Fejan

Så här: Det är helt okej med mig om du inte vill vara med på Facebook. Det är trots allt inget obligatorium. Det som irriterar är att du känner dig så otroligt nöjd över detta faktum att du måste berätta det för alla. Som vore du en motståndsman under andra världskriget. Malligt deklarerar du att du minsann inte "gått på hypen" och gottar dig i att du allt skulle vara den enda att inte trycka på knappen.
Ja, så måste det naturligtvis vara.
Seså, kila iväg till ditt fejkkonto nu så att du kan spionera på alla andra. Om ett halvår har vi alla tröttnat och gått vidare till något annat du inte heller tänker "gå på". Vi ses där!

Potts och kungariket

Första gången jag hörde namnet Paul Potts var häromdagen på redaktionen. Någon pratade om att han släpper skiva. Jag tänkte på Turbonegros Pål Pot, jaha, ska han gå solo. Sen började de prata om någon typ av Idol-program i England, och jag fattade ingenting. Sen när har folk börjat bry sig om det, tänkte jag, och varför?
Därefter såg jag klippet där han gör sitt första framträdande, flera gånger såg jag det, och jag fick varje gång ofrivilliga rysningar över hela kroppen. Ofrivilliga eftersom jag inte kan låta bli att till exempel undra om det hade funkat med en kvinna. Det hade det inte. Knubbiga kvinnor med sneda tänder och dåligt självförtroende funkar inte, oavsett hur bra de är. Knubbiga män med sneda tänder och dåligt självförtroende funkar till och med om de inte är särskilt bra, bara storyn finns där. Men jag blev tvungen att kapitulera, för den här storyn har verkligen allt. Det är en saga.
En man som varit mobbad, som jobbar med något av det tråkigaste man kan föreställa sig - han säljer telefoner, om jag fattat det rätt - en man som uppenbarligen vare sig har utseende eller någon social kompetens eller intelligens att tala om, han ställer sig på en scen, deklamerar att han ska sjunga opera (opera!), och får stående ovationer. Vinner hela skiten.
Man hade knappt kunnat hitta på det. Hollywood beklagar att de inte var där, men sitter antagligen och filar på manus as we speak. Och jag tycker bara att det hela är otroligt fascinerande. Det säger på något sätt ganska mycket om människorna, både bra, kanske mest bra, och dåligt. Det som är dåligt är känslan man får av att folk verkar tycka att de ändå är lite duktiga som hejat på Paul. Det som är bra är att det inte gör så mycket, för tydligen finns det utrymme för den som är annorlunda även i den stora mainstreamfåran.
Folk är visst inte bara fascister. My bad.
Sen att man kan misstänka att han är bortglömd lagom till nästa säsong av det där programmet känns inte viktigt just nu. Som någon av de där domarna sa, man vill att det ska gå bra för honom. Man kan nog inte hjälpa det.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Hemkommen från Göteborg i går kväll är jag fortfarande i djup chock, då det inte regnade snett en enda gång. Tvärtom så var det sol, enligt uppgift till skillnad mot i resten av landet.
I torsdags kväll var vi så ute och letade efter någonstans att äta. "Här går vi in", sa någon och vi hamnade på Palace. För er som liksom jag inte känner till något om Göteborgs nattliv utom Sticky Fingers kan jag avslöja att Palace även går under namnet "Jurassic Park". Detta för att samtliga gäster är i femtioårsåldern och efter middagen dansar till Barbados.



Dessutom raggar de så ogenerat att man får nervsammanbrott.
Några av oss försökte gå vidare, men torsdagar är uppenbarligen ingen big night out på västkusten, då allt var stängt och svart. En pub hittade vi, och där satt vi tills de stängde 45 minuter senare. Då bet vi i det sura äpplet och gick tillbaks. Nu orkar jag inte tala om det här längre, ok.

Dagen efter var det konferens i en hel timme. Jag begick etikettsbrott och åt frukost under konferensen, fick sura blickar. Kommer inte ihåg ett ord av vad som sades, kunde bara tänka på haj. I love haj. Fick till slut se haj.



Detta är eventuellt Herman. Han är 2,5 meter lång. Till min stora bedrövelse fick jag inte mata honom, eller nån annan haj heller för den delen. Vad jag fick göra var att titta på när någon ANNAN matade dem, typ specialutbildad hajmatarpersonal. Deppigt.



Denna haj heter naturligtvis Sågkrates. Vi är trots allt i