Skägg eller inte, det är frågan

Efter förra årets årsbästalista blev jag anklagad för att ha skägg. Jag antar att också årets lista kan komma att leda till misstankar om viss ansiktsbehåring - om jag bara kunde bestämma mig.

Ett par tre skivor är självskrivna, men resten! RESTEN! Och det är deadline i morgon bitti!

Gud vad jag hatar att göra listor. Man kommer alltid att ångra sig eller glömma någon eller helt enkelt ha missat någon fantastisk skiva man bara råkar få upp ögonen för nästa vecka.

Ned med listor, ned med dem!

Kanske att svaret kommer till mig om jag tar och tittar på lite teve istället.

TMI

Jag vet att ni inte vill veta det här, men det skiter jag i för det är min blogg och jag måste få berätta hur jävla ONT det gör när folk klipper bort små bitar av ens livmoder. Det gör de för att det cellprov man blev kallad till tidigare visade på "förändringar", vad nu det innebär. Jag lyssnade inte så noga enligt min privata devis "det man inte vet dör man inte av".

Men alltså: man ska inte bara utstå att ligga uppfläkt som en slaktad kalkon, man ska även bli misshandlad till den grad att man verkligen går som Johnny Wayne i en western när det är över. Ren tur att jag var tvungen att parkera om bilen och passade på att ta den till mottagningen (som ligger nära), för det hade inte varit kul att åka tunnelbana hem och att promenera fanns inte på kartan.

Om ni ursäktar tänker jag nu trösta mig med en dubbel whisky mitt på blanka eftermiddagen i hopp om att dämpa plågan i min pryglade vildros (™ Tommy Nilsson). Men det är ju becksvart ute så vi kan låtsas att klockan är åtta eller så om det känns bättre.

Ps, observera att jag inte vill ha några beskäftiga kommentarer från folk som fött barn.

Smile and the world shall smile back

I tio år har jag köpt busskort av mannen i t-banekiosken utan att ha så mycket som skymtat ett leende. Han har verkat närapå sjukligt dyster, lite kutryggig med mörk blick, knappt ett varsågod har kommit över hans snörpta läppar.
I dag såg jag honom le. Mot mig, när jag sagt att han fått det fint. Sedan berättade han visserligen hur de på fula sätt försökt få honom att flytta efter renoveringen, antagligen för att kunna flytta in ett Pressbyrån eller någon annan karaktärslös kedja, och såg dyster ut igen. Men så sa jag åt honom att stå på sig, och så log han en gång till. Han såg ut som en annan människa! En trevlig människa, som man kunde tänka sig ha ett liv utanför kiosken. Det var en intressant upplevelse.

Vi fortsätter in the spirit of smiling: Jag fick brev i går. I brevet fanns en utskrift på en nakenbild av Sweets Mick Tucker från tidningen Poster 1975 och en not om att "journalistiken var bättre förr". Jag fnissade.

Till sist, om ni har tråkigt någon dag och inte sett det än: Missa inte Nightvision på SVT:s Morgonsoffan. Det är vanvettigt korkat och handlar om ett danskt medium, och som jag skrattar. Och skrattar. Typ bäst på svensk teve just nu om man lider av lätt efterbliven humor.

Nu är det snart läggdags. I morgon ska jag hjälpa ännu en kompis att flytta. Satan vad jag har att inkassera när det blir dags för mig. Fast jag kanske dör här, vem vet. Undrar hur lång tid det skulle ta innan någon märkte det? Mellan tre dagar och tre veckor, är min gissning.

Dream on

De senaste nätterna har jag i princip bara drömt om män. Stora män, små män, kända män, okända män, män jag känner och män jag bara träffat någon gång. Det de haft gemensamt är att de ALLA VELAT HA MIG.

Konstigt att man inte vill vakna eller?

Kö. Biljardkö? Nej människokö.

Har förresten glömt att klaga över kön till Debaser när vi skulle se Wolf Parade i onsdags. Den var jävligt lång hörrni.



Så där lång, ungefär. Tog cirka 45 minuter gjorde den. Man blev sur.



Och så här såg Wolf Parade ut när vi väl kom in. Det var väl kul. Utom att jag inte alls tyckte att de var lika bra live som på skiva. Vet inte hur jag ska förklara det. Kanske berodde det på att jag var SUR.

Dessutom gjorde jag misstaget att med handen söka efter eventuella hängkrokar under ett barbord. Jag hittade snus, tuggummi och vad som säkert kan ha varit några snorkråkor, men ingen hängkrok. Fy fan vad folk är äckliga. Se det som en varning. Eyes, no hands. Och Debaser - fyll på era tvåltuber. Tnx.

Vintern är kommen

...håhå jaja.



Här ser vi något som liknar en trappa. Man vet dock inte med säkerhet om det är det det är, eftersom det är så mycket SNÖ ovanpå.

Så vi går hem och tänder ett ljus för världens barn. Eller tja, vi tänder ett ljus i alla fall, sen får vem som helst ta åt sig. Klockan är här tjugosju minuter över tre på eftermiddagen. Så är det.



När jag säger "vi" menar jag för övrigt "jag" fast lite mer högtidligt.

Lyckades också arbeta upp en liten ilska när jag var ute tidigare, eftersom jag började tänka på de här människorna som inte tycker om vintern för att de "hatar att frysa". Allvarligt, de måste skämta. Jag svettas aldrig lika mycket som på vintern. Fastklibbade mössor, hår som klistras mot en fuktig nacke, rännilar mellan brösten under tre lager tröjor och dunjackor som man inte kan ta av sig för då fryser svetten till is och man dör av lunginflammation i en snödriva.

