Summerar 2009

...orka ett helt decennium. Here we go:

* Jävla finanskris
* Bröllop i Amerika
* Fotboll i Barcelona

Ja, det var väl det.

Nu ska jag torka håret och åka på middag. Hej.

FC Barcelona

Hej. Detta inlägg är endast för intresserade av fotboll och Barcelona. Där var jag förra veckan och tittade på gamla hus, gick i labyrinter samt viktigast av allt: såg FC Barcelona ta emot Inter i Champions League-gruppspel på Camp Nou. Det var så jävla mäktigt att jag ville flytta in på arenan.

Trist att vare sig Zlatan eller Messi spelade, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Eller okej, det hade ju varit fint att se Zlatan göra en likadan kanon som mot Real i söndags, men med tanke på hur resten av laget spelade så kunde man blott sitta och le dumt. Inter hade inte en chans. Inte en halv chans, ens.

BILDER DÅRÅ:


Zlatan kanske inte spelade, men hälsade välkommen ändå med en välmodoulerad arm.


Tittut, ere här man köper biljetter?


FCB-shoppen.


Det blev ingen Ibra-tröja. Köpte en halsduk istället.


Nu är vi inne på Camp Nou. Laguppställningen kan läsas i hörnet.


Men titta, där äromju.


Rätt blekt tifo, om man nu ska gnälla.


Players.


Hurra! Pedro har gjort 2-0!


Kom igen då, ett till?


Nä. Men gött ändå. Och det där med 60-40 kändes mer som 80-20.


Hej då!

Här kan man få se ett filmklipp på hur det ser ut innan alla kommit in.
Här kan man få höra lite skönsång.
Här kan man få se ett inkast.
Och här kan man få se en missad frispark.

Okej, sjukt vilken tid det tar att hålla på med sånt här. Hade glömt, det var ju som inte i går jag orkade lägga upp nåt annat än text. Nu måste jag skynda iväg på bio, ska se 2012 och hoppas på ond bråd död och apokalyps. Vi hörs.

I dag sågar vi politikerna i Vellinge

Vellingepolitikerna är blekfeta privilegierade jävla as. Eftersom jag själv är blekfet skulle man kunna tro att jag inte är i position att säga något, men då har man fel eftersom blekfetheten i mitt fall inte trängt ut varje hjärncell och empatisk känsla i kroppen. Inte heller har den lett till att jag inbillar mig att jag på något vis genom arv och ohejdad inavel FÖRTJÄNAT att vara blekfet och bo i ett område med blonda hästsvansar och skära skrikande bortskämda ungjävlar. Jag råkar veta att det är min smala lycka att de blonda hästsvansarna ännu inte börjat döda varandra, och sikta på mig, med vapen värre än gnälliga tvättstugelappar och brf-möten om att think about the children. Jag råkar också veta att om det inträffar är jag den första som drar till utrikes fort utav bara helvete och hoppas att de står ut med mig och mina västerländska toalettpapperideal.

Fy fan i jävlars och helvete vad jag fantiserar om allsmäktighet där jag får sätta alla Vellingebor, Flashbackskribenter och Sverigedemokrater på en ö tillsammans med militanta islamister - som jag för övrigt inte heller gillar, mind you, ta du din gud, din misogyni och dina 72 jungfrur och kör upp dem där solen inte skiner - och sedan roa mig som kejsarna vid gladiatorspelen. En dokusåpa på det, helst med Arne Weise som naturromantisk speaker, och informationssamhället är komplett.

TV4

En bekant föreslog en gång att starta en blogg ägnad helt åt att hata TV4. Eftersom jag har hatat TV4 så länge jag minns var det naturligtvis lockande - att spy galla kan vara väldigt roligt (det är därför så många gör det). Det som stoppade mig var faktumet att för att kunna skriva om TV4 måste jag emellanåt TITTA på TV4. And this I could not endure.

I går fick jag så det tvivelaktiga nöjet att läsa om hur TV4:s största profiler, människor som på ett eller annat sätt tidigare verkat som journalister, bestämt sig för att begrava inte bara det sista av sin trovärdighet, utan hela sin värdighet. Med en SHOW. På BERNS. För SÖNDAGSBRUNCHARE.

Inte ens när jag läst om "Nyhetsankorna" två, tre gånger kunde jag tro att det var sant - mina bittraste, vassaste fantasier kunde inte förutse detta. Inte ens jag hade kunnat drömma ihop denna fruktansvärda uppvisning i... för att vara snäll, naivitet.

När jag tvingades inse att jo, det händer, på riktigt, önskade jag plötsligt att den där bloggen trots allt blivit av. Fast jag vet egentligen inte till vilken nytta då jag faktiskt inte kan finna ord. Det är fel på så många nivåer och i så många dimensioner att man blir alldeles yr av att försöka sammanställa dem alla ens i sitt eget huvud. Man tuppar helt enkelt av innan man är klar.

Jag blev så klart sugen på att gå och se detta sammanbrott själv, men såg att det kostar 395 kronor. Nej, det är inte värt det. Jag lägger hellre 395 kronor på vad som helst.

VAD.

SOM.

HELST.

Fisk eller inte fisk

I går åkte jag och fiskade. Jag fick ingen fisk. Jag tänkte att det där med att fiska är som att hålla på Bajen, och ville ha en hobby med vinst varje gång. Någon föreslog onani.



Jag blev besviken. Onanin är ingen hobby, den är ett dagligt arbete.

Jonny

Jag har just öppnat en sjuhundrakronorsflaska rödvin. Det har jag gjort för att den har legat här sedan min födelsedag i januari, när jag fick den i present av Jonny, och jag tröttnade på att ha den där nu.
Men Jonny. Jonny.
Han som jag känt på ett eller annat sätt sedan jag var tolv. "Ett eller annat" betyder mest att jag hatade honom när jag var tolv. Detta då han var dum i huvudet och använde sin vältränade uppenbarelse till att trycka upp småttingar mot väggen. Men till hans försvar ska sägas att han, när han tryckt upp mig mot väggen en gång för mycket och jag, jag vet inte vad jag gjorde, jag vet inte om jag ens sa något, men jag fick honom att reagera tydligen, kanske en blick eller något, vad som helst, sa "Oj... du verkligen hatar mig? På riktigt?" och såg förvånad ut. Ärligt förvånad. Jag sa ja.
Han släppte mig och tryckte aldrig upp mig igen.

