16 timmar Barcelona

Jag har alltså tokjobbat de senaste två veckorna. Tok-jobbat, I tell you. Och så har jag varit på min livs första (och antagligen sista) mutresa, ganska mycket av nyfikenhet på hur de egentligen fungerar men ännu mer för att jag hoppades få se lite av Barcelona. Jag fick veta hur det fungerar, jag fick inte se ett dugg av Barcelona. Man kan säga att trippen blev en märklig blandning av ups and downs.
Framför allt blev jag fascinerad, och en smula chockerad. Spektaklet lär ju ha kostat dem lika mycket som BNP för ett mindre afrikanskt land. Men vem tänker på Afrika när man kan tänka "business class"? Höll på att kissa på mig av lycka när de vid flygplansingången pekade mig framåt och inte bakåt. Jag skulle få sitta på de åtråvärda platserna framför draperiet! Oh my. Väntade mig LCD-skärmar, discokulor, gogoflickor, Tom Jones, ja vad som helst utom sunkiga fåtöljer i grått fejkskinn, extra högt dånande motorer och generell öststatskänsla. Dessutom blev planet över en timme försenat vilket fick till följd att jag fick springa omkring på Barcelonas flygplats i 45 minuter innan min skjuts kom och förde mig till



...lyxhotellet. Med ett helt eget rum som faktiskt såg oanvänt ut. Och hade glasdörr till toaletten. Det var jättekonstigt. Alltså, var det ett dubbelrum så hade ens roomie antingen fått titta på när man gjorde nummer två, eller ställa sig i gången mot ytterdörren. Och var det ett enkelrum så undrar man varför det var två sängar. Slöseri, säger jag, men then again är väl det kanske kännetecknet för lyx.

Vid det laget hade jag i alla fall inte ens en timme på mig att duscha, svida på mig de anmodade "cocktailkläderna" och gå ner i lobbyn. (Cocktailkläder, upptäckte jag, är tydligen inte grön klänning med rött skärp utan svart, svart och mera svart.) Där försvann alltså de två timmar jag tänkt tillbringa spankulerandes i den stad jag aldrig tidigare besökt.
Från lobbyn blev vi hämtade i buss. Den körde och körde och körde i en timme minst, sen var vi framme vid vineriet Cordoníu där vi, då cirka 150 personer från olika länder, alls inte fick frossa i vin utan



...titta på utspökade människor av typen Cirkus Cirkör och lyssna på en röst som berättade serietidningshistorier medan vi höll på att dö svältdöden.
Svältdöden undveks sedermera med hjälp av världens bästa kock, Ferran Adrià, och hans crew om kanske fyrtio vitklädda stekare, kokare, pocherare, blandare och gud vet allt som stod i olika matstationer i rummen. Han är känd framför allt för sin oortodoxa syn på smaker och former (och för sin trestjärniga restaurang), och jag har aldrig tidigare stoppat så konstiga saker i min mun (och svalt).
Därefter: buss -> hotell -> sova -> taxi -> flyg. Den här gången var det inte fråga om någon businessclass, utan ett klaustrofobiskt plan med säten gjorda för dvärgar och barn under tio. Trots detta lyckades jag slumra till, bara för att strax ovanför



...alperna vakna av att en man vrålar "Whos bag is this?!" medan han febrilt rafsar bland väskorna i bagagehyllan och torkar sig i nacken. "Eh, min" säger jag yrvaket varpå jag får konstatera att min duschkräm inte bara öppnat sig, utan även klämts till den milda grad att den upprörde herrn genom både väska och förvaringslucka fått lite på sig. Han fortsatte att gasta om "foam" som om det var fråga om saringas och i mitt trötta tillstånd var jag nära att säga "It's just soap, mister, it won't kill you. Might even do you good." men höll min stora trut stängd.

Det luktade tvål i hela kabinen resten av resan. Tror aldrig det luktat så gott där tidigare. Sen kom jag hem och hade feber i två dagar.