O SEVEN HUNDRED

Mamma hjälp.

Jag har gjort bort mig. Lovat att börja jobba klockan sju - sju dagar i sträck. Mamma, du vet att det aldrig har hänt förr. Du vet att jag inte klarar det. Varför, varför har jag då tackat ja till detta? Ja, du vet hur det är. Räkningarna slutar inte komma för att man är morgontrött. Och jag tjatade ju om ett sommarjobb, eller hur? Att det då trillade i knät på mig just när jag börjat känna doften av sommarlov är ju ingens fel, eller hur? Så varför är jag då så grinig?

Det är för att jag inte är någon morgonperson. Du är inte heller det så du borde förstå. Minns du när jag berättade om den gången jag skulle börja jobba klockan sex och kom till jobbet och kräktes av trötthet? Efter det behövde jag aldrig mer börja klockan sex. De lade om schemat. Det var gulligt av dem, det var det verkligen.

Jaha, du minns också när jag började jobba klockan fyra på morgonteve? Men klockan fyra är inte morgon. Det är natt. Jag gillar natt. Plus att man fick åka taxi i tystnad över Västerbron i den skimrande, hemliga gryningen. Ingen människa säger nej till det, särskilt inte om man gillar natt. Men sex, sju, åtta, nio? Okristliga tider. Det tyckte jag redan i skolan. Då steg jag upp sju, men det var för att jag, eh, blev väckt och för att morgonpigga pappa gjort frukost som jag kunde glo tomt över medan han pladdrade på om gud vet vad. Du satt också där och glodde tomt. Ibland blev han sur på oss, minns du mamma? Vi var tråkiga, tyckte han. Han är än i dag mer den gamla skolan. Där man är duktig om man stiger upp och dålig om man sover. Men han gillar oss ändå, bra va. Andra gör inte det. De tycker att vi är lata, fast de själva har sovit i flera timmar när sådana som vi är som mest produktiva. Ibland blir jag så fruktansvärt sugen på att ringa och väcka morgonjobbare vid två på natten och ställa arbetsrelaterade frågor. Sen fnysa hånfullt när de säger att de sover. Vad är det för ett sätt, sova när arbetande människor behöver hjälp?

Förlåt mamma, jag vet att du tvingats bli morgonperson av ohejdad omgivning och kanske är lite avundsjuk på mig som ofta kan bestämma mina arbetstider. Men det jag vill säga är att det inte är ditt fel. DET ÄR SAMHÄLLET! Visst finns det en viss tjusning i att skylla på samhället? Det kan inte precis säga emot. Utom med irriterade fnysningar.

Men frågan just nu är hur jag ska göra för att klara att börja jobba klockan sju i ytterligare fyra dagar. Det gick bra i två dagar, i morse gick det. I morgon kommer jag att unna mig en snooze och i sömnen trycka på fel knapp samt vakna kvart över elva i panik. Och ingen kommer att ringa mig halv åtta och vråla "VAR I HELVETE ÄR DU!?" för att jag är en halvtimme sen. Jag jobbar nämligen under eget ansvar.

Vem fan kom på att ge mig eget ansvar mamma? Du om någon vet att jag inte klarar det.