Något senare blev vi vänner. Eller ja, såna där vänner man är i gäng. Det var inte som att vi umgicks bara han och jag, men det har ingen betydelse. Han hade en kärlek som sträckte sig till alla i gänget. Alla han kände sig hemma med visste att om det var något dåligt på gång så kom Jonny. När det var bråk, när det var hot, när det var allmänt besvärligt. Jonny var där och skyddade sin flock.
Det var inte rättvist mot honom. Och det var nog en av anledningarna till att han blev så förtvivlat kär i min vän. Där fanns en familj, vänner, en kärlek utan krav på att han var den som skulle ställa allt till rätta. Det fanns en trädgård där han kunde sitta och bara andas. Han behövde inte vara "Jonny". Och det är därför han alltid kommer att tro sig vara kär i henne, för jag tror inte att han hittat det igen.

I alla fall. Han försökte vara tuff, och han blev kriminell, och han satt i fängelse, och han hade hybris, och han försökte bli bättre, och han glömde skatten, och satt i fängelse igen, och han gick i terapi, och han låg med sin terapeut, och han hämtade ut en falsk check, och satt i fängelse igen, och han älskar att bjuda stort, och ingen vet vad han egentligen gör för att få ihop alla de där pengarna han tydligen alltid har. Eller, ingen är kanske fel. Det är jag som inte vet. Som inte längre vill veta. Men att han kommer till min födelsedag och har ansträngt sig säger mer än något annat.

På min födelsedag dök han alltså upp med en treliters champagneflaska. Och en sjuhundrakronors rödvinsflaska. Den jag dricker upp just nu, som sagt. Och så bjöd han hela mitt sällskap på 15+ människor på ..vahettere.. heter det mäklarbricka? Mina vänner från min, eh, "vanliga" sfär, de där som tycker att "förorten" är lite spännande men är rädda för Jonny, kallade det maffiabricka. De var i alla fall plötsligt helt ense om att det var bra att han var där eftersom de fick gratis sprit och en exotisk doft av Stockholms förortsliv, gud Jens Lapidus min bok blir bättre än din!

Just då föraktade jag några av dem mer än jag någonsin föraktat någon annan. Och det är människor jag älskar annars.

Men jag ska inte säga nåt. Jag blev sur och det sa jag till honom. Jag fyllde år och det var gulligt att han kom men han klev in som nån jävla deus ex machina, utom att vi inte var i en återvändsgränd (eller var vi?). Han dök upp och i ett proppfullt Söders Hjärta fixade han ett långbord. Söders Hjärta är inte stort, det finns bara ett långbord. Det var fullt. Men han fixade det. Gud vet hur. Antagligen betalade han folk. Och jag blev generad inför detta. Det var pinsamt. Så gör man inte.

Och han blev sårad över min skam, jag såg det, men han bad ändå om ursäkt själv. Och jag skämdes långt mer än innan. Fruktansvärt mycket skämdes jag. För jag vet att han bara ville väl, vara snäll. Han vill verkligen alltid bara väl, och faktum är att han gjorde min födelsedag jävligt mycket mer minnesvärd än den hade varit annars. Det var nog det bästa, att han ändå kunde göra det, hur besvärligt det än var först.

Om det inte vore så att jag är ganska säker på att Jonny skulle säga "hon e kär i mig" så skulle jag säga att jag faktiskt älskar honom för det han gjort. I hela sitt liv har han försökt vara bra. I hela sitt liv har han fått veta att sätten han gjort det på varit fel.

Jag säger, go Jonny.

Förlåt mig.

Mitt emellan väst och mer väst

Så jag var på Way out west för första gången. Mkt trevlig festival, alldeles lagom långt mellan scenerna. Tittade lite för jobb, tittade lite privat. Hängde lite med kollegor. Fast jag fick än en gång den där mingel-ångesten jag alltid får bakom kulisserna när jag väl jobbat klart. Att jobba är bra, för då har man ett syfte. Att inte jobba är jobbigt, för då ÄR man bara. Och står där. Och ser en massa folk man inte har en aning om vad man ska säga till. Så man håller käften. Och får skäll av de få man känner för att man inte tar några initiativ. Så man dricker en massa vin och tar initiativ. Börjar oväntat att prata forcerat med främlingar. De tittar konstigt. Jag känner mig konstig. Inte tillnärmelsevis avslappnad.

När jag råkade skriva en rad om detta fick jag ett antal kommentarer som antydde "yeah right", och en som sa det rent ut. Detta då jag kan ha ganska lätt för mig i sociala sammanhang där jag blivit introducerad och känner mig välkomnad. Fast också det har blivit svårare med åren. Jag känner mig bara helt ointressant. Som att jag säger samma saker jag sagt i alla år och att det börjar förlora sin tjusning. Som att jag är tömd, att jag skulle behöva något nytt att prata om, något helt annorlunda, kanske någon annanstans.

Jag kanske får tillfälle att testa den teorin nu när jag åker väst över havet för att gå på bröllop och sedan umgås med diversiteten i en äkta smältdegel. Jag hoppas och längtar.

Super pathetic & totally desperate

Om jag vore pop- rock- eller filmstjärna skulle jag BARA spela in videos/filmer där jag var "tvungen" att hångla med heta personer. Jag skulle peka med hela handen och gasta "DEN DÄR, DEN DÄR" och alla i teamet skulle generas men jag, jag skulle mysa hela vägen till den dramatiska kyssen.

En gång, aldrig mer okej

Måste berätta en grej. Anledningen till att jag måste berätta grejen är att en god vän till mig har mejlat ut en förfrågan om one-night-stand - stories till sin tidning. Positiva sådana. Jag har ännu vägrat att svara, då jag egentligen inte tycker att hon ska behöva höra om det. Men det kanske kommer, och i så fall får ni läsa om det under någon typ av kackig pseudonym, till exempel "Anna", men med ålder, bostadsort och yrke tydligt markerat. THANKS A LOT

I vilket fall som helst så hade min andra goda vän, som också fick mejlet, en rimlig poäng när hon sade att "man kommer ju bara på de dåliga".

