Jävla, jävla Alanis

Jag hatar Alanis Morissette. Jag hatar henne högt och rent för att hon har förstört mitt bästa och finaste minne genom sitt jävla cp-cover-val.
Har just lyssnat på Seal i snart en timme. Det är mitt i natten och jag borde verkligen inte, men jag blev tvungen efter att på ZTV ha hört Alanis sjunga "Crazy" och förstöra allt som en gång var vackert i mitt liv.
Jag har inte lyssnat på Seal sedan någon gång i början av nittiotalet. Och hans skiva är inte särskilt bra, förstod jag nu när jag lyssnade igen. Det gjorde ont i mitt hjärta att behöva förstå det. Jag ville så gärna tro att den var bra, ja, fantastisk, för den var nämligen soundtracket till inledningen av det enda riktigt sunda kärleksförhållande jag haft i mitt liv.
Jag och han blev ihop till den här skivan. Vi blev kära. Vi flyttade ihop. Vi åkte och storhandlade tillsammans, vi reste på semester tillsammans. Vi lagade mat åt varandra, vi väckte varandra på morgnarna, vi kramade varandra till sömns. Vi tog hand om varandra. Vi skyddade varandra. Vi älskade varandra.
Det tog så klart slut så småningom, efter ungefär fem år, men det var ändå viktigt. Det är viktigt. Jag vill inte att någon jävla mongokanadick ska tro att hon kan förstöra det.
Fast det kan hon ju.
Hon gjorde just det.
Jag vet inte vad det betyder.