterna
Kristdemokraterna
Moderaterna
Folkpartiet
Centern
Socialdemokraterna
Miljöpartiet
Vänsterpartiet
Feministiskt Initiativ
Har inte bestämt mig

Jag avser även givetvis att registrera era IP-nummer, personnummer samt skonummer och skicka dem till Folkpartiets ungdomsförbund så att de får chansen att steka upp lite valfläsk om det skulle visa sig att ni inte är folkpartister.

Bokhamster

I dag köpte jag böcker.
En
Två
Tre
Fyra stycken att lägga i den växande högen av nej-dem-har-jag-ännu-inte-läst.

Vilken pundare man är.

Oj

Han kan ha haft tevehistoriens mest irriterande australiska röst, men det var ju inte som att jag önskade honom död.

Box

Jag läser om huliganpojkarnas senaste "box" och blir alldeles matt. Och förundrad. Och så tänker jag att någon har tittat på "Fight Club" för många gånger.
Men det är inte ens det som är grejen, utan det är att jag inte förstår. Verkligen inte förstår den här viljan att slåss, att få stryk, att tycka att det är okej att ligga på backen och i all vänskaplighet bli sparkad i huvudet av en adrenalinstinn motståndare - eller än värre, att själv vara den som sparkar. Att ha som enda, allt uppslukande, mål att göra någon illa.
All denna ilska, detta uppdämda men ändå kontrollerade hat, var kommer det ifrån? Är det förfärliga familjeförhållanden, är det grupptrycket, är det samhället, eller en ren och skär psykos? Är det beroendeframkallande, som knark eller spel? Behöver de ett tolvstegsprogram? En kram?
Eller vad gör man med människor som inte är det minsta rädda om sig själva eller andra?

Den kärleken

Ni vet min femtioettåriga farbror och hans amerikanska internetkärlek jag berättade om tidigare?
Nu har jag fått veta att de gift sig vid en ruin utanför Sundsvall och att hon ska stanna i Sverige en månad till innan hon sticker hem till Philly.

How teenage-y.

Detta är inte sport

Jag vet inte vad jag ska säga om derbyt i går mer än vad som redan sagts, förutom detta: När Hammarby mött både Örgryte och GAIS och andra långväga smålag har jag blivit muddrad från topp till tå och min i sammanhanget minimala handväska söktes igenom med stor noggrannhet.
I går, strax före brinnande derby, kunde jag och åtminstone två personer till som jag såg (yngre män i den potentiella målgruppen) traska rakt igenom spärrarna till Östra med stora bagar och ryggsäckar utan att någon så mycket som blinkade.
Och de ansvariga undrar hur raketer och dylikt kom in på läktaren.

I går drabbades runt 14 000 oskyldiga av ett 50-tal personers galenskap. Nu när risken för publikfria matcher är mer än överhängande undrar man vart unghannarna tänker ta sitt våld. Vem de tänker förstöra för nästa gång. Vilka som kommer att få lida härnäst.

The Wedding

Nu är jag hemma igen, efter att sånär ha kört ihjäl mig i natten. Mitt mörkerseende är inte det bästa, alltså va, och det blev inte bättre av att det började spöregna och mina torkarblad är typ hundra år gamla, det vill säga mest smetar ut skiten på vindrutan. But I lived to tell all about the bröllop, jag vet att ni väntat andäktigt.


Detta är alltså pärlor som skulle göras till servettringar. Bruden och hennes svärmor gjorde väl sjuttio stycken. Själv fick jag nervsammanbrott och blev tvungen fly till hemlig ort och vila ut efter två.


Så här ser det ut i Arnöviken. Den ena hästen stirrade argt på mig varje gång jag gick förbi, jag är ganska säker på att han ville bita mig i armen eller sparka mig på benet.


Man och hustru bildar mc-gäng efter kyrkan och åker sedan på bröllopsfest.