Och hon hade en dålig. Så dålig.

Den handlade om när hon råkade följa med en super hot guy hem. Vi har alla gjort det, men vi har inte alla hamnat i den säng där super hot guys före detta fru tog livet av sig tre veckor tidigare. Med sömnmedel.

Där vaknade hon dagen efter, oblivious, och började se sig om. Noterade par-saker all over the place. Sade: Du är inte singel, eller hur?

Han berättade, och tillade att "just där". Var hon låg.

När hon kommit så här långt i berättelsen skrek alla lyssnare rakt ut NEJ NEJ NEJ SÄG INTE MER. Fast det egentligen redan var för sent. För vad fanns mer att säga, utöver att hon diskret lämnade och gick hem, ångestfylld över att ha haft ångande, svettig sex på en dödsbädd med en uppenbart skadad man.

Använd kondom, ungdomar. Även om det inte hjälper mot sådant här så kan det kanske vara en liten barriär. Man vet att there won't be no CRAZY BABIES

O SEVEN HUNDRED

Mamma hjälp.

Jag har gjort bort mig. Lovat att börja jobba klockan sju - sju dagar i sträck. Mamma, du vet att det aldrig har hänt förr. Du vet att jag inte klarar det. Varför, varför har jag då tackat ja till detta? Ja, du vet hur det är. Räkningarna slutar inte komma för att man är morgontrött. Och jag tjatade ju om ett sommarjobb, eller hur? Att det då trillade i knät på mig just när jag börjat känna doften av sommarlov är ju ingens fel, eller hur? Så varför är jag då så grinig?

Det är för att jag inte är någon morgonperson. Du är inte heller det så du borde förstå. Minns du när jag berättade om den gången jag skulle börja jobba klockan sex och kom till jobbet och kräktes av trötthet? Efter det behövde jag aldrig mer börja klockan sex. De lade om schemat. Det var gulligt av dem, det var det verkligen.

Jaha, du minns också när jag började jobba klockan fyra på morgonteve? Men klockan fyra är inte morgon. Det är natt. Jag gillar natt. Plus att man fick åka taxi i tystnad över Västerbron i den skimrande, hemliga gryningen. Ingen människa säger nej till det, särskilt inte om man gillar natt. Men sex, sju, åtta, nio? Okristliga tider. Det tyckte jag redan i skolan. Då steg jag upp sju, men det var för att jag, eh, blev väckt och för att morgonpigga pappa gjort frukost som jag kunde glo tomt över medan han pladdrade på om gud vet vad. Du satt också där och glodde tomt. Ibland blev han sur på oss, minns du mamma? Vi var tråkiga, tyckte han. Han är än i dag mer den gamla skolan. Där man är duktig om man stiger upp och dålig om man sover. Men han gillar oss ändå, bra va. Andra gör inte det. De tycker att vi är lata, fast de själva har sovit i flera timmar när sådana som vi är som mest produktiva. Ibland blir jag så fruktansvärt sugen på att ringa och väcka morgonjobbare vid två på natten och ställa arbetsrelaterade frågor. Sen fnysa hånfullt när de säger att de sover. Vad är det för ett sätt, sova när arbetande människor behöver hjälp?

Förlåt mamma, jag vet att du tvingats bli morgonperson av ohejdad omgivning och kanske är lite avundsjuk på mig som ofta kan bestämma mina arbetstider. Men det jag vill säga är att det inte är ditt fel. DET ÄR SAMHÄLLET! Visst finns det en viss tjusning i att skylla på samhället? Det kan inte precis säga emot. Utom med irriterade fnysningar.

Men frågan just nu är hur jag ska göra för att klara att börja jobba klockan sju i ytterligare fyra dagar. Det gick bra i två dagar, i morse gick det. I morgon kommer jag att unna mig en snooze och i sömnen trycka på fel knapp samt vakna kvart över elva i panik. Och ingen kommer att ringa mig halv åtta och vråla "VAR I HELVETE ÄR DU!?" för att jag är en halvtimme sen. Jag jobbar nämligen under eget ansvar.

Vem fan kom på att ge mig eget ansvar mamma? Du om någon vet att jag inte klarar det.

Nutid - dåtid

Jag åkte nattbuss hem i kväll. Har inte gjort det på många år (TAXI, MÄNNISKANS BÄSTA VÄN). Men jag är nu economically challenged såatte jag väntade duktigt. Och väntade. Och väntade. Och tittade på de andra.
Det satt två unga flickor i trosor och tittade surt på en annan tjej i trosor, och de gjorde det eftersom de själva hade tagit på sig jeansjackor medan den andra, dåliga tjejen, hade glömt sin jacka. Eller vad vet jag, hon hade i alla fall bara linne till sina trosor. Men hon hade en tidning, och som hon läste den. Noga. Försökte att inte ens snegla på de här andra duktiga i-trosor-men-minsann-med-jacka-tjejerna. Men de tittade på henne. Hela tiden. Och viskade, tittade, viskade.

Jag blev enormt sugen på att örfila upp dem. Men det har visat sig att jag är vuxen och därmed inte örfilar upp tonåringar hursomhelst. (Det var enklare när jag själv var en.) Så när bussen kom klev jag ombord i tystnad. Hittade en sittplats näst längst bak. Bussen åkte - och det fläktade. Jag insåg vilken vinnarplats jag fått. För på den tiden jag brukade åka buss visste jag PRECIS vilket säte som fläktade. Jag hade glömt. Men kom ihåg direkt när jag faktiskt satt där.

You wanna know? Kolla var taköppningen är. Sätt dig två eller tre steg bakom, närmast gången, till vänster (med näsan mot chauffören). FLÄKT!

About a boy

Jag och min goda vän V vandrar stillsamt Hornsgatan fram åtta på söndagkvällen. Ett barn kommer springande. Han är kanske tre år eller så, jag är inte så bra på barn men ungefär. Vi ser oss om. Ingen tycks äga barnet. Ingen springer efter, ingen är i närheten. Vi, som de goda medborgare vi är, stannar. Följande konversation utspelas:

- Hej. Var är dina föräldrar?
- De är döda.
- Hm. Va?
- Jag är ensam.