Min teori är att alla som "hatar att frysa" är modebloggare med sandaletter och trekvartsärmad midjeskinnjacka. De är så unga att de aldrig upplevt så här mycket snö förr, och inte heller förstått konceptet "minusgrader". Vi kanske måste ringa någon hjälporganisation som kan skicka ut patruller på Gärdet för att gräva fram dem ur dikena.

A day in the life of

Så i dag var jag förbi min gamla gymnasieskola i väntan på att mamma skulle bli klar för lunch.



Den har inte blivit mysigare. Utifrån i alla fall. Men jag gick in, och där det tidigare var en stor hall med skåp var det nu ett bibliotek med ett fik intill. Talade med en dam i informationsdisken och berättade att jag gått där tidigare. Hon sa att hon brukade jobba som städare där på den tiden och frågade vad mina lärare hette.
- Eeehhh... jag har för mig att nån hette typ... Fröjdis? Och var norsk. Men jag skolkade rätt mycket.
- Jaha, nu kommer det fram! sa damen och skrattade.
- Men det var så länge sen att det är preskriberat, sa jag nervöst och oroade mig för kvarsittning.
- Vad gick du?
- Handel och kontor!
Och så började hon rabbla lärarnamn jag inte kände igen, hon fick nog in en och annan elev också. Jag såg mest dum ut. Hon talade om något klassrum där Handel och kontor tydligen lekte affär. Detta hade jag förträngt å det grövsta, men fick en flash av hur jag alltid fick texta prisskyltarna då jag var en av få som lyckades lära mig affärsstilen. Den här, ni vet:



Still got it, med lite övning så. Skönt att ha något att falla tillbaka på, yo.

Sedan tackade jag för mig och gick därifrån, för att strax efteråt drabbas av en nästintill oövervinnerlig lust att gå tillbaks och tala om att alltså, jag pluggade faktiskt på komvux sen, och på universitetet, ja, JMK, och nu är jag journalist, inte bara gammal skolkare från Handel och kontor. Gjorde det förstås inte men grämde mig. Varför? Hon skiter väl i om jag är en misslyckad skolkare eller en misslyckad journalist.

Sen gick jag på Myrorna och köpte ett Fyra i rad. Varför vet jag inte ens själv. Men nu har jag ett. Vi kan ha turnering! Hoppas alla pluppar är kvar.

Emad

Har haft ett litet hål i hjärtat på sistone. Men det håller på att läka nu, så i dag tvättade jag håret och bytte sida på benan. Om jag säger att det är det mest spännande som hänt mig sedan hålet dök upp - okej, bortsett från en trevlig men idiotberusad middag och det där fejanragget - så har ni nivån ungefär där. Byta sida på benan-nivån. Att använda som ursäkt istället för "jag måste byta skosnören på skorna" eller "jag måste klippa naglarna" nästa gång ni vill slingra er ur något.

Tiden i träsket har jag tillbringat med att titta på oändliga mängder teve, läsa Rocky 1998-2008 samt hellre sova än vara vaken. En gång gick jag för att parkera om bilen och köpa en 200-grams chokladkaka och cigg, i övrigt har jag inte gått utanför dörren sedan förra onsdagen med undantag för middagen. Jag tror att jag har liggsår. Men i morgon börjar vi om.

Sur var räven

På TV4 gjorde de just reklam för fotbollsgalan där den där Jessica sa något i stil med "Man kan bara säga som Gert Fylking: Äntligen!" varför jag började tänka på Gert Fylking. Fråga mig inte varför eftersom det inte finns så mycket att tänka på. SM i lavemang och "Äntligen!", det är allt jag vet om honom. Jag skulle vilja påstå att jag hellre dör utan eftermäle än att ha SM i lavemang och "Äntligen!" i runan. Chansen att jag ens får en runa är i och för sig försvinnande liten, så ingen anledning till oro över detta.

Dåligt humör här i Aspudden City. Mestadels mitt eget fel, eftersom jag gjort saker jag ångrar, men också Hammarbys fel, som säljer sina bästa spelare för småpengar och släpper in flest mål av alla över nedflyttningsstrecket. Elva insläppta på årets två sista matcher. Jag ska börja engagera mig i bowling istället. Eller lajv.

Nu ska jag titta på när Hasseåtage spelar banditer i Saltkråkan och hoppas på att livet är bättre i morgon. Tveksamt, om ni frågar mig.

Jag är FIN, hör ni det!

Oj! Jag har precis fått mitt första facebook-ragg. Eller ragg och ragg, men.

hej.. satt och titta runt lite o så fick jag syn på dig=)

ville säga att du e fin bara..
kram

Går det till så här? Jag känner mig förvånad, och lite fnissig. Fast jag tänker inte bli hans kompis, det törs jag inte, han får beundra mig på avstånd. He he.

Glasvegas! Obama! Globamalamadingdong!

Såatte halva Glasvegas spelade Flowers and football tops, Geraldine, Daddy's gone och Be my baby på O-baren i går och James Allans röst alltså, jag ville slicka honom på kinden och fria. Den var ännu bättre än på skiva. Det är en röst man vill ligga med, eller äta upp, eller slicka på och fria till.


