Jag och min goda vän V vandrar stillsamt Hornsgatan fram åtta på söndagkvällen. Ett barn kommer springande. Han är kanske tre år eller så, jag är inte så bra på barn men ungefär. Vi ser oss om. Ingen tycks äga barnet. Ingen springer efter, ingen är i närheten. Vi, som de goda medborgare vi är, stannar. Följande konversation utspelas:
- Hej. Var är dina föräldrar?
- De är döda.
- Hm. Va?
- Jag är ensam.
Vi överväger att ta med barnet och bjuda på rosé, men så plötsligt dyker två personer upp som verkar känna till honom. Jag och V traskar vidare och har väldigt svårt att sluta skratta, i ren skräck. Tanken slår oss att gå tillbaks och berätta för föräldrarna att deras unge är Damien. Vi gör det inte. Men vi kommer aldrig att glömma när vi träffade Damien.
måndag, juni 29, 2009
About a boy
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Haha! Vilken jävla unge! Låter som ... mig. När jag var typ fyra sa jag till mina dagisfröknar att "jag haft en storebror men att han tyvärr blivit överkörd av en lastbil och var död". Fröknarna beklagade sorgen och min mamma fattade ingenting. I samma veva passade jag på att ljuga och säga att min civilingengör till pappa var polis ... =)
Skicka en kommentar