Vi överväger att ta med barnet och bjuda på rosé, men så plötsligt dyker två personer upp som verkar känna till honom. Jag och V traskar vidare och har väldigt svårt att sluta skratta, i ren skräck. Tanken slår oss att gå tillbaks och berätta för föräldrarna att deras unge är Damien. Vi gör det inte. Men vi kommer aldrig att glömma när vi träffade Damien.

Kungen av pop är död

Kvart över tolv ringde de från redaktionen: Har du en personlig relation till Michael Jackson? Kan du skriva en krönika?
Nja, sa jag. Kan jag kanske men...
Vi ringer tillbaks snart, sa de då. Och jag började skriva. Fort gick det. Särskilt bra blev det inte. Så det var inte med någon större sorg jag fick veta att de hittat en annan att skriva i tidningen. Annars är det här vad som skulle ha stått:

Mitt i natten svensk tid rasslade det till på alla sociala medier: Michael Jackson är död. Michael Jackson är död? Ja, Michael Jackson är död. The King of Pop is no more. Hur konstigt är inte det – han har ju alltid funnits där. Från gullig barnstjärna via briljant entertainer och låtsnickare till vad man vänligt beskrivet kan kalla en kuf.
Michael Jackson var inte okontroversiell, och ryktesspridningen var enorm. Han ändrade färg på huden, han led av vitiligo, han sov i syretält, hans bästa vän var apan Bubbles, han umgicks helst med barn, han umgicks helst med barn på ett förbjudet sätt, han bjöd på Jesusjuice, han höll på att tappa sin näsa, hans barn är egentligen inte hans, han höll på att gå i konkurs, han skulle tvingas sälja Neverland, han lyckades rädda Neverland, och så vidare i all oändlighet. Få vet vad som är sant och inte. Det man vet med säkerhet är att han lämnar efter sig en musikskatt som inte är av denna världen. Hans karriär sträckte sig från 1963, när han som femåring blev frontfigur i Jackson Five, till… ja, när tog den slut egentligen? Tog den slut? Kan en sådan som Michael Jackson ta slut, ens när han dör? Mannen som gav oss Thriller – fortfarande 27 år senare världens mest sålda skiva. Osannolika 109 miljoner exemplar finns i skivhyllor över hela världen.
Också här, hemma hos mig.
Nu ska jag lyssna på den igen.
Vila i frid, kungen av pop.

Sommarjobb

Jag skriver på Twitter att jag behöver ett sommarjobb i juli. Reseföretaget MrJet får på något vis syn på detta, troligen genom att göra en sökning på "sommarjobb" bland alla... i hela Sverige? Vad vet jag, för vi har ingen som helst övrigt kontakt, jag och reseföretaget.



Jag svarar vänligt att det låter som ett hyvens jobb, för det gör det verkligen, men att det finns moment i deras ansökningsförfarande jag finner så att säga obekvämt. Som att sitta på kammaren och filma mig själv medan jag försöker framstå som en sval men spännande världsmedborgare som ääälskar extremsport och gärna vill testa på att äta kattsvans.

Men jag rekommenderar den som inte har samma betänkligheter att söka, då de uppenbarligen
1. är besvikna över utebliven medieuppmärksamhet (hey MrJet, det blir så när man är trea på bollen, men nu fick ni lite word of mouth i alla fall) och därmed
2. inte har fått in tillräckligt med ansökningar. Jag menar, de raggar resenärer på Twitter.

Kära MrJet, återkom gärna när ni inser att det är mycket roligare att läsa om hur en livstrött tjockis klamrar sig fast i flygstolen än att se solbrända 20-somethings dyka bland delfiner.

Ungjävlar 4-evah

Fick ett pressutskick från min gamla lågstadieskola där barnen av i dag tydligen uppmuntras att inte bara drömma, utan också att visualisera sina drömmar på ett ganska konkret sätt med hemgjorda tidningsomslag. När jag gick där var det i baracker och vi hade sex olika klassföreståndare samt ett okänt antal kortvikarier på tre år och tja, att visualisera ens en framtid stod inte precis först på schemat.

Allt var helt enkelt inte bättre förr. Skåda framtidens hjältar, klicka för större:


Gelehallonet väger 7,8 kilo!


Alex fick 152 medaljer för sina serier!!


Historisk på 4 sätt!

Alltså, det är så sjukt roligt och fint, jag blir alldeles varm. Eller ja, inte alldeles. För ingen av de sex tjejer som var med bland de 17 omslag som bifogades siktade lika högt med samma humor. Men jag tänker att det är en tidsfråga.

Eftersom...

(tell me it's pretty)

och



har fått mig att tvivla på mig själv så föreslår jag att ni tittar på



och föreställer er doften, samt ägnar er åt mina 140-teckens rop i rymden så länge. Här till höger.
Både ni och jag kommer att ångra det, men som letterna säger enligt tidningen Filter, sånt är livet, ibland går allt åt helvete.

Aktuellt en aprilmåndag

1
Aftonbladets läsare ställer relevanta frågor om svininfluensan:

Ska jag undvika människor i min närhet som har varit utomlands?
– Nej.
Ska jag och min familj börja använda munskydd?
– Nej.

2


3
Efterfester heter numera enligt TT "så kallade efterfester". Väntar spänt på nästa steg i utvecklingen där det på "så kallade fester" dricks "så kallad öl" och lyssnas på "så kallad musik". Etc.

4
Brolles karriär, av eller på? Är det piraternas fel? Har han inspirerats av Moneybrothersoppan? Så många frågor.

Roadtrip och derbytåg

Såatte vi åkte till Lerum. Jag satt i samma bil som födelsedagsbarnets bror, tre personer till och en gitarr, och alla utom jag sjöng "Min bror och jag" om och om igen. Det var så att säga repetition och generalrepetition i ett. Fast på kvällen avslöjades även några sköna moves, till exempel en snurr, den såg jag inget av i bilen. Nu kan jag i alla fall inte få låtjäveln ur huvet.

Vi skulle bo på en camping. Så här såg våra stugor ut.



Strax bredvid fanns denna stuga:



Vi antog att det var campingekvivalensen till brudsviten och fylldes av avund.
Sen åkte vi till festen. Den hölls i ett PRO-hus och det satt arga lappar lite överallt. Också på toaletten, där gentlemän påbjöds att sittkissa.



