Those were the days

Eftersom det ena som bekant leder till det andra så förflyttade jag mig via en serie led från en helt orelaterad sak till att börja tänka på mina tonår. Att verkligen fundera över dem. Hur jag var och vilka jag brukade umgås med, vilka ställen jag brukade gå på och vilka killar jag brukade tycka om, och så vidare. Så jag fick för mig att skriva ned några lösryckta minnen.

Jag var en hyfsat stereotyp tonåring av den trotsiga sorten, monumentalt ointresserad av läxor och prov men desto mer fokuserad på att "ha kul". Vilket jag hade också, på ställen som XL, Stage, Casanova, La Bamba, Galaxy, Glädjehuset, Ritz, Melody, Daily News, Dixie Queen... Jag hade köpt en äldre bekants legitimation (med ett ganska suddigt foto) och lärt mig personnummer, stjärntecken och namnteckning utan och innan - vakterna hade alltid någon ny oväntad fråga att ställa om man inte var tillräckligt lik. Hela scamen underlättades dock av att den vän jag oftast var ute med var fruktansvärt snygg - det trollade alltid bort den värsta misstänksamheten.
Hur vi hade råd de första åren är en gåta. När jag väl gått ut gymnasiet och börjat jobba hade jag däremot mer pengar än jag antagligen någonsin haft ens efter det - jag var sjutton år och bodde hemma, betalade 1600 kronor i månaden för hyra, mat, telefon, ja, alla förnödenheter, och resten av lönen, även om den inte var hög, bara låg där i väntan på att spenderas.

Gymnasiet jag gick i hade inte världens bästa rykte. Vare sig man ville eller inte lärde man känna en del stökiga element. I kölvattnet av dessa element kom också gängbildning, småkriminalitet och bråk i största allmänhet. Redan då var begreppet "respekt" inverterat och tjejer stod inte särskilt högt i kurs. Skräckinjagande historier om hur de här killarna behandlade sina flickvänner spreds som löpeldar. En fick stryk för en inbillad oförrätt, en fick håret avklippt för en påstådd otrohet, och någon förbjöds att använda byxor, men även om jag än i dag tror att mycket av det var helt sant så var det svårt att hitta någon riktig substans i ryktesfloran då ingen av de utsatta sa något och vi själva slapp undan helt (även om jag faktiskt hotades med stryk en gång efter följande ordväxling: "Jävla hora." "Vad sa du?" "Jävla hora." "Gå hem och knulla din mamma." Jag påstår inte att det var särskilt moget av mig, men jag var sexton och använde de vapen som fanns till hands.).

De killar jag själv var intresserad av höll sig såvitt jag vet ifrån att uppträda som testosteronmongon, jag har aldrig varit typen som attraheras av psykopater, men var gärna lite kaxiga på ett roligt sätt. Eller såg åtminstone ut att vara det, för det var inte alla jag vågade prata med. En av dem jag trånade som mest efter - och därför inte pratade med alls - var faktiskt inte helt olik Zlatan. (Och, heh, där fick min förtjusning i Zlatan sin förklaring.)
Om jag inte hört fel tror jag dock att han sedermera flyttade, bytte namn och kom ut som bög. Jag antar att det aldrig blir vi.

Mina tonår var trots allt ganska enkla. Jag var inte mobbad, hade inga problem hemma - förutom de som orsakades av mig själv - och var långt ifrån någon svår typ med polokrage och självmordstankar. Den typen av människor registrerade jag inte ens. Inte förrän de gav uttryck för sitt förakt mot min ytliga existens genom att överlägset förkunna något med vad de hoppades var svåra ord. Sedan blev de blev sura när jag, en idiot, svarade med samma medel.
I dag kommer jag dock betydligt bättre överens med polokragemänniskornas vuxna motsvarighet - kanske för att vi alla blivit äldre, kanske för att de lärt sig dölja sitt förakt - och har istället allt svårare att identifiera mig med dem jag tillbringade tonåren med. Det är antagligen inget underligt med det, men jag kan inte låta bli att tänka på att lika lätt som det är för en del att välja väg, lika svårt är det för andra.