Den hopplösa framtiden

Nu har jag sett Children of Men. Så klart fanns det i den som i alla andra actionvåfflor småsaker att reta sig på, men de var ovanligt få i en övrigt bra film med välgenomtänkta och ibland roliga framtidsdetaljer (som att det jag tolkade som varande populärmusik anno 2027 lät som japansk noise) så jag ska inte gnälla.
Istället funderar jag desto mer över varför framtidsskildringar alltid är dystopiska. Ständigt har det eller är det på väg att gå åt helvete med jorden, och kvar finns bara övervakning, krig, vapen och ond bråd död. En enstaka person eller en mindre grupp, hjältarna, får lysa som förnuftets fyrbåk i det vansinne som utspelar sig i kulisserna, och även om de lyckas med sitt uppdrag att rädda det som räddas kan så var utgångspunkten alltid outhärdlig.
Nu är det sent och jag är trött, men jag kan inte komma på en enda film där framtiden är solig, demokratisk, rättvis och härlig, och jag vet inte hur man ska tolka det. Som att det inte finns någon marknad för feel good-science fiction, eller som att det helt enkelt inte går att föreställa sig en hoppfull framtid?


Scen ur filmen.