Festen var rolig, väl många snapsvisor till trots. Det var stjärnklart och mycket sprit och roliga människor jag inte träffat på länge. Det spelades tryckare nästan så fort dansen kommit igång, jag gissar att valet gjordes av någon som hade bråttom hem men ville hinna klämma först. Det vältes bord, det käbblades om olika saker, det skrattades. Det var förvånansvärt lite 08-bashing, men en och annan dålig vits. En kille var otrevlig för att kort senare fråga om vi skulle hångla. Neil Strauss är skyldig till mycket ondska i världen och kommer för detta att brinna i helvetet.



Ja och sen var festen slut och vi sov och så åkte vi hemåt och i Gränna var vi hungriga. Jag argumenterade för att samtliga hus i Gränna borde målas röda och vita, men dämpade mig när jag upptäckte att man kunde äta upp Gud Fader själv i en kiosk där. Han består av bacon, paprika och lök. Undrar om Vatikanen är informerad. Och vad Spaghettimonstret säger om att möjligen petas som förste livsmedelsgud.

Och sen var det måndag och derby. Vi hade med oss en vän som aldrig någonsin varit på fotboll tidigare, och beslöt därför att gå all in. Det vill säga, först ta derbytåget från Södra station...



...och efter 4-1-vinsten (3-1 på pappret pga domare med nedsatt syn) gå på Gröne Jägaren. Jag kan säga så mycket som att det var både första och sista gången jag åkte derbytåget. Det var jättejobbigt. Alla var små, finniga, fulla och klarade absolut inte att vänta på sin tur. Gröne Jägaren däremot är ju ett hyvens ställe där alla är äldre, tjockare och tröttare än man själv. I går spelade de Kenta minst sju gånger. Det var overkill och jag övervägde att lämna in ett klagomål. En dylik hymn ska man vara försiktig med.
Fotbollsnybörjaren var i vilket fall väldigt nöjd med sin premiär och vill följa med igen. Det är dock oklart hur hon ska förklara detta för sina höglitterära vänner.
Sen åkte jag hem och bäddade tältsängen åt min kusin som satt i soffan och telefonbråkade med sin flickvän. Telefonbråk på fyllan, kanske det bästa gud uppfunnit.

Hej då.

Dagens ord: Leda

Dagens andra ord: hånattack.

Tänkte lägga upp en trettio sekunder lång ljudfil som spelades in i förmiddags, från min säng, i mitt sovrum. Det var ett helvetes jävla liv på gården, kan man säga. Lövblåsar och sopmaskiner och gud vet vad mer, motorsågar kanske. Är dock osäker på vem som har copyright på ljuden, man vill gärna inte hamna i fängelset. Men nu kommer jag ändå inte ihåg hur jag brukade lägga upp ljudfiler, så det blir inget. Istället bjuder jag på några gulliga kaniner:


Ja, vadårå?

I morgon åker jag till Lerum på kalas. Lerum! Jag tror inte att jag någonsin varit där tidigare. Jag skulle kunna fråga vad man gör i Lerum, men det vet jag ju redan. Man åker dit på roadtrip och går på kalas. Men det ligger otäckt nära Göteborg, det gör det.

Sen börjar jag bli helt groteskt fattig. Jag som var så rik i höstas. Får hatbrev från skattemyndigheten där de påpekar att jag är skyldig dem en massa pengar. Pengar jag tyvärr inte har. Trött man blir. Är det inte deklaration snart också? Varför har inte min revisor ringt mig? Ska man behöva göra allt etc.

Kanske får sälja lägenheten. Flytta till en hyresetta i någon billig by. Lerum?

Bibliska tankar i påsken

Ni vet att ju längre man väntar med ett inlägg, desto mer spektakulärt inbillar man sig att det måste vara för att de stackare som fortfarande inte lärt sig rss och därför tittar in då och då inte ska hata en. Nu är det här inlägget trots rubriken överhuvudtaget inte spektakulärt, och jag antar att jag därmed har beseglat mitt öde. Det är okej. Jag verkar ändå inte kunna uttrycka mig i mer än 140 tecken i stöten numer. Det var roligare på den tiden jag medverkade i lögnaktiga humorbloggar, för då kunde man alltid ljuga ihop nåt halvkul när man hade tråkigt. Att ljuga ihop saker här skulle kännas lite som att fuska.

Aja, det har i vilket fall varit påsk, vilket har märkts genom att jag ätit oskyldiga lamm samt somnat till jesusprogram på teven. Det senare fick mig att vilja skriva en ny bibel. Jag ville det så mycket att jag halvsovande skrev ett sms till mig själv om saken. Problemet med idén är att jag antagligen borde läsa den gamla först, och herregud, vem pallar. Sen vet jag inte riktigt vem som skulle vilja läsa min bibel. Den skulle vara positivt inställd till det mesta den nuvarande verkar ogilla och tvärtom, vilket jag gissar skulle alienera de flesta utom boende i SoFo och möjligen delar av San Francisco. Om jag inte vore en sådan sucker för instant gratification kanske jag hade kunnat hoppas på aktualitet om tvåtusen år, men nä, inte värt det.

Sex timmars arbetsdag already on board

Ursäkta, men vad gör egentligen det arbetande folket efter lunch om dagarna?

Jag undrar, eftersom omständigheten att allt nödvändigt ont måste ske någon gång mellan 07 och 09 på morgonen går mig på nerverna.
Tandläkare? Check. Läkarundersökning? Check. Operation? Check. Besiktning? Check. Verkstad? Hantverkare? Jobbmöte med okänd person? Träffa banken? Check. Check. Fucking CHECK.
Faktum är att jag har svårt att komma på en enda måste-sak som sker efter denna tid. Och såvitt jag förstår är det likadant för alla - det är alltså inte bara jag som har otur. Vilket är ett ännu större mysterium.

Så frågan kvarstår. Vad gör det arbetande folket efter lunch?

Skvallerbytta bingbång

Om inte de här bilarna som står kvar som små igloos på gatan jag just i mitt anletes febersvett skottade fram min från får böter snart tänker jag personligen ringa och skvallra.

