måndag, september 28, 2009

Jonny

Jag har just öppnat en sjuhundrakronorsflaska rödvin. Det har jag gjort för att den har legat här sedan min födelsedag i januari, när jag fick den i present av Jonny, och jag tröttnade på att ha den där nu.
Men Jonny. Jonny.
Han som jag känt på ett eller annat sätt sedan jag var tolv. "Ett eller annat" betyder mest att jag hatade honom när jag var tolv. Detta då han var dum i huvudet och använde sin vältränade uppenbarelse till att trycka upp småttingar mot väggen. Men till hans försvar ska sägas att han, när han tryckt upp mig mot väggen en gång för mycket och jag, jag vet inte vad jag gjorde, jag vet inte om jag ens sa något, men jag fick honom att reagera tydligen, kanske en blick eller något, vad som helst, sa "Oj... du verkligen hatar mig? På riktigt?" och såg förvånad ut. Ärligt förvånad. Jag sa ja.
Han släppte mig och tryckte aldrig upp mig igen.

Något senare blev vi vänner. Eller ja, såna där vänner man är i gäng. Det var inte som att vi umgicks bara han och jag, men det har ingen betydelse. Han hade en kärlek som sträckte sig till alla i gänget. Alla han kände sig hemma med visste att om det var något dåligt på gång så kom Jonny. När det var bråk, när det var hot, när det var allmänt besvärligt. Jonny var där och skyddade sin flock.
Det var inte rättvist mot honom. Och det var nog en av anledningarna till att han blev så förtvivlat kär i min vän. Där fanns en familj, vänner, en kärlek utan krav på att han var den som skulle ställa allt till rätta. Det fanns en trädgård där han kunde sitta och bara andas. Han behövde inte vara "Jonny". Och det är därför han alltid kommer att tro sig vara kär i henne, för jag tror inte att han hittat det igen.

I alla fall. Han försökte vara tuff, och han blev kriminell, och han satt i fängelse, och han hade hybris, och han försökte bli bättre, och han glömde skatten, och satt i fängelse igen, och han gick i terapi, och han låg med sin terapeut, och han hämtade ut en falsk check, och satt i fängelse igen, och han älskar att bjuda stort, och ingen vet vad han egentligen gör för att få ihop alla de där pengarna han tydligen alltid har. Eller, ingen är kanske fel. Det är jag som inte vet. Som inte längre vill veta. Men att han kommer till min födelsedag och har ansträngt sig säger mer än något annat.

På min födelsedag dök han alltså upp med en treliters champagneflaska. Och en sjuhundrakronors rödvinsflaska. Den jag dricker upp just nu, som sagt. Och så bjöd han hela mitt sällskap på 15+ människor på ..vahettere.. heter det mäklarbricka? Mina vänner från min, eh, "vanliga" sfär, de där som tycker att "förorten" är lite spännande men är rädda för Jonny, kallade det maffiabricka. De var i alla fall plötsligt helt ense om att det var bra att han var där eftersom de fick gratis sprit och en exotisk doft av Stockholms förortsliv, gud Jens Lapidus min bok blir bättre än din!

Just då föraktade jag några av dem mer än jag någonsin föraktat någon annan. Och det är människor jag älskar annars.

Men jag ska inte säga nåt. Jag blev sur och det sa jag till honom. Jag fyllde år och det var gulligt att han kom men han klev in som nån jävla deus ex machina, utom att vi inte var i en återvändsgränd (eller var vi?). Han dök upp och i ett proppfullt Söders Hjärta fixade han ett långbord. Söders Hjärta är inte stort, det finns bara ett långbord. Det var fullt. Men han fixade det. Gud vet hur. Antagligen betalade han folk. Och jag blev generad inför detta. Det var pinsamt. Så gör man inte.

Och han blev sårad över min skam, jag såg det, men han bad ändå om ursäkt själv. Och jag skämdes långt mer än innan. Fruktansvärt mycket skämdes jag. För jag vet att han bara ville väl, vara snäll. Han vill verkligen alltid bara väl, och faktum är att han gjorde min födelsedag jävligt mycket mer minnesvärd än den hade varit annars. Det var nog det bästa, att han ändå kunde göra det, hur besvärligt det än var först.

Om det inte vore så att jag är ganska säker på att Jonny skulle säga "hon e kär i mig" så skulle jag säga att jag faktiskt älskar honom för det han gjort. I hela sitt liv har han försökt vara bra. I hela sitt liv har han fått veta att sätten han gjort det på varit fel.

Jag säger, go Jonny.

Förlåt mig.

3 kommentarer:

Maria sa...

du är bra. jag vill läsa din bok, med el utan förortsromantik.

Anonym sa...

Maria, du är i alla fall för jävla bäst! Skriver bäst i stada. Hälsningar grannen A-L Lönnqvist

Anonym sa...

FInt.