Deras föräldrar är syskon

I en tystnad mellan låtarna viskade jag "Say something". Han viskade tillbaks, jag tar åt mig äran för detta. Kände att vi hade något på gång. Men när han sedan kom ut och letade efter mig för att säga ja till mitt outtalade frieri, eventuellt slicka mig på kinden, hade jag tyvärr gått ut och rökt. Börja aldrig röka, ungdomar! På uteserveringen fick jag istället höra hur en manshora som såg ut att heta Patrick Bateman försökte sälja sig till en kvinna. Om han skulle utföra oralsex på henne utan skydd skulle det kosta tvåtusen kronor minsann. Bredvid honom stod en äldre vithårig man och intygade att allt han sa var sant. Jag tänkte att de drev med henne, men man vet aldrig. Såg kvinnan där inne senare, så hon nappade tydligen inte. Eller vad vet jag, Sturehof har en mycket rymlig toalett.

Efter det intog vi öl och tittade även på The Amazing Bryatollah Ferrarys med, enligt uppgift, medlemmar från Lustans Lakejer. De var bra och lät som att de alltid spelat ihop. TAJT, tror jag det kallas. Ett glas vin på Riche senare, där jag beklagade mig över PR-människor som inte förstår min storhet, var det dags för valvaka hemma hos U. Jag inledde mitt besök där med att sitta på toaletten och sjunga "McCain will blow your brain and 'publicans will mash your life" samt känna mig mycket fyndig. Vi tittade mest på CNN, eftersom SVT var helt otittbart och Kanal 5 till största del flamsade. U gick och lade sig men jag och N vägrade att ge upp. Slumrade till sittande ett par gånger, men höll mig i huvudsak vaken ända tills Obama hållit sitt historiska tal och jag kunde åka hem samtidigt som de flesta andra åkte till jobbet. En tanke jag inte kunde släppa var att alla människor som satt i paneler och whatnot på CNN såg ut att lukta jävligt mycket parfym. Det kliade i näsan bara av att titta på dem.

Ja, och sen sov jag hela dagen.
Det var det.
Nu är jag hungrig.

Helgen v 44, samt måndag

...i BILDER! Whaddayaknow.


Ung man somnar på Bröderna Olssons bardisk. De hade ett väldigt tålamod med unga män som somnade på deras bardisk. Och trillade i trappor. Och ramlade på golvet. Och därpå beställde mer öl.


Riksbankskassören fick se mer än han ville, så att säga. Vågar man gissa att han hette Anders Fredrik, eller ska vi bara gå med på att And. Fredr. är ett rimligt namn? Undrar om det var mycket dyrt med fem extra guldbokstäver. Eller kanske är det en extra rad som kostar? Då kunde de väl ha sparat en med det där i:t, flyttat upp det liksom. Ja, man funderar.


En av bolibompanaglarna gick av. Nu är de inte bolibompanaglar längre. Det var kul så länge det varade, hörrni! Mina fingrar ser för övrigt ut som att de skurat ett antal golv med klorin. Det har de inte. Knappt ett hederligt dagsverke har kommit ur dem.


På söndagen besökte vi nittiotalet. Jag gick nästan på allt han sa och skrattade emellanåt så att magen hoppade. Ho ho ho, lät jag. Ni skulle ha varit där.


Sista hemmamatchen för säsongen. Klart man måste fira med en bengal. Två bengaler. Nej fyra. Nej sju! Eller inte vet jag, jag räknade inte.


Bajen släppte in sex mål på sista hemmamatchen för säsongen. Bajens fans älskar Bajen ändå, fattar ni.

I morgon, eller tja, det blir väl senare i dag I guess, är det såntdära val i Amerika. Förhoppningsvis blir jag bjuden på valvaka med Obamatårta, men inte förrän jag sett delar av Glasvegas spela akustiskt på en bar här i stan. Törhända är mina förväntningar på denna akustiska spelning något extrema, men jag menar att den kommer att vara det bästa jag sett någonsin. Lev upp till det om ni kan, Glasvegas!

Marxist

Tänkte skriva något här om förra helgens biobesök! på Sergel filmstaden! en lördagkväll! en lönehelg! bland ett skrämmande myller av människor, och kanske något om att vi sedan av en slump hamnade på rockfest på Debaser och tyckte att det var mycket trevligt, jag hade glömt bort att rockfester kunde vara så trevliga, det svänger ju, och hur jag straffades för detta genom att bli förkyld och ynklig i flera dagar, men jag kan inte motivera mig, jag vill bara lägga mig och läsa vidare i Groucho Marx självbiografi, den är fantastisk, han är fantastisk, så vansinnigt briljant intelligent, jag är alldeles till mig av beundran, nästan lite kär, och vill gifta mig med hans barnbarn...sbarn, om han har något.

Det var på tiden, han har varit död i 31 år! kanske någon gastar nu och jag kan bara hålla med. Men vissa saker är verkligen bättre sent än aldrig.

God natt.

Nu är det jul

här i vårt hus
Julen är kommen
Hopptralalala



Åtminstone på Åhléns i SKHLM (Skärholmens centrum, för den som inte hängde med när Skäris blev "the capital of shopping", slängde ut alla porslinstigrar och guldfransar och fyllde lokalerna med toppar, kjolar och fler toppar och kjolar).

Frågan är varför de inte har ett ständigt julhörn i varuhuset? Man vet faktiskt aldrig när cravingen efter en ny löpare med virkade tomtar blir övermäktig. Personligen känner jag mig kränkt över att någon annan bestämt att det bara passar sig mellan oktober och januari. Liksom uschäkta om man försöker ha en egen stil oxå i juni!!!

Kärlek i luften

Så himla fint det här med att vinna ett derby med 3-0. Man blir som glad va. GLAD! Råkade tyvärr radera en rafflande mobilbild från spektaklet, men ni får föreställa er hur det var. Grönt gräs, ett par djurgårdare som slogs med varann på läktaren och gick hem, tre Hammarbymål och fullständig dominans.

