Och sedan...

...tog vi ångbåten till Wirströms i Gamla Stan och drack skitstora öl mitt på blanka eftermiddagen. Plötsligt: Min gymnasiekärlek. Som jag inte sett sedan dess. Jag kastade ett öga, ett till, och ja - det var faktiskt han.

Och han var fortfarande fin.

Tror jag i alla fall. Det kan också ha varit så att all min hämmade längtan från 16 års ålder kom rusande likt en vårflod så att jag inte visste ut eller in under de sekunder jag såg honom. Alltså precis som förr. För min kärlek då var obesvarad, jag var verkligen hämmad, rent sjukligt blyg, när det kom till honom.
Hans kompisar kunde jag umgås med utan problem. Men inte honom. Aldrig vågade jag.
Är inte säker på om vi någonsin bytte ett vettigt ord med varandra - inte ens när han kom och satte sig intill mig mitt i en i övrigt helt tom aula. Åh, jag minns det som i går. Bara han, bara jag, i ett stort, tomt utrymme.
I våldsam panik försökte jag komma på något att säga, men det gick inte. Det gick verkligen inte. Det enda jag kunde tänka var att jag absolut inte fick fråga vad klockan var, för det hängde en jätteklocka rakt framför oss. Stämningen blev till slut så att säga besvärad. Jag gick ut och rökte. And that was that.

Många år senare fick jag höra att han bytt namn och kommit ut som bög. Vet inte om det är sant. Vet bara att det var mycket konstigt att se honom igen.

Han påminner om Zlatan men passar bättre i kort hår.