Kvällslektyr. Räknar med att den kommer med i folkpartiets litterära kanon.


Så här började boken, och eftersom denna inledning gjort er helt svettiga av återhållen spänning så kan jag avlöja att det slutade lyckligt alltihop, den falske agenten åkte dit med buller och bång.


Sist men inte minst det underbara brudparet.

Tyvärr har jag inga bilder från själva vigseln då jag tillbringade den med att stå längst fram i kyrkan och darra på manschetten. Lyckades dock undvika att snubbla i altargången eller tända eld på altartavlan. Dikten gjorde succé, jag var så duktig, sa alla, och det måste man tro på.
Sen blev det fest hela natten lång, lång och så fort någon sa något bra började alla sjunga "We are the world". Jag hade föredragit "We shall overcome", men det var ju inte mitt bröllop.

Nu ska jag gå till jobbet om sex timmar, och på kvällen är det derby. Det kan tänkas att jag somnar på läktaren. God natt.

I hemmet om aftonen

I dag har jag fruktlöst letat efter babyplagg med dödskallar/flames/whatnot som ser tufft ut. Jag vet, det är very 2003, men ungen heter faktiskt Ozzy i andranamn och på något sätt bör han väl leva upp till det. Men eftersom den här staden bara erbjuder sina små medborgare marinblå skepparkavajer och sparkdräkter med Snobben blev det en vanlig jävla kofta istället. Han får rebellera på annat sätt. Kanske med att vägra bajsa.

För övrigt sitter jag just nu och färgar min konstiga luggfrisyr i "Mörkbrun", vilket brukar betyda att det blir svart. Man kan undra varför jag inte gjorde det samtidigt som jag klippte mig, och då svarar jag att det handlar om BUDGET. Pengarna har sprutat ur plånboken hela sommaren och jag avser att tillbringa hösten med att baka barkbröd och koka silverte. Barken tänkte jag stjäla från björken härutanför. Det är inte mer än rättvist att den får näcka för mig, så mycket explosiv action jag bjudit den på genom åren.

Okej, nu piper timern, vi hörs.

Ps, jag glömde berätta att det sket en fågel på mig i dag. På min Arcade Fire-tröja. Inte undra på att jag hatar de där äckliga djuren. Men visst är det så att det betyder tur? Visst? Visst?

To do list

Möhippa - check (brudens systrar hamnade i chock av alla avslöjanden)
Tandläkare - check (hygienisten vevade med instrumenten och blodet skvätte)
Frisören - check (hmm, jag ser lite konstig ut med lugg faktiskt)
Framkalla bilder
Prova klänning
Skriva tal
Öva dikt
Köra bil
Snöra brudens korsett (eller vad man nu gör som tärna)
Gå på bröllop
Läsa dikt
Hålla tal
Dansa snett
Åka hem

Sen ska nog livet återgå till det normala igen.

Dagen efter kvällen före

Kära nån vilken huvudvärk jag har. Det liksom brinner en eld i mitt huvud, lägger jag en sval hand på mitt ansikte bränner jag mig nästan. Längst inne i hjärnan surrar det som en bisvärm och små, små frossbrytningar fortplantas över hela min hud. Ångestsköljningarna är regelbundna som tidvattnet, tankarna är ofokuserade och spretar som en ormbunke, slingrar sig, krumbuktar, stöter emot obehagligheter och svänger av ner mot magen som ropar efter flott, kött, frukt, vadsomhelst, och nyss var jag två millimeter från att tappa min mobil i vattenglaset. Det hade varit passande, på något vis.
Jag har skickat meddelanden jag inte vågar läsa, ringt samtal jag inte vågar stå för och tänkt saker jag inte vill komma ihåg. Och i natt när jag kom hem lyssnade jag flera gånger på Rihannas "SOS", fråga mig inte varför.
Gud, jag behöver verkligen en kram.