Sen en annan grej. Det här:



Vad vet egentligen Facebook som inte jag vet? Skulle man kunna få träffa den här älskaren? Är säker på att vår kärlek skulle blomstra om den bara fick chansen.

Nu ska jag ta en tupplur, hej.

I got hate in my tummy

Mellan klockan halv två och halv sex i natt hade jag den värsta magknip jag någonsin varit med om. Det gjorde så jävla ont att jag fick frossbrytningar över hela kroppen och inget kunde jag göra. Låg och fantiserade om att ringa ambulansen så att de fick ge mig morfin. Anklagade ägget jag åt på kvällen för matförgiftning. Undrade om någon skulle sakna mig om jag dog. Till slut somnade jag.

När min kusin, som jag ska underhålla på stan strax, ringde och väckte mig strax efter tio hade det dämpat sig något. Nu har jag ätit frukost och ska åka till Cosmonova. Vet inte hur det här ska gå. Det känns inte normalt. Tänk om jag exploderar.

Primal scream at the circus

Last Shadow Puppets spelade på Cirkus i kväll. Så här såg de ut, ungefär:



Ibland ändrade de färg på lamporna, sådär som de gör. Konserten var bra, lite ojämn, på sina ställen både lysande och estetisk. Publiken, däremot, var rabiat från början till slut. Måste erkänna att det var med viss förvåning jag konstaterade att Last Shadow Puppets tydligen är ett band som lockar gallskrikare. Och jag menar gallskrikare i ordets mest genuina bemärkelse. Som de skrek! Rakt ut, tänk flickor på Beatleskonsert eller män på mansläger eller blindtarmsoperation utan bedövning. Det kom liksom djupt inifrån, alldeles okontrollerat. Att alla dessutom duktigt satt ner i varsin stol gjorde inte skrikandet mindre märkligt. Lite som sittdans, fast med, eh, stämbanden?

Mycket fascinerande.

Ny på jobbet vs Varit med förr

Jag: Hej, jag vill föra över pengar från mitt plusgiro till personkontot.
Ny på jobbet: Det går tyvärr inte.
Jag: Jodå, jag har gjort det hundra gånger förr.
Ny på jobbet: Men det är omöjligt, jag kan inte göra det härifrån när du har företagskonto.
Jag: Jo, det går, jag har som sagt ringt hit hundra gånger förr och fått det gjort. Kan du inte be någon av dina kollegor om hjälp?
Ny på jobbet: Nej men det går inte härifrån, vi kan inte göra något.
Jag: Om du inte vill fråga kan du väl koppla mig till någon av dem.
Ny på jobbet: Jag kan koppla dig till plusgirot.
Jag: Jag vill inte bli kopplad till plusgirot, jag vill bli kopplad till någon av dina kollegor som har gjort det här förr.
Ny på jobbet: Men de kan inte heller göra något härifrån.
Jag: Herregud, du är ju helt osannolik. Jag får väl ringa om då.

[Ringer om, hamnar hos annan bankman]

Jag: Hej, jag vill föra över pengar från mitt plusgiro till personkontot.
Varit med förr: Javisst, hur mycket?
Jag: Tvåtusen.
Varit med förr: Då var det ordnat.

Ta mig till skogen och gör mig till kung

I dag var vi i skogen. Först hittade vi ingenting, sen hittade vi ingenting, sen tröttnade vi och drack varm choklad istället. Efter det fick vi nya krafter och ungefär här:



...skändade jag en hel sluttning och fick med mig:



...samt en objuden gäst:



Lilla snigel. Sen blev det renskav med lök, vitlök, kantareller och philadelphiaost. Jag blev vansinnesmätt. Som vanligt. Och fick ont i magen. Får nog återgå till välling- och riskakekuren nästa vecka. Men det var det värt. Det var gott. Och det var fint i skogen. Skogen är fin. Gillar skog. Nu är jag trött. Det är en slags allergi som drabbar storstadsmänniskor. Frisk luft = trött. Hej då.

Byta namn eller byta jobb, det är frågan

I går kväll var jag på releasefest för boken Byt namn på Spy bar. I boken står bland annat en del om hur viktigt det är att knyta kontakter. Så jag trängdes med Stockholms mediegegga och pratade endast med folk jag redan känner eller är bekant med och knöt inte en enda kontakt. Mycket typiskt mig. Det är obegripligt att jag överhuvudtaget kan försörja mig på att vara frilans, så sjukt dålig jag är på att sälja in mig själv. Mina familjegener att inte tränga sig på eller framhäva sig är så djupt rotade att ingen KBT i världen skulle kunna dra upp dem.

(Inte för att jag testat, men kom igen. Hur skulle det se ut att gå på KBT för att man inte klarar att knyta kontakter i mediegeggan. "Byt jobb", skulle terapeuten säga och sparka ut mig. "Men, men, det är ju BYTA NAMN jag ska göra" hör jag mig själv ropa från farstun medan jag bankar på terapeut-dörren. Ok, moving on.)

Jag lever ännu i den illa verklighetsanpassade illusionen att en vacker dag ska någon höra av sig och säga "Du, vill du skriva om det här för oss? Jobba med oss?". Hittills har detta inträffat cirka fem gånger. Inom loppet av tio år. Jag tror att vi kan konstatera att jag inte precis är förföljd. What to do?

