Konsertnacken

Nu, förstår ni, ska vi tala om konsertnackar. Inte den typ av nacke som uppstår hos den långhårige efter att ha sett en mycket hårt rockande orkester, utan den typ av nacke som är fastbränd i din näthinna när du går hem. Du vet, den där killen som står precis framför under hela konserten och ibland lutar sig åt vänster, ibland lutar sig åt höger och ibland diskuterar med sin kompis, men alltid exakt i ditt sikte.
Ni har som en liten dans, du och konsertnacken. Han kliver åt vänster, du kliver åt höger. Han lutar sig mot sin kompis, du kliver åt vänster. Han slutar snacka med kompisen, du kliver åt höger. Han känner funken och vickar, du känner dig som Michael Douglas och vickar också, i kanon.
Han har antagligen en kort frisyr, en ful skjorta och jävligt stora öron. Hans nacke, däremot, är tunn nog för dig att bryta av som en tandpetare, och du funderar på att göra det, eftersom det enda som hindrar dig från att se hela scenen är hans stora, gigantiska, överdimensionerade huvud. Faktum är att du inte fattar hur den där spensliga nacken kan hålla upp det där muterade huvudet. Ett litet knäpp med fingret och så: Knak. Hans huvud hänger slappt och du får äntligen uppleva det du kom dit för att uppleva. Allt är perfekt.
Bortsett från att han bakom dig tänker samma sak, och snart är du också död.

Anyway, Badly Drawn Boy var toppen, i en timme och tio minuter ungefär. Sen spelade han "Nothing's gonna change your mind" (2) och jag fick en eargasm och höll på att börja grina och efter det var jag liksom lite sömnig.

Gillade att han dedikerade en låt till "all the pretty men". Hoppas de tog åt sig.