TMI pt II, fast inte lika explicit

I morse var det dags för den efterlängtade uppföljningen till det som beskrevs i inlägget TMI (läs på egen risk). Fick inte ta bilen så strax före sju klev jag ut ur tunnelbanan i Masmo och trodde mig för ett ögonblick ha hamnat bakom järnridån. Det ser verkligen konstigt ut i Masmo. Man kommer liksom upp i ett ingenting, några plana ytor, några fula miljonprojekthus och en större väg, eventuellt någon slags motorväg, är vad man ser. Inga affärer överhuvudtaget, inte ens en jourlivs. Inga fik, inga lekparker, knappt några buskar för guds skull. Inte särskilt många i rörelse. Och allt är grått. Husen, himlen, vägen. Människorna. Jag med.

Tog bussen till sjukhuset. Fick ett armband så att de inte skulle tappa bort mig eller blanda ihop mig och ta bort en njure. Fick vit rock och strumpor. Hej, jag är din läkare. Hej, jag är din patient. Ja vi ser det på kläderna. Lät mig sedan skändas ett tag och fick nej när jag bad om påtår efter att drogmixen de pumpat i mig slutat verka. Varför säger de alltid nej? Man tycker att de kunde bjuda till lite när man nu ställt upp som provdocka för deras läkarelever. Efteråt kände jag mig matt och gick och satte mig i sjukhusmatsalen. Vem äter sjukhusmat frivilligt, frågar ni. Jag, svarar jag då, betalade 60 kronor gjorde jag också. Korv Stroganoff serverades. Satt i min ensamhet och petade på korvbitar. Tyckte lite synd om mig själv. Tröstade mig med att titta på folk och försöka lista ut vilka som hade en vecka kvar att leva respektive vilka som bara var med som stöd. Svårare än man kan tro en februariförmiddag när alla ser mer eller mindre döende ut.

Sen åkte jag hem och köpte en semla. Vilket är konstigt då jag egentligen inte ens gillar semlor. Och kalla mig naiv men jag trodde inte att semmelgrädde var konstruerad att smälta snabbare än glass. Det rann om semlan när jag tog fram den. Det blev kladdigt. Jag åt fort. Det var inte så gott. Jag tvättade händerna och satte mig och skrev det här. Varför? Vet inte. Kanske för att jag inte kunde sova i natt och nu känner mig bakfull och lite virrig, sådär som jag föreställer mig att gamla människor kan känna sig när de inte riktigt har kontroll på omgivningen. En tupplur vore nog på sin plats. Vi hörs när jag vaknar halv tio i kväll.