Enligt boken ska man till exempel skriva sitt cv utan att gå in på detaljer. Det vill säga, om jag skrivit en notis för DN 1998 så ska jag inte säga att jag skrivit en notis för DN 1998 utan jag ska bara säga att jag "skrivit för DN". Mot bakgrund av denna information har jag skrivit för följande publikationer:

Aftonbladet
Att:ention
Close-Up Magazine
DN
Expressen
Gycklargruppen (humorblogg)
Metro
Mitt i-tidningarna
Resumé
Runkbloggen (humorblogg - på Nöjesguidens bloggtopplista 2005)
SvD
Veckorevyn

Notera att även bloggar, enligt experterna, räknas som en kanal. So there you have it. Jag kan ha glömt något. Dessutom har jag valt bort grejer som jag inte tycker gör något för min cv även om de gav mig mat på bordet ett tag. Men i stort sett. Är ni imponerade? Är det så här jag ska göra framöver? Kanske börja ha den listan som signatur i mina mejl? VA?

Fan vet vad jag ville ha sagt med det här. "FISKA UPPDRAG", skriker ni? Men om ni visste hur få som läser det här skulle ni skratta åt tanken. Hånskratta!

Ps, mitt Byt namn-namn (mellannamn+mammas flicknamn) är för övrigt Jessica Tapio. Vi kom fram till att det är ett namn som skriver tantsnusk. Skulle se classy ut i fonten "Vivaldi" mot rosa bakgrund.

En ren röst i natten

Jag kan avslöja att det är skitäckligt med barnmat. Vad jag ska göra med de två burkar som står kvar i kylskåpet vet jag inte. Någon som har en hungrig unge? Jag bjuder. Välling och riskakor är däremot godare än man tror. Synd bara att välling heter välling. Ungefär som det också är sorgligt att leverpastej heter leverpastej och blodpudding blodpudding. Jag tycker verkligen att man kunde hitta på trevligare namn på saker som är tänkta att stoppas i munnen.

I alla fall. Här sitter jag i natten och försöker penetrera en skiva med schlagerballader. Eller svensktoppsmusik. Jag vet inte ens hur man definierar genren "kvinna sjunger rent, kvinna gör tonartshöjning". Är det bra? Är det dåligt? Fråga inte mig, jag vet inte hur det ska låta. Ändå ska jag skriva om det. Borde jag avgå i protest? Kanske. Men ibland får man ju skriva om Glasvegas.

För övrigt har Hammarby nu spelat 11 (elva) matcher i rad utan att vinna en enda. Sorglig historia det här. Och nästa match är derby där hela Hammarbys klack ska klämmas in på en läktarsektion istället för de vanliga två. Detta är alltså straffet för att ha kastat en raket på motståndarmålvakten. Jag finner inte ord för hur bisarrt det är. Typ "Där kan ni stå och trängas och tänka över vad ni gjort!". Helt obegripligt.

Ok. Nu har jag inte tid med det här längre. Det finns skivor att penetrera och texter att skriva. Hej

All work and no play osv

Har för övrigt räknat efter och kommit fram till att antalet gånger jag umgåtts med människor i icke arbetsrelaterade sammanhang den senaste månaden uppgår till 2 (två). En lunch och en fotbollsmatch. Jag kan ha räknat fel, men det känns inte så. Och obalansen mellan "work" och "play" har satt sig i magen, där det gör ont. Sådär så att man enligt google diagnostik gör bäst i att undvika choklad, alkohol, juice, stekt, kryddigt och allt annat som är gott. Eftersom jag inte klarar annat än att steka köttbullar/köpa indiskt antar jag att det blir till att botanisera i barnmatshyllan. Häääääj kommej flygplanet, nam nam!

Nej, nu ska jag och Glasvegas ut och gå i mina sprillans nya 2299-kronorsgympadojor. Enligt uppgift kommer jag att gå som en massaj. Ser fram emot detta.


Träden brinner på en bakgård i Aspudden.

Grafologen gråter över mina bankaffärer

Har ni tänkt på att man ganska sällan nuförtiden får se folks handstilar? Hur det ser ut när de präntat ned något på papper, till skillnad mot att rassla fram det på ett tangentbord. Och hur det ibland vore bäst om det så fick förbli.

Kom att tänka på det när jag fick ett brev från min bankkvinna häromdagen med handskriven adress och en hälsning på visitkortet. Hon har exakt samma handstil som de nervigt häftiga tuffa-gänget-tjejerna hade i mellan- och högstadiet. Svagt bakåtlutade babyrunda bokstäver med hårda kanter - och ringar, inte prickar, över i. Antar att jag ska vara tacksam att det inte var hjärtan, men allvarligt. Jag vill ha en annan bankkvinna. Kan man ange handstil som orsak?

Down, down we go

Detta är ett grått hårstrå jag fann på mitt huvud. Det röda krysset på det gråa hårstrået anger på ett ungefär var jag befinner mig på min livskurva.

Spill och däll

I gå natt nä jag satt och skev lyckades jag med konststycket att spilla ned mitt tangentbod. I gå fnkade det inte alls. I dag fnka de flesta tangentena tom någa siffo och te bokstäve. En av bokstävena använde man knappt ändå så det gö inte så mycket. Gissa de anda två och vinn äa och beömmelse.

Fattig

Är osäker, men har man ett fattigt liv om man blir nöjd över att hitta en parkeringsplats rakt utanför porten sent på kvällen?

Misstänker det.

Tandläkaren - den nya frisören

Har jag förresten berättat vad min tandläkares företag heter?

"Tänder på dig".

Jo, det är sant.

Vill du också gå till en tandläkare som tänder på dig och ditt saliv- och blodfyllda svalg är det bara att åka till Liljeholmen. Tänk på att inte bitas när de oväntat stoppar in ömtåliga grejer i din mun.

Kör, men KÖR DÅ!

