Nutid - dåtid

Jag åkte nattbuss hem i kväll. Har inte gjort det på många år (TAXI, MÄNNISKANS BÄSTA VÄN). Men jag är nu economically challenged såatte jag väntade duktigt. Och väntade. Och väntade. Och tittade på de andra.
Det satt två unga flickor i trosor och tittade surt på en annan tjej i trosor, och de gjorde det eftersom de själva hade tagit på sig jeansjackor medan den andra, dåliga tjejen, hade glömt sin jacka. Eller vad vet jag, hon hade i alla fall bara linne till sina trosor. Men hon hade en tidning, och som hon läste den. Noga. Försökte att inte ens snegla på de här andra duktiga i-trosor-men-minsann-med-jacka-tjejerna. Men de tittade på henne. Hela tiden. Och viskade, tittade, viskade.

Jag blev enormt sugen på att örfila upp dem. Men det har visat sig att jag är vuxen och därmed inte örfilar upp tonåringar hursomhelst. (Det var enklare när jag själv var en.) Så när bussen kom klev jag ombord i tystnad. Hittade en sittplats näst längst bak. Bussen åkte - och det fläktade. Jag insåg vilken vinnarplats jag fått. För på den tiden jag brukade åka buss visste jag PRECIS vilket säte som fläktade. Jag hade glömt. Men kom ihåg direkt när jag faktiskt satt där.

You wanna know? Kolla var taköppningen är. Sätt dig två eller tre steg bakom, närmast gången, till vänster (med näsan mot chauffören). FLÄKT!