Ond ful äcklig frånstötande

Jag måste slipa på min personlighet lite. Så att jag slipper allt detta hat som möter mig när jag är ute. Det har mött mig ute i tusen år nu, så jag är van. Men jag vill inte mer. Jag vill inte att folk ska tala om för mig att jag är ond, ful, äcklig, frånstötande, elak. De har gjort det sedan jag var femton. Jag är trött på det nu. Jag försöker, och försöker, och försöker förklara, vara snäll, vara bra, vara god, vara någon man inte hatar vid första anblicken, men jag kan inte, jag vet inte, jag gör något fel. Jag gör något fel. Förlåt mig, jag är inte bättre än så här, men jag är fan inte ond. Jag är snäll. Det är jag. Jag blir glad om ni inte hatar mig.

Svara då!

Om någon man vill ska svara jättesnabbt på ens mejl inte svarar jättesnabbt på ens mejl, betyder det att han hatar en då?

Nä, nu ska jag inte tänka på det utan gå och duscha istället, och kanske gå ut och ta en öl. Hej då!

De skrattande bebisarna

Kan inte fatta att jag inte lagt in den här tidigare. Den ligger bland mina bokmärken, menad att användas varje gång jag är på dåligt humör (vilket jag uppenbarligen glömmer ibland). Som en vän uttryckte det: Börjar man inte le av det här är man en got.



(Det behöver väl inte sägas, men den här filmen är det alltså inte jag som gjort.)

Morning has broken

Kom hem från jobbet vid halv tio. Tyckte att jag förtjänade att kolla lite på teve innan jag tog itu med allt viktigt. Somnade i soffan, vad trodde jag egentligen. Vaknade till en sorglig Buffy-episod och tyckte sen att jag borde läsa mina mejl. Nu sitter jag vid köksbordet och hör fåglarna kvittra och en bil hosta och kan inte bestämma mig för om jag ska gå och sova i tre timmar till eller ta itu med allt viktigt. Känner mig ofokuserad och lite dimmig.

%)(/&%"%&

Eftersom jag var uppe och tänkte på kärlek hela natten så försov jag mig. Kom till jobbet halv tio. En halvtimme senare ringer det:
- Hej, har du en Mitsubishi parkerad på Hövdingagatan?
- Mmmjo, det kan nog stämma.
- Du står på en busshållplats och måste flytta bilen, annars bärgar vi den.
- Det går väl inga bussar på den där lilla vägen?
- Jo, en sån liten handikappbuss och du står vid den gula markeringen.
- (%+&/¤"%&)
Jag fick åka hem och flytta bilen, hitta två böteslappar á 700 kronor och åka tillbaks till jobbet.
Här sitter jag nu och hatar livet.

Kärlekens språk

Klockan är över tre på natten. I sex timmar har jag suttit och letat efter och läst dikter om kärlek, texter om kärlek, sånger om kärlek så smäktande, så bräcklig, så svulstig, så vacker och patetisk att jag är alldeles matt. Min hjärna är ett moln, mitt hjärta darrar som en fågelunge och om någon friade till mig nu skulle jag säga ja.

Blondiner, blondiner, blondiner

Vassa Eggen skriver i dag om en ny tidning i New York:

• En tidning om blondiner i New York: NY Blondes. Mest Paris Hilton tydligen. Nischade tidningar är på frammarsch! (Obs: detta är ej ett skämt eller porr.)

Frågorna hopar sig. Vad handlar denna tidning om? Har den med hårprodukter att göra? Är det en arisk tidning? Hur tänkte man när man skapade en redaktion för detta ändamål? Och vad händer när lillasyster Hilton färgar håret mörkt igen?

Jag är mycket, mycket fascinerad.

--

Okej, uppdatering blott fem minuter senare: Givetvis handlar det om en bloggavkomma. Bloggen riktar sig mot "men devoted to gossip, beautiful celebrities and models", enligt programförklaringen. Så... inspirerat.

Saker man undrar

Vem är egentligen vem av Snook-Oskar och Ville Valo? Är de släkt? Kanske själsligt besläktade? Skulle någon märka i fall de bytte plats? Skulle någon bry sig?

Mentalhusrock

Come rain

Det är arton grader och en mörkgrå himmel. Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att låta som Tomas Ledin, men det gör mig lycklig.
Den här sommaren har nästan varit mer sommar än jag klarar av.

Kära Bullen

Förresten, hur vet man skillnad på blyg och ointresserad?

Pain

I kväll: plågsam fotboll. Smärta i the hjärta, etc. Fan, Ante, osv. Och dit tog jag mina stackars kusiner på sin första fotbollsmatch ever. Bra gjort.
Sen: gravöl på Pelikan. Tvåhundra gravöl. Sen några till på Ugglan. Sen - omfg - med min tolvåriga kusin till Kellys. Okej, han är inte tolv längre, han är faktiskt 24 och stamgäst där, men ändå.
På Kellys kostar ölen 19 kronor (tror jag) och random västmänniskor nyper en i häcken. Det är så jävla charmigt. Jag vill verkligen ligga med dem allihop, på en gång. Kanske i ett svettigt omklädningsrum där de hänger sina västar på varsin krok med namn ovanför. Rickard, du har väl inte glömt din väst nu gubben? Håkan, din väst kan inte ligga på golvet så där, den blir smutsig, vad ska mamma säga, hon har faktiskt inte tvättstuga två gånger om dan. Men okej grabbar, nu kör vi.

Hade jag haft nåt hårt (en nittonkronorsöl?) att slå i huvet på dem hade jag gjort det.

Gunnar Lundkvist

Varför är allt en trasa

Ursäkta min kallsinnighet, men det är helt rätt att den här envisa gubben blir vräkt från sin lägenhet om han trots flera varningar inte kan låta bli att locka dit flockar av äckliga fåglar i parti och minut. Jag skulle bli vansinnig om jag bodde i närheten. Jag skulle bli Runar. Fågel-Runar.

Klockan är drygt tio en fredagkväll, ungdomar har fest på gården och jag hasar omkring i morgonrock och vill titta på teve, men det som bjuds är krigsfilm, en till krigsfilm, en till krigsfilm, oj, det var samma som den första krigsfilmen, en Van Damme-film, två stycken skåpmat från åttiotalet, ett "komplicerat triangeldrama", och De Misstänkta för fjärde gången på kort tid. Man kan ju bli irriterad för mindre, och med tanke på hur irriterad jag redan är så - men vad FAN! nu vallar någon sitt kolikbarn utanför mitt fönster - är det kanske bäst att jag bara går och lägger mig så att jag kan vakna på den rätta sidan med den rätta inställningen och de rätta åsikterna i morgon.

Plötsligt skjuter någon raketer like it's 1999, jag undrar varför. Fyller kungen år eller?

Nu går jag och bajsar så ses vi i aulan sen

Ge mig ett maskingevär och jag ska skjuta ner alla självutnämnda elitister så att blodet skvätter och hjärnsubstansen sprutar. De senaste två dagarna har varit ett jävla inferno av folk som tycker att de är lite bättre än folk för att folk är dumma i huvet och inte fattar att folk har sett ljuset, fått insikten och därför känner till Sanningen, månde det vara om musiken, konsten, kärleken eller det estetiska värdet i ett par Manolo Blahanik, eller hur fan det stavas. Nej, jag tänker inte ta reda på det, jag ska vältra mig i den kulturella underklassens frånstötande ignorans.
Det tar aldrig slut heller. Det är en evighetsmaskin, from here to eternity, till det sista andetaget ska man behöva höra deras evinnerliga mantra om den goda smaken, i tal, men oftare i texter, där de inte ens vågar marknadsföra sin egen förträfflighet i klarspråk utan lindar in det i ett språk där essensen är att de andra, ofta refererade till som "folk", helt enkelt inte förstår det de själva förstått.

Här är nåt för er att försöka förstå: det sublima ljus som kommer att genomstråla era kroppar när jag perforerat dem med tvåhundra hål.
Jag hatar er.

Var är båten Anna när man behöver henne

Varför sms:ar Alla Ahmed Wagi Shafeeg mig om sin klubb Atmosphere? Vem är Alla Ahmed Wagi Shafeeg? Hur har Alla Ahmed Wagi Shafeeg fått tag i mitt nummer och varför tror Alla Ahmed Wagi Shafeeg att sms-spam är önskvärt?
Det är ju saker man kunde ringa tillbaks och fråga, men jag frågar hellre er.

Doctor doctor

Första arbetsveckan efter semestern. Jobbångest, välkommen hem.
I övrigt har det mest handlat om doktorer i varierande modell.
I går var jag hos fläckdoktorn för att ta bort en fläck och få den skickad till något fläcklaboratorium.
I dag var jag hos tanddoktorn. Jag var skräckslagen, jag har inte varit hos tandläkaren sedan jag drog ut några visdomständer år 5 B.C. Inte ens den tappade plomben för ett och ett halvt år sedan fick mig att agera. Antog alltså givetvis att min mun höll på att ruttna i hop och endast stod att rädda med hovtång, slagborr och löständer i ett glas bredvid sängen.
Gick dit på darrande ben. Höll på att börja grina av tandläkarlukten. Ville att pappa skulle hålla mig i handen.
Tandläkarkvinnan var snäll och hade satt upp affischen med de lunchande byggarbetarna i taket.
- Vi ska ju bara göra en undersökning i dag, sa den snälla tandläkarkvinnan.
- Okej, sa jag med gråten i halsen.
/.../
- Du måste skaffa en mjukare tandborste, och så får du inte ta i så hårt.
- Men det är skönt att ta i!
- Då kommer ditt tandkött att dra sig uppåt ännu mer.
- Oj då.
/.../
- Den här trasiga plomben måste tas bort och ersättas.
- UÄÄÄÄHÄHÄHÄHÄHÄ.
/.../
- Röntgenbilderna ser jättefina ut.
- [Jag börjar andas igen]
- Så det enda är den där plomben då.
- UÄÄHÄHÄHÄHÄhäh... okej.

Hon lovade bedövning. Överväger ändå att vara full.

Eheh

Ringde just till Nordea och proklamerade upprört att jag minsann inte köpt SEXLEKSAKER för 608 kronor.
Nordeamannen svarade: Det är faktiskt en insättning, någon skojar med dig.

Jag förgyllde hans dag, så att säga.

Hej Gotland

Munkkällaren i dagsljus. På natten finns här många människor
med rosa kläder, glansig hy och sökande blick.

Hetaste killen i Visby. Försökte få honom
att hämta sin springare och ta mig med in
i solnedgången. Misslyckades.

Kolla på den gula glassen. Vill man inte bara köra ner ansiktet där?

En snuskig rauk.

En snuskig hemmafru.

...som jag såg när jag besökte brat heaven = after beach på Kallis i Visby.
De spelade Boten Anna många, många gånger, överallt, hela tiden.

Inga slagord, inget valfläsk, nej, inte minsta pamflett.
Almedalen låg öde.

Det här är Stavar. Stavar lät som en robotinvasion: swooosh, swooosh,
swooosh, osv i evighet. Till slut blev det läskigt och jag kände att jag
måste bli kompis med Stavar så att han är snäll med mig när de tar över.

Stavar bor på vindkraftsfältet, här synligt från Hoburgsgubbens
hoods. Man ser att de redan håller på att samla sina styrkor.

Övriga händelser i veckan inbegriper att jag åt lunch på samma ställe som Jeffrey Aubynn och Eric Fischbein dagen efter att Jeffrey gjort mål för Hammarby, och jag fick verkligen behärska mig för att inte kasta mig om halsen på honom. Istället smygtittade jag bara beundrande.
Sedan råkade jag ha en spontanfest dagen innan jag skulle till Gotland, där folk drack Fernet, bröt arm, högljutt sjöng med i "Polsk Zchlager" och sedermera sov över, vilket dagen efter fick mig att undra när jag ska lära mig av de läxor livet oavbrutet presenterar. Kan dock inte påstå att jag ångrar det eftersom jag hade kul.
Till sist har jag blivit tillfrågad om det ärofulla uppdraget att vara tärna på ett bröllop. Jag blev rörd, glad och helt chockerad. Va, ska inte tärnor vara liksom små söta blonda flickor med rosor på kind? Sen hotade jag att ha på mig nitbälte. Det fick jag, sa bruden, och jag lugnade mig lite. Men bara lite.

Hej Malmö

Det där huset, ni vet.


Grillat är godast hemma hos mannen som brände
ner Sölvesborgs hamn som tolvåring. Legendary!


Oh, semester, be mine forever.


Vi åkte turistbåt och tittade på mässingskatter. Vi
tittade även lite på...


...halvnakna brandmän på övning. Möhippan ombord
blev åtminstone lycklig.


De är rebelliska på Glassfabriken i Malmö.


Norra Europas högsta pariserhjul. Det var högt. Tre
varv fick man för sin biljett.


Martial Arts mitt i natten. Eller kanske svartklubb?
Vem vet.


Så här ser ens arm ut efter en helkväll i Malmö town.

Malmö var alldeles, alldeles underbart och den här gången kommer det inte att ta tre år innan jag åker ner igen.
På torsdag färdas jag så till Gotland. Såg väldigt mycket fram emot det till jag läste det här, och känner mig nu manad att poängtera följande:
JAG ÄR INTE EN AV DEM.

Recently

HAHAHA:


VAFAN:


GENERELLT:

Sladdbarn

Jag håller på att bli vansinnig på alla sladdar. Alltså, inte nog med det överflöd av vita, svarta och grå som går kors och tvärs över hela lägenheten, utan också de sladdar man måste släpa med sig så fort man ska någonstans ett par dar.
Det är telefonladdarsladden, det är kamerans batteriladdarsladd, det är usb-sladden som går mellan kameran och datorn, det är datorsladden och är man nånstans utan trådlöst så är det även nätverkskabelsladden. Fatta, FEM JÄVLA SLADDAR i bagaget!
På riktigt får jag gärna elallergi och fried brain och hela paketet - bara hela världen blir elektriskt mikrovågat trådlös så fort som möjligt.
Eller så är svaret att flytta ut i skogen och helt förlora kontakten med omvärlden.

Nu har jag skrivit sladd så många gånger att jag börjar tvivla på att det ens är ett ord. Sladd sladd sladd sladd saldd asddl asldfjaösko

Östersjön runt på fem dagar

Nu jävlar ska ni få semesterbilder tills ni börjar blöda näsblod av kvävda ångestskrik.
Fram med popcornen så kör vi!

Pretty sunset.

Underhållning ombord. De spelade även en del Ricky Martin.

Här har man ju suttit på rad.

Efter en åskskur hittade vi denna tufsiga stackare på backen. Vi hoppas
att vi räddade den med värme, kärlek och några myggor till middag.

Bakom mina solglasögon - är ljuset alltid gult.
Technicolor landscape.

Samma vy på natten när älvorna dansar.

Nu ännu längre norrut. Grand Central.

Bäst att hålla i ordentligt ifall glasgolvet är en illusion.

De här händerna är 80 år och sitter fast på min farmor.

Häggspinnmalen tar över stan. Very Tim Burton.

Såja. I morgon kväll kommer jag hem, då kan ni ringa mig och få veta mer om fågelungen eller den spännande häggspinnmalen.