En uppenbarelse invid pappas skivor: Dagens modärna musik har alldeles för få körer. Kanske för att dagens modärna musik inte kräver mer än att man står på trottoaren och samlar, sen samplar. Samplar.
Eller runkar.
Åh kör, where did you go.

Ps, jag tycker att det är kul att stava modern med ä.

Mamma, hjälp

My eyes, my ears!!!1!

Men framför allt vill man ju vara kvällstidningsjournalist.se och fråga "Hur menar du nu" med en jättemikrofon.

Och sedan...

...tog vi ångbåten till Wirströms i Gamla Stan och drack skitstora öl mitt på blanka eftermiddagen. Plötsligt: Min gymnasiekärlek. Som jag inte sett sedan dess. Jag kastade ett öga, ett till, och ja - det var faktiskt han.

Och han var fortfarande fin.

Tror jag i alla fall. Det kan också ha varit så att all min hämmade längtan från 16 års ålder kom rusande likt en vårflod så att jag inte visste ut eller in under de sekunder jag såg honom. Alltså precis som förr. För min kärlek då var obesvarad, jag var verkligen hämmad, rent sjukligt blyg, när det kom till honom.
Hans kompisar kunde jag umgås med utan problem. Men inte honom. Aldrig vågade jag.
Är inte säker på om vi någonsin bytte ett vettigt ord med varandra - inte ens när han kom och satte sig intill mig mitt i en i övrigt helt tom aula. Åh, jag minns det som i går. Bara han, bara jag, i ett stort, tomt utrymme.
I våldsam panik försökte jag komma på något att säga, men det gick inte. Det gick verkligen inte. Det enda jag kunde tänka var att jag absolut inte fick fråga vad klockan var, för det hängde en jätteklocka rakt framför oss. Stämningen blev till slut så att säga besvärad. Jag gick ut och rökte. And that was that.

Många år senare fick jag höra att han bytt namn och kommit ut som bög. Vet inte om det är sant. Vet bara att det var mycket konstigt att se honom igen.

Han påminner om Zlatan men passar bättre i kort hår.

Here's Johnny

I dag var jag vid Drottningholms slott. Jävligt läskigt faktiskt. Först såg vi en häxring:



Sen trollade jag in mig i en labyrint utan utgång:



Som sagt, läskigt alltså. Och nyss ringde min utflyktskamrat och avslöjade att hon just hittat en fästing på sin kropp. Gaa! Tänker definitivt inte kolla mig själv. Får hellre borrelia/blir hellre besatt än ser något/ondskan gräva sig in i mig, det är ett som är säkert.

Slutsats: Drottningholm är inte vad vi tror att det är.

Gubbe på rymmen

När jag promenerade en ganska öde Renstiernas gata upp i lördags vid niotiden på kvällen mötte jag en gubbe på traktor. Traktorn var gammal och lite risig, gubben också. Han var tandlös med en riktig bondkeps och förståndig men lätt sliten jacka.

Han stannade vid ett rödlyse med sin traktor, så jag kunde titta på honom en god stund. Tyvärr kom jag inte på att jag borde ta en bild förrän han åkte vidare. Men jag tittade långt efter honom och har inte riktigt kunnat släppa det där. Han var så vansinnigt malplacerad men såg ändå lite bestämd ut.

Jag tänkte på den där filmen jag inte vet vad den heter eftersom jag inte sett den, men som handlar om nån gubbe som rymmer hemifrån på sin gräsklippare (typ). Det var exakt vad jag tänkte. Att den där gubben plötsligt en dag bara bestämde sig för att inte kliva av traktorn, gå in i bonnaköket och ta sin vanliga kokkaffe på bit, utan köra vidare. Bara köra och köra, rakt mot äventyret.

Risken är väl rätt stor att det bara är fria fantasier från min sida, men om inte så hoppas jag att han hittade det.

Det är något skumt med Flen

Ursäkta en okunnig, men är det vanligt med violblå öron i Flen?

Drafts och stuff

Det är onekligen lite kul att emellanåt gå in och titta på inlägg man en gång skrev men aldrig publicerade av en eller annan anledning. De ligger kvar i Blogger för evigt - eller tills man raderar dem - som "drafts", redo att bli upplagda med ett simpelt knapptryck. Jag måste säga att min inre kritiker då och då ändå gjort sitt jobb och stoppat mig från att publicera vad som helst. Tro mig när jag säger att ni inte hade velat läsa. De är oftast skrivna vid den här tiden på dygnet eller senare, och handlar i alltför stor utsträckning om mitt trasiga själsliv. Tacka er lyckliga stjärna för att ni slapp undan, är allt jag har att säga om det.

I övrigt har min dator blivit galen. Den talar om för mig att det är fel på saker hela tiden, och fläkten har gått bärsärk och väsnas som en mindre motorsåg. Datorn är inte ens ett år gammal. Blir fan sur.

Och det är os-basket på teve. Jag är inte jätteintresserad, men glad ändå att den finns där och är vaken tillsammans med mig.

Jag säger dalmas om jag vill

Dalmas ligger bättre i munnen än "mas". Sen får dalmasarna hävda att det bara finns masar i Dalarna hur mycket de vill. Jag sjunger som jag vill.

Jag har alltså varit i Dalarna. Där var det dalahästbonanza, i Nusnäs.



Och raggarbilsbonanza, i Rättvik.



Rättvik hade även indianbonanza, which was weird. När man tänker på kontexten och så där.



Kontexten being Eddie Meduza.



Men sen: Kris Kristoffersonbonanza. Det var den bästa bonanzan.



Jorå.



