Jag har börjat twittra. Det är verkligen 57 channels and nothing to say. Men man vill inte stå kvar på perrongen när de tuffa barnen är ombord. Och så kan man ju smsa till Twitter. Som vidarebefordrar till Facebook. Detta testade jag i fredags kväll. I lördags läste jag så mina obegripliga uppdateringar och kände mig inte så i framkant med tekniken som jag hade hoppats.
Kanske vore bättre betjänt av att återvända till skogen och göra upp eld med pinnar.
måndag, mars 09, 2009
Veckans pausfågel
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag ställer mig nog om möjligt än mer frågande till Twitter. Men det kan ju kanske bero på att ingen jag känner, förutom du, finns där. Jag tror jag ska stå kvar på FB-perrongen. Twittertåget får gå utan mig.
Jag röstar på skogen. Kanske till och med en elfri skog. Med en stuga, en täppa och ett hönshus. Tystnad och kontemplation, kanske med avbrott för lite täljande av figurin eller något finsnickeri.
För jag har de senaste dagarna drabbats av en slags twitterfrossa, som nu börjar omfatta allt med statusuppdateringar, och som börjar besläktas med misantropi. Varför ska man på en sådär hundra ställen meddela nån ny liten detalj om sitt liv, eller någon ny halvdan tanke? Varför?
Bästa hälsningar från Spleen.
Jag håller med ovanstående. Vad är det med detta behov att meddela sig till allt och alla om vart man befinner sig, hur man mår och vad man tycker/tänker 24/7, som plötsligt uppstått? Vad hände med den privata sfären? Nej, jag vet att det inte är ett måste, men vad faan, man är ju tyvärr inte helt opåverkbar. Usch, nä jag börjar revoltera mot hela grejen tror jag. Jag gillar't inte, folk kan gott få undra över en emellanåt.
Skogen, tystnad och kontempation låter oerhört lockande måste jag säga.
Så. End of rant.
Kontemplation, för bövelen. Gah.
Skicka en kommentar