Eller okej, det tänker jag väl inte men det kliar något oerhört i "Fröken! Fröken!"-tarmen.

Vibrationer

Alltså. Min förstärkare är ännu inte lagad, vilket gör att jag måste lyssna på skivor i laptopen. Det vore enklare om inte laptopens skivspelare vibrerar så att man inte kan skriva samtidigt. Eller man kan, men det är som att hålla i en borr utan att borra. Bara för att hålla i den, utan att ens åstadkomma hål. Eller nåt. Okej, inte min bästa liknelse, move on.
När man nuddar tangentbordet, dvs skriver, vilket ju är det jag, eh, gör, fortplantar sig vibrationerna genom hela kroppen, och det känns som att det är jag som darrar. (Ps, jag har gått vidare från Kelly Clarkson så jag kan inte skylla på henne.)

I alla fall. Det är väldigt mycket obehagligare än det låter och det här Kikki Danielsson gastade om typ 1985 vill jag ställa mig mycket skeptisk till. Misstänker att hon bara försökte intala sig själv att vibrationerna var bra. Och när hon kom till sans fick hon trösta sig med fylla och falukorv.

See where I'm going with this?

Måndagkväll i Aspudden City

Snyta.
Frysa.
Prokrastinera.
Kelly Clarkson.
Snörvla.
Kelly Clarkson.
Skriva en mening.
Prokrastinera.
Snörvla och snyta.
Frysa.
Äta nåt.
Dollhouse.
Prokrastinera.
Kelly Clarkson.
Snörvla.
Snyta.
Skriva en mening till.

Okej, man kanske kan tro att jag snorar över att behöva lyssna på Kelly Clarkson, och det kanske jag gör, ungefär som när man gråter i regnet så ingen ser, men främst är jag förkyld. Blott dagar efter att min herpesattack med svällande huvud gått över. Det är fanimig irriterande.

Och helt korrekt, så här kommer det att vara hädanefter. Mina krämpor kommer att uppta cirka 70 procent av alla inlägg. Det blir så med ålderns höst, har jag förstått, och vem är jag att ifrågasätta livets cykel.

Det här är förresten...

...Caroline. Hon spelar trummor i Glasvegas. Jag tog bilden i fredags efter konserten, med ursäkten att min kollega P ville ha den. Egentligen ville jag ha den själv.



mvh / Overaged fangirl

Veckans pausfågel

Jag har börjat twittra. Det är verkligen 57 channels and nothing to say. Men man vill inte stå kvar på perrongen när de tuffa barnen är ombord. Och så kan man ju smsa till Twitter. Som vidarebefordrar till Facebook. Detta testade jag i fredags kväll. I lördags läste jag så mina obegripliga uppdateringar och kände mig inte så i framkant med tekniken som jag hade hoppats.

Kanske vore bättre betjänt av att återvända till skogen och göra upp eld med pinnar.

In case of my sudden demise

Ibland fantiserar jag ohälsosamt mycket om hur min misstänkt brådstörtade död/sjukdom skulle få olika typer av detektiver/dr House att reagera. Just nu har jag t ex nålstick i armen. Skulle de upptäcka spåren av tejp eller genast dra slutsatsen att jag skjuter upp? Vad skulle de säga om faktumet att det står en soppåse i hallen jag ännu inte orkat ta ut, och ganska mycket skitig disk på diskbänken? Misstanken om knark ökar! En trasig förstärkare indikerar många högljudda fester. En gitarr samt några noter till Lilla Snigel och Trollmors visa pekar mot bristande begåvning, kanske retardation, medan basketbollen, boxningsvantarna, hantlarna och att Rocky och Arne Anka står på framträdande plats signalerar att jag försöker vara en tuff kille. Likaså ölhävarbordet (är hon knarkare, efterbliven och TRANSSEXUELL? frågar de sig).

Mm, just det. Tål att tänkas på! Överväger att dessutom nogsamt torka bort precis alla fingeravtryck överallt, som en oväntad överraskning.

Jag är i vilket fall tämligen bestämd över att jag vill bli utredd av en överintelligent alfahanne med traumatiska upplevelser i bagaget och svårigheter att knyta an. Om han inte då och då stirrar ut i fjärran med bister blick vet ni att han inte anstränger sig ordentligt och måste kräva en ny alfahanne som vet vad som gäller. En och annan barsk oneliner är inte heller för mycket begärt, ok?

TMI pt II, fast inte lika explicit

I morse var det dags för den efterlängtade uppföljningen till det som beskrevs i inlägget TMI (läs på egen risk). Fick inte ta bilen så strax före sju klev jag ut ur tunnelbanan i Masmo och trodde mig för ett ögonblick ha hamnat bakom järnridån. Det ser verkligen konstigt ut i Masmo. Man kommer liksom upp i ett ingenting, några plana ytor, några fula miljonprojekthus och en större väg, eventuellt någon slags motorväg, är vad man ser. Inga affärer överhuvudtaget, inte ens en jourlivs. Inga fik, inga lekparker, knappt några buskar för guds skull. Inte särskilt många i rörelse. Och allt är grått. Husen, himlen, vägen. Människorna. Jag med.

Tog bussen till sjukhuset. Fick ett armband så att de inte skulle tappa bort mig eller blanda ihop mig och ta bort en njure. Fick vit rock och strumpor. Hej, jag är din läkare. Hej, jag är din patient. Ja vi ser det på kläderna. Lät mig sedan skändas ett tag och fick nej när jag bad om påtår efter att drogmixen de pumpat i mig slutat verka. Varför säger de alltid nej? Man tycker att de kunde bjuda till lite när man nu ställt upp som provdocka för deras läkarelever. Efteråt kände jag mig matt och gick och satte mig i sjukhusmatsalen. Vem äter sjukhusmat frivilligt, frågar ni. Jag, svarar jag då, betalade 60 kronor gjorde jag också. Korv Stroganoff serverades. Satt i min ensamhet och petade på korvbitar. Tyckte lite synd om mig själv. Tröstade mig med att titta på folk och försöka lista ut vilka som hade en vecka kvar att leva respektive vilka som bara var med som stöd. Svårare än man kan tro en februariförmiddag när alla ser mer eller mindre döende ut.