Seriöst. Man hade ju velat vara där med sitt livs kärlek och liksom kysst honom innerligt samt kanske spontanfriat, och ångrat det dagen efter.
Och jag tror att Kris gillade det själv. Han sa det i alla fall, och nån filmade det.

080809

Klockan är typ tolv minuter i två på natten. Så här ser det ut på Stureplan just nu, där alltför många människor - varav majoriteten med all säkerhet är bönder härstammande från mindre byar i landet - firar 080808. Tydligen kan man inte klockan heller, då det sedan snart två timmar är 080809. Fast vad kan man begära av folk som tydligen innerst inne saknar vattenfestivalens ljumma öl och kissluktande gator.



Det enda som saknas är en langoskö. Å andra sidan är jag inte där, så det kanske finns en.

Men det är ju kul att de håller på.

Bytte för övrigt några ord med polisen strax före tolv. De sa att personalen på Sturehof höll på att drabbas av lätt panik. Väldigt konstigt, om ni frågar mig. Verkligen.

Alien me

Häromnatten drömde jag att jag förvandlades till en alien. Jag trängde ur mitt yttre, mänskliga, skal genom munnen. Det gjorde inte ont, men var spännande och kändes speciellt på gränsen till religiöst, med folk som tog emot och hjälpte mig ut.
Och jag tänkte på alla dessa filmer där löjliga människor kämpar emot att bli något annat (vampyrer, aliens, whatnot) även om detta andra är så vansinnigt mycket ballare. Varför inte bara omfamna den uppdaterade versionen och de extraordinära förmågorna, tänkte jag innan jag exalterat trädde ut som mitt nya jag.
Efter att ha noterat att jag inte blev vidare snygg - väldigt väldigt lång med långa sladdriga, ljusgrönt genomskinliga lemmar - vaknade jag. Men känslan sitter kvar fortfarande, flera dagar och drömmar senare. Jag vet inte om jag ska tolka det som att jag helst skulle vara någon annan, eller bara vara bitter över att min sovande värld är så oerhört mycket mer intressant än den vakna.

Back in town

Livet på landet var fabulöst. Allt jag hade drömt om.


Solsken, lätt bris, lövprassel och fågelsång. Hästar, får och tuppar. Humlor och klöver. Korsord och Lady Chatterleys älskare på Radioteatern. Pocketböcker och spaghetti-och-korv-middag. Med ketchup. Följt av ett glas vitt på verandan.


Kvällning över nejden. När solen gått ned första aftonen såg jag mitt livs första grävling. Jag satt på trappan och gonade mig i tystnaden när det plötsligt lät som att något hasade sig fram i gräset. Has, has, lät det. Och så kom den. Grävlingen. Den tvärstannade två meter från mig och glodde. Saker som "knäckebröd i stövlarna" och "biter tills det knakar" virvlade i mitt huvud men jag satt blick stilla. Vilken kyla, vilket oerhört mod in the presence of wilderness! Grävlingen fnös åt mig och hasade vidare.
Ännu senare såg jag fladdermöss. Eller jag tror det, i alla fall, men det var ena kvicka små rackare. Landet, va. So exciting.
Sen åkte jag tillbaks till stan, åt middag på Debaser tills det blev svinkallt och vi pallrade oss till Kvarnen för en tidig öl. Något senare noterade jag att de börjat ta inträde. Inträde på Kvarnen?!
Som dörrvakten sa:
- Det är som att den sista kommunisten gått och hängt sig, eller hur?
Verkligen.
Vi åkte hem innan pöbeln anlände.

Och i dag var det dags igen efter sommaruppehållet. Tre poäng bärgade mot Snoka, trots att de kom ikapp från 4-1 till 4-3 i andra. Jag vet faktiskt inte vad det Hammarby presterade då ska kallas.


Åhej.

Livet på landet

I går eftermiddag slog det mig som en blixt: Jag måste, MÅSTE, komma ut på landet. Få sitta under en björk och läsa halvdåliga deckare hela dagarna, steka en korv och dricka ett glas vin till middagen, ta en kvällspromenad ner mot vattnet, höra kossorna råma, fåglarna kvittra, träden susa.
Det var inte bara en önskan. Det var ett tvång. Jag fick ångest vid blotta tanken på att tillbringa flera lediga dagar i stan. Så jag påbörjade operation "hitta stuga". Det gick dåligt, stugor var upptagna och de som fanns att hyra var svindyra. Jag sökte högt och lågt. No luck. Men så i dag fick jag veta att en vän som bor på landet är utomlands. Hennes hus är tomt. Jag ringde, smsade, bönade och bad. "Självklart" sa hon.

Så nu drar jag till landet i fyra dagar. Hurra! En del kanske inte tycker att fyra dagar är något att bli så jävla lycklig över, men då kan man ta sig i brasan.

SO LONG SUCKERS

Accelerator tvåtusenåtta

Jaha, nu när även Ryssland är utsparkade ur EM och jag definitivt kan sluta gissa och hoppas på några vinnare (okej, hellre Spanien än Tyskland) kan jag väl ta mig tid att lägga upp lite bilder från gårdagens Accelerator. Först ut för min del, tjugo minuter försenade och fulla som as, var Brian Jonestown Massacre. Tråkiga var de också, trots att okvädningsord som "you fucking cunt" haglade med löften om eventuella slagsmål. Det blev inga. Och kanske hade den låga volymen en del med stämningen att göra, men jag hade verkligen väntat mig mer.


Anton är här tillbaka från sin rökpaus. Det var först de sista tio minuterna som det lossnade lite för BJM.


Vampire Weekend var fina. Accelerators personal inte likaså. De fick för sig att det var bättre om alla gick in och tog en smal spiraltrappa ned i publiken, istället för att ta den breda utetrappan. But why? sa jag och blev inte alls klokare av svaret.


