Ett storslaget farväl

Jag är ledsen, men jag orkar inte längre. Den här bloggen var från början en kul grej, sådär lite lättsam, men så småningom blev det allvar. Den tog över. Det gick inte en dag utan att jag var tvungen att gå in här och se om jag fått några kommentarer, åsikter, lite bekräftelse. Ni, mina läsare - i runda slängar tjugofem stycken, tjugofem okända Själar med egna problem och önskningar, med egna idéer och mycket stor värme, och ofta knapp tid som Ni trots allt lade på mina enkla ord - har gett mig massor av kärlek och respekt och det är Ni som har fått mig att fortsätta så länge som jag ändå gjort. Men nu är gränsen nådd.
Jag orkar inte mer.
Jag har börjat gå på valium och citodon - rohypnol, och kanske crack, är inte långt borta. Varje dag är en kamp mot bloggandet. Vad jag än ser, vad jag än hör så tänker jag bara "det här borde jag blogga", innan jag faller ihop i strida tårar och måste köras hem i taxi. Och nu känner jag att det är dags. Jag måste faktiskt börja tänka på mig själv istället, om jag ska överleva. Det handlar inte om att jag inte älskar Er, mina läsare, för det gör jag. Jag älskar Er, men det är mycket jobbigt att behöva lätta sitt hjärta var och varannan dag för att Ni ska få Ert.
Det är över nu.