Kultur, hög och låg

I torsdags var det födelsedagskalas på Debaser. Friendly Noise fyllde fem och firade med att ställa bandet Testbild! bakom ett lakan. Vi sökte högt och lågt efter brinnande pilar att skjuta på lakanet, men fann inga. Fick trots allt veta hur det hemliga bandet såg ut efter spelningen. Det var trevligt att få stilla sin nyfikenhet. Jag köpte också en gammal skiva jag inte kommit mig för att köpa när den kom för två år sedan. På det stora hela en trivsam afton.

I går körde jag vad som närmast kan liknas vid ett tiotimmarsmaraton. Kvällen inleddes på Reisen redan halv sju. Det var bisarrt mycket folk och den underbemannade barpersonalen svettades. Vi hade bara kort tidigare insett att Johan Kinde skulle spela där senare, kanske var det därför så många människor ville gå dit, jag vet inte, känns det sannolikt? Så här mycket såg jag i alla fall av den spelningen:


Vit blomma och många ryggtavlor.

En av mina kamrater menade att det var det sämsta han hört och att Kinde lät obehagligt liderlig. Jag ansåg att ordet liderlig var underskattat och borde användas oftare. Folk kom och gick runt vårt bord, nya trevliga bekantskaper knöts och idiotiska beslut om att åka till Spy bar fattades. Varje gång jag varit där har jag svurit att aldrig mer gå dit, men jag verkar ha problem med disciplinen.
Blev efteråt erbjuden att hångla med en lång kulturman i hans hus på Lidingö men avböjde till förmån för att åka hem och dricka milkshake. Detta trots att ett kulturmanshångel antagligen hade varit ett steg i rätt riktning för att uppnå den eftersträvansvärda kulturtantstatusen. Tog nyss kulturradions test för att kolla hur jag egentligen ligger till, och måste säga att resultatet är något off the mark:



Färgen var inte alls tulpansvart utan Créole. Och jag skulle aldrig döpa en unge till Sterling.