En skjuten (eller Ernesto)

Jobbade till elva, extremt seg kväll. Ett tag gapade polisradion om "en skjuten, en skjuten" och jag blev exalterad, men när jag väl fick kontakt med polisen och alla hade lugnat sig ett par hekto lät det "nej, det var ingen skjuten, det var inte ens en pistol" så jag fick återgå till att surfa nyhetssajter och störa kollegorna. Det var även ett misstänkt mord i Handen, men det var så nytt så jag fick inte veta nåt. Deppigt.
Till slut var klockan elva och det blev redaktionsöl, sen blev det repris på redaktionsvin runt hörnet, på Inferno, men vi anade hybris efter gulddraken, då bartendern sprutade citron rakt i ögat på kollegan utan att ens be om ursäkt. Det är möjligt att han var full.
Sen: hemåt. Skulle till bankomaten på Drottninggatan korsningen Kungsgatan, och redan där hördes den, den ensamma Drottninggatansaxofonen. Den som gör sig bättre på vardagsnätter när det är tomt på gatorna. Men han måste vara romantiker. Varför skulle han annars stå där varje natt, med eller utan folk? Med alltid samma ödsliga toner, samma sorg, samma ljud som man kan tänka sig att en döende elefant på savannen skulle utstöta. Ja: lite död, lite ensamhet, i mörkret, under neonljusen. Missförstå inte, det är underbart, mycket vackert och en detalj i det som gör en stad.
I alla fall, plötsligt, där vid bankomaten, ser jag i ögonvrån hur en smal man med glasögon och keps koncentrerat tejpar upp ett A4 med massor av text, och utan att egentligen tänka efter säger jag högt till min kollega: "Det måste vara Ernesto".
Han hör mig.
"Ja, ja, jag är han! Jag är han!" kommer ett glatt rop. "Du gillar Ernesto! Det är bra! Hej!"
"Jahadå", hann jag säga innan han sprang vidare. Vad fort det gick att verkligen få se Ernesto, tänkte jag. Men - som jag sen förklarade för kollegan - det var ett stort ögonblick.



Något senare på tunnelbanan satt jag mellan två extremt finniga tonårspojkar som talade om sin kväll.
"Aatja, länge sen, vaharu gjort?"
"Äh, jag var på en seg studentfest."
"Ah, äru 18?"
"Mmm."
"Coolt, grattis. Jag har ett halvår kvar."
"Amen så kul varente. Du förresten, haru snurre?"
Där nånstans tappade jag bort mig, men snurre är uppenbarligen snus. Det kanske man hade kunnat räkna ut, men jag trodde faktiskt att ungdomsslangen var något mer avancerad.
Är besviken.

Smsade även kompis vars fest jag tackat ja till i morgon och ifrågasatte tanken bakom att missa Zlatans första landslagsmatch sedan forever. Hon svarade att det inte finns teve, men att hon förstod att han gick före hennes fest.
Magdalena Ribbing would spank my ass.
Är skamsen.

Men nu lyssnar jag på Fattaru.
Blir glad. Lite i alla fall.