Duffy var snygg och randig och härlig. En känd indieprofil beslöt att ligga med henne, och jag förstår honom.


Under MGMTs spelning stod jag mest och snicketisnackade om annat med en massa människor, så jag kan inte lämna några omdömen.


Samma gäller till stor del Hercules and Love Affair. Det är ett typiskt festivalsyndrom, man träffar folk man inte träffat på länge och är bortskämd med musik överallt. Koncentrationen blir så att säga lidande.


Battles däremot var en fantastisk överraskning. Jag frågade mitt sällskap "VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅT" med ett anklagande tonfall. Han hade inget att säga till sitt försvar.
Två minuter efter att jag tagit denna bild kom det fram en gulklädd dvärg med traktorlurar och sa "du får inte fotografera här, du har inget fotopass". Jag funderade på att tala om för henne att hon var dum i huvudet, men orkade inte bråka. Hon visste nog det ändå.


God natt, Stockholm.

Oh no, it's all coming back to me now

Dessutom blev vi fångade av ett ryskt teveteam utanför Fan Camp. De stoppade oss, sa "var med och prata om Volvo". Jag sa "jag kan inget om bilar". De sa "det gör inget, det är bara på skoj". Min kamrat var pigg på detta och släpade med mig framför kameran. Men jag erkänner, jag gick inte iväg (vilket jag borde ha gjort). Vi fick luta oss mot en sprillans ny röd jättevolvo, en sån där storfamiljbil. Ryssen med kameran zoomade in, ryssen med micken gick till attack:
- Why do you think the Russians love the Volvo?

Eh. Gör de? tänkte jag, och drog till med något slags kolonialistiskt exotiserande.
- Maybe they have big families and need big cars.

Ridå.

Vi får verkligen hoppas att jag blir bortklippt innan de visar detta på rysk television, annars är jag rädd att ryssen kommer och läxar upp oss alla.

Resebonus

Ett par saker jag glömde nämna om resan var att

1. ...Innsbruck var fullt, fullt säger jag, av fejksvenskar. Efter den misslyckade matchen försökte vi få upp humöret genom att hälla i oss vin och titta på hur folk dansade ringdans. Flera stycken kom fram och frågade om vi var riktiga svenskar, vilket förvånade oss, iklädda Sverigetröjor som vi var. Snart uppenbarades dock att det var typ vi och en kille till i denna outfit som faktiskt var svenskar. I övrigt: killar och tjejer från Italien, Österrike, Tyskland osv. Vad det berodde på, och vart de riktiga svenskarna tagit vägen, vet jag inte.

2. ...vi såg vår första livs levande tandtrådsblottare. Han stod på busshållplatsen i Dachau centrum (själva koncentrationslägret ligger alltså i utkanten av orten Dachau) mitt på eftermiddagen och putsade tänderna med en halvmeterlång tandtråd, samtidigt som han gick jättenära andra människor och liksom gapade dem i ansiktet. När de vände sig bort gick han fram till nästa. Fascinerande.

Oj, nu är det nog dags att duscha om håret ska hinna torka innan Brian Jonestown Massacre börjar spela på Accelerator klockan 19. Hej

Midsommar

Folk verkar för övrigt ha haft så lagom kul på midsommar.



Själv landade jag någon gång vid lunch, tog mig hem via St Eriksplan för att hämta vin, slumrade en stund i soffan samt åkte på trevlig middag hemma hos M & J framåt eftermiddagskvisten. Det var tacknämligt av dem att hålla sig hemma i stan, annars hade jag kanske varit lika deppig som ovanstående muntergökar.

Vi åkte till Innsbruck

Mjölktåget mellan München och Innsbruck stannade vid varenda buske. Men det var okej, för det var fint. Very Sound of Music där i trakterna av Garmisch Partenkirchen. Inga backhoppare i sikte.


Vi försökte fråga runt efter möjliga hotellrum, men fick till slut bita i det sura äpplet och ta in på luxuösa Fan Camp. De hade i alla fall nyskurade toaletter, så man ska väl inte klaga.


Svennetåget marscherar mot Tivoli Neu. 7 nation army populär här med, så om man blundade riktigt hårt kunde man låtsas att det var Bajentåget.


Först var det kö till ena stället för att köpa ölbiljetter, sen var det kö till nästa ställe för att hämta ut ölen för dessa biljetter. Förstod aldrig riktigt varför det ansågs vara en lämplig lösning.


Trazan och hans nya tjej Inga from Schweden var där.


...såväl som, eh, Stalin?


Inte för att det syns, men denna mängd av megafoner på polistaket - som säkert i vanliga fall vrålar saker som "ACHTUNG POLIZEI" på myndig tyska - användes till att skräna eurodisco över hela parkeringen.


Heja Sverige!


Uppställning för nationalsånger, nervöst nervöst.


Zlatan pekar med hela armen. Han kunde väl ha pekat in bollen i mål istället.


Berg och sol och fotboll och alkoholfri öl och så där.


Andreas Isaksson fick det stora nöjet att släppa in två mål.


Frisparken gav så klart ingenting.


Ryssarna var så här skitglada efter vinsten.


Hej då Sverige.


Alla ville ta kort på Glenn. Jag med.


Vi tröstade oss med massor av vin. Sedan: Hem ljuva hem.


Dagen efter letade vi upp flon. Vi hoppade inte.


Istället låg vi på rygg i parken och hade ont i fötterna. Jag måste göra något åt min skogarderob.

Deppigt värre. Nu hejar vi på Ryssland och Arsjavin!