Sen åkte jag hem och köpte en semla. Vilket är konstigt då jag egentligen inte ens gillar semlor. Och kalla mig naiv men jag trodde inte att semmelgrädde var konstruerad att smälta snabbare än glass. Det rann om semlan när jag tog fram den. Det blev kladdigt. Jag åt fort. Det var inte så gott. Jag tvättade händerna och satte mig och skrev det här. Varför? Vet inte. Kanske för att jag inte kunde sova i natt och nu känner mig bakfull och lite virrig, sådär som jag föreställer mig att gamla människor kan känna sig när de inte riktigt har kontroll på omgivningen. En tupplur vore nog på sin plats. Vi hörs när jag vaknar halv tio i kväll.

Teknikens under

Först dog hela min uppkoppling, det vill säga dator, teve och telefon. Sedan kom den tillbaka, men då hade min trådlösa router dött så jag måste sitta vid skrivbordet som en annan tönt när jag interwebbar. Sedan blev det strömavbrott i hela huset. Sedan kom strömmen tillbaks. Och nu, för två minuter sedan, tvärdog stereoförstärkaren.

Vad är det som händer? Presentera era teorier i kommentarsfältet. Bäst vinner en öl el alk.fritt alt. på valfritt ställe i Stockholm (det är allt jag har råd med nu när jag måste köpa en ny router och en ny förstärkare).
Alla teorier som innefattar UFOs/missnöjda spöken av olika slag premieras med en imaginär stjärna i kanten. Alla teorier om missnöjda spöken som innefattar sätt att göra dem nöjda premieras med en imaginär kyss på kinden. Är teorin även bäst kan kyssen adderas till vinsten, också den att mottagas på valfritt ställe i Stockholm. Vill man väldigt gärna dessutom ha en stjärna i kanten ska jag se om det går att ordna.

Update kl 01:08: Som extra bonus gick strömmen ytterligare en gång, när jag stod i duschen strax efter att ha skrivit ovanstående. Det är ganska läskigt att spärra upp ögonen allt vad det går och ändå inte se något alls. Man känner sig lite som man tror att en blind person känner sig. Faktum är att man tror att man kanske till och med blivit blind själv, att världen därutanför är lika ljus som vanligt medan man står i det svarta och famlar efter duschmunstycken och handdukar. Jag var dock inte blind utan lyckades hitta både ett ljus och lite kläder samt fly denna medeltid hem till en kamrat där tvåtusentalet glänste i all sin prakt. Nu är jag hemma igen, på min vakt.

Agent Provocateur

"Många inom kulturvärlden säger sig gilla provokationer, det är i sig en anakronism eller så har provokationen misslyckats. Idén med en provokation borde vara att man retar upp någon, får den att känna irritation eller vrede. Vad folk menar med att de gillar provokationer är att de gillar att andra än de själva blir provocerade. Vill man verkligen provocera någon är det lätt, bara repa personens bil med en nyckel."

- Ernst Billgren, Vad är konst?

Hittills

Årets första bild:

Tagen på väg hem nyårsdagens morgon.
Jag vill bo på en bro. Helst Västerbron, men any other bro will do.

I alla fall. Sen fyllde jag år hurra hurra eller nåt, man får välja själv.

Kaka


Blomma

...samt ohyggliga mängder champagne och sprit, men det var inte precis tack vare mig. På födelsedagen alltså. Ok, moving on. Vad hände sen?


Jo, badhusfilm i Aspudden city och nu är vi plötsligt framme vid DENNA DAG, denna söndag i oändligheten! It's magic. And this is what happened:


Kö till Vårsalongen. Men vi kom in. Tavlan jag ville köpa var såld, och hade ändå kostat 12000. GOOD FOR YOU, konstnärsmänniska.


Sen åkte vi färja. Vinterfärja.


Och åt, utan att någon såg, hörde eller talade under tiden. Det var tomt på Ellora. Ok, inte helt tomt, det fanns servitörer, och någon som lagade den fab mat vi åt. Men i övrigt, tomt. Obegripligt.

Efter det gick jag och träffade en vän på en fotbollspub och vi blev vidtalade av en berusad äldre herre som sade sig känna till min pappas fabulösa rockorkester. Något senare berättade han hur han talat om för sin dotter - som han inte längre har kontakt med - att hon kunde släpa sin fitta i gruset. Han blev förvånad när jag ifrågasatte det normala i detta beteende. Hon hade minsann inte varit särskilt snäll mot honom heller, sa han.

A trip

Man är sugen på att resa lite. Ta sig härifrån. Hitta nåt annat. Se nåt nytt. Lära om livet. Hade ju en dröm som gick om intet för att, ja, jag helst vill ha nånstans att bo.

Men nu. Fann detta. Är mkt exalterad. Har redan bokat biljett. Kommer dock att ta med foliehatten, för alltså, ibland vill man faktiskt vara ifred.

Magisk get

"Den magiska geten utreds nu av polisen."

Årets bästa mening. Den meningen får mig att vilja jobba på Expressen igen. Och det är det inte mycket som får.

00-talets tröttaste livsnjutarcitat

"...där vi avnjöt en bättre måltid."

Gubbe.

Ta dig i brasan, mr Postman

Jag är upprörd på det brittiska postväsendet. I torsdags förra veckan beställde jag en grej som var avsedd som födelsedagspresent till en person som har fest i morgon. På måndagen fick jag beskedet att den var skickad. Eftersom det är 2009 och både Sverige och Storbritannien enligt uppgift är i-länder tog jag för givet att den skulle dyka upp kanske inte på tisdagen, men i alla fall på onsdagen eller senast torsdag. Ni förstår vart den här historien barkar, eller hur? Just det, paketet har inte kommit.

Tyvärr var jag inte införstådd med att det tydligen är allmänt känt att brittiska postverket är klantskallar, byfånar, amatörer, kvacksalvare och svagsinta kretiner. Nu är jag det och jag är sur.

