onsdag, november 29, 2006

Konsertnacken

Nu, förstår ni, ska vi tala om konsertnackar. Inte den typ av nacke som uppstår hos den långhårige efter att ha sett en mycket hårt rockande orkester, utan den typ av nacke som är fastbränd i din näthinna när du går hem. Du vet, den där killen som står precis framför under hela konserten och ibland lutar sig åt vänster, ibland lutar sig åt höger och ibland diskuterar med sin kompis, men alltid exakt i ditt sikte.
Ni har som en liten dans, du och konsertnacken. Han kliver åt vänster, du kliver åt höger. Han lutar sig mot sin kompis, du kliver åt vänster. Han slutar snacka med kompisen, du kliver åt höger. Han känner funken och vickar, du känner dig som Michael Douglas och vickar också, i kanon.
Han har antagligen en kort frisyr, en ful skjorta och jävligt stora öron. Hans nacke, däremot, är tunn nog för dig att bryta av som en tandpetare, och du funderar på att göra det, eftersom det enda som hindrar dig från att se hela scenen är hans stora, gigantiska, överdimensionerade huvud. Faktum är att du inte fattar hur den där spensliga nacken kan hålla upp det där muterade huvudet. Ett litet knäpp med fingret och så: Knak. Hans huvud hänger slappt och du får äntligen uppleva det du kom dit för att uppleva. Allt är perfekt.
Bortsett från att han bakom dig tänker samma sak, och snart är du också död.

Anyway, Badly Drawn Boy var toppen, i en timme och tio minuter ungefär. Sen spelade han "Nothing's gonna change your mind" (2) och jag fick en eargasm och höll på att börja grina och efter det var jag liksom lite sömnig.

Gillade att han dedikerade en låt till "all the pretty men". Hoppas de tog åt sig.

7 kommentarer:

Anonym sa...

att vicka i kanon = roligt

Konsertpubliken är verkligen intressant att granska. Bredvid mig stod en man som drog i sina egna ögonlock (!)

Anonym sa...

För mig handlar det alltid om konsertryggar....

Anonym sa...

Är det inte nacke så är det en rygg. De långa borde stå långt bak, men det gör de aldrig.

Sen har vi konsertbesökarna som är på date. Dvs, skiter i konserten och står och hånglar, och man ser inte ett jota.
Och så kompisarna som inte setts på ett tag och står och babblar en massa om en massa annat: jobb, jadajada lägenhet, jadajada relation. Hela konserten punkterad av ord, ord, ord...

Nu funderar jag på varför man inte flyttar sig.

Anonym sa...

Det är ju lite trist att behöva stå längst bak och garanterat se skitdåligt, bara för att man är lång. Fascism.

m sa...

Ah, ett filosofiskt spörsmål på min ära. Det vill säga, uppnår vi den högsta möjliga lyckan genom att de korta ser hyfsat och Mikael garanterat skitdåligt, eller genom att Mikael ser bra och de korta inget alls?

Anonym sa...

Ja, du behöver nog knappast fråga mig vad jag tycker...
Ego-Micke!

Anonym sa...

I så fall kräver jag burar även för tjockisar, svettlökar och icke-arier. I rättvisans namn.

Jag skrev ett längre och roligare inlägg än detta igår, men det verkar ha försvunnit i sajberspejs. Trist.