Tuff tuff, sa tjejen som bara var vagn

I dag var jag i Malmö en snabbis och skulle göra ett snabbjobb lite snabbt.
Fyra timmar tåg, fyra timmar jobb, en timme äta på centralstationens O'Learys (inte imponerad), fyra till timmar tåg. Eller om det var fem. Jävligt mycket tåg blev det i alla fall.
Och det här med att åka tåg. Alltså. Åka tåg bredvid människor som inte har någon känsla för revir. Som, när man sitter inträngd i ett hörn med sin väska, sin gigantiska s k laptop och sladdar som slingrar sig runt benen, väljer att sitta kvar bredvid en trots att vagnen töms på mer och mer folk. HALLÅ DET ÄR LEDIGT DÄRBORTA, GO AWAY YOU FREAK, ville jag skrika, men det skrek jag inte, eftersom jag är hämmad, och först i Södertälje blev jag tillräckligt klaustrofobisk för att ursäkta mig, krångla ihop mina grejer och själv flytta iväg. Givetvis glömde jag först min jacka, så jag fick gå tillbaks en gång, ursäkta ursäkta, och min flaska med vatten, så jag fick gå tillbaks en gång till, ursäkta igen, och sen var vi framme.

Sedan rekommenderar jag inte att man tittar på fler än fyra House-avsnitt om dagen. Jag älskar Hugh Laurie och hans House, men efter fyra House-avsnitt på en dag är man mätt, ja, nästan lite däst över hur smart han är. Sista tågtimmarna tittade jag därför på del två av Studio 60, Aaron Sorkins fantastiska nya serie med den förtjusande Bradley Whitford, samt Carnivale istället. Carnivale har jag hört (från vanligtvis pålitliga källor) ska vara en mycket bra serie. Jag har nu sett tre avsnitt, och den börjar ta sig lite, men den måste faktiskt ta sig ganska mycket mer för att jag ska falla in i hyllningskören. Jag vet inte vad det är, kanske min aversion mot mustighet och myllrande människor i skitiga kläder.
I alla fall, nu undrar jag om jag ska lägga mig och titta klart på Six feet under, vars sistasäsongs dvd-box jag fått låna och vars senaste avsnitt slutade med Teh Cliffhanger sent i går kväll när jag verkligen, verkligen var tvungen att gå och lägga mig.

Mina ögon börjar bli fyrkantiga. Någon borde skriva en sång om det, som den de skrev om den trekantiga gubben.

Till sist är jag mycket ledsen över att jag missade matchen i kväll. På riktigt alltså. Fanns det en möjlighet att se den i repris skulle jag lätt göra det, trots att jag vet hur den slutade. Att en grupp degenererade miffon beslutade att kasta sten på polisen i efterhand är jag däremot inte ledsen att jag missade. Skicka iväg packet på arbetsläger i Sibirien, hej då, inte ens era mammor kommer att sakna er.