The lipstick story

Visste ni att nästan alla läppstift kostar 275 kronor? Det visste inte jag. När jag härförleden var ute efter ett, i present till en god vän, snubblade jag in på Åhléns vid Odenplan och upptäckte detta skrämmande faktum. 275 jävla kronor? Surely you jest, tänkte jag och gick från hyllrad till hyllrad. I sanning, de tycks anse detta vara en rimlig summa, insåg jag och kände hur min inre anarkist fick hjärtklappning, andnöd och svarta prickar framför ögonen. Faktum är att det inte vore fel att kalla det en smärre chockreaktion, jag ville ha en varm filt och någon som talade lugnande med en hand på min panna.

Av detta kan man troligen dra en mängd slutsatser, som till exempel att jag inte är någon storkonsument av läppstift och att jag borde researcha mina idéer om goda presentval istället för att hoppas på det bästa och göra inköp i sista minuten. Men till min smala lycka hade de gömt ett budgethörn i butiken där det fanns ett billigt läppstift i just den klarröda nyans jag sökte. Möjligen är det fult att tänka budget när det gäller presenter, men det handlar om principer. Seriöst, jag skulle inte DRÖMMA om att lägga 275 kronor på ett läppstift med mindre än att det räddade livet på ett svältande barn. Make that happen, läppstiftskrängare!

Läppstiftet gjorde hur som helst succé oavsett pris. Samtliga kvinnor på plats lånade det av den nya ägaren och skapade därmed en lätt surrealistisk känsla. Röda munnar överallt rörde sig i olika takt. Några pratbubblor på det och vi hade haft oss en musikvideo.

Jag vill ha mer kul, ge mig mer kul

I går fick jag mitt seriebokpaket och har redan läst Liv Strömquist, Nina Hemmingsson och halva Mikael Sol. Med detta inte sagt att jag är ovanligt snabb, ty det går mycket fort att läsa serieböcker, utan bara att jag har svårt att lägga band på mig och sprida ut ze pleasure. Har gjort mitt bästa med Mighty Boosh, men nu har jag bara ett enda avsnitt kvar och sen vet jag inte vad jag ska ta mig till. VAD SKA JAG TA MIG TILL. Vill ha Vince Noir hemma i ett skåp. Vill ha mer kul.

Pest eller kolera

Gårdagen var både upp och ned och nu vet jag vare sig ut eller in trots att jag vridit det både bak och fram.

Det som var upp: Min kamrat fick tag på Glasvegasbiljetter där jag misslyckades.

Det som var ned och inte visar tecken på att stanna: Jag har ställts inför ett obehagligt ultimatum som kommer sluta med att jag kröker min rygg med mössan i hand oavsett vad jag väljer.
Fucking jävla kuk-finanskris.
Å ena sidan hade jag velat vara stenrik och kunna trumpeta ut min åsikt om detta utan att behöva bry mig om petitesser som levnadsomkostnader, å andra sidan hatar jag rika människor mer än allt annat för att de slipper dylika dilemman och kan go about sin champagnesprutande tillvaro utan att blinka.

Å tredje sidan vet jag inte ens vad jag håller på med eller varför, så i dag har jag försökt uppnå lite balans genom att bland annat försöka lära mig hur man blir populär, beställa Nina Hemmingsson och börja titta på säsong tre av Mighty Boosh. Det har gått sådär, så jag måste nog ta ett avsnitt till. Hej.

Javisst ja, skägget.

Det är ingen idé att tjafsa med mig om den här listan, fattar ni?

Markus Krunegård - Markusevangeliet
Glasvegas - Glasvegas
Bon Iver - For Emma, forever ago
Last Shadow Puppets - The age of the understatement
Wolf Parade - At mount zoomer
Fleet Foxes - Fleet Foxes
Frida Hyvönen - Silence is wild
Vampire Weekend - Vampire weekend
Ane Brun - Changing of the seasons
Hello Saferide - More modern short stories from...

Och ja, jag trodde också först att Vampire Weekend kom 2007. Men inte till Sverige.

Saker jag gjort...

...den senaste månaden:

* Skändat mina egna ögonbryn. Det var inte med mening, jag slant med pincetten när jag skulle ta bort ett malplacerat ögonbrynsstrå. Det blev inte så snyggt, jag såg lite ut som en sån där mode-madam med för mycket rouge, utan rouget då.

* Läst ett mascaratest i Elle och börjat blöda ur ögonen för att det var så vanvettigt dumt och meningslöst. Jag menar allvar. Och då tror jag ändå att det är ett relativt vanligt inslag i Elle och dylika magasin.

* Hamnat i en diskussion om pompösa skådespelarmän och funderat över om det är någon av dem som INTE spöar upp sin respektive.

* Gråtit över att det inte varit tillräckligt med smöriga julfilmer på televisionen. Sen grät jag lite till åt Elf när den väl visades.

* Sett en mycket, mycket arg dagispappa skälla ut pojkar med smällare på gården. Jag hörde inte ett ord genom fönstret, men hans kroppsspråk à la italiensk väderkvarn said it all. Pojkarna lommade iväg.

* Erkänt att jag inte visste vad El Clásico var och blivit hånad tillbaka till medeltiden. Ni som till äventyrs fortfarande inte vet, googla upp det vetja.

* Lånat Mighty Boosh-boxen efter en ölkväll, lagt den på ett stökigt bord och glömt bort den tills nu. Hoppas att den är rolig.

* Funderat på att lifta till Malmö men kommit på bättre tankar. Eller... har jag?

Nytt år, ny tid

Det sägs att det är ett nytt år nu. Att pappret är tomt igen. Att man kan börja om.
Och som ett tecken från ovan fick jag i dag tre olika kurskataloger i brevlådan. En från ABF, en från Studiefrämjandet och en från Medborgarskolan.

Men det är så MÅNGA! Vad ska man VÄLJA?

Nå, efter att ha tänkt över saken, och till sist förkastat idén att istället börja knarka, tror jag att Teater för ökad självkänsla (endast 495 kronor!) vore bra, inte minst för att lära mig utlevelse, givetvis att följas upp med Mindful Dance (750 kronor) för att lära mig inlevelse. Med denna kombination är jag säker på att få lära känna mig själv från alla håll och komma ut på andra sidan som en ny, förbättrad person.

Möjligen tar jag även tag i min gamla dröm att göra en pilgrimsresa i Agneta Sjödins fotspår, men för att ha råd måste jag sälja alla mina värdsliga ting och, ja, då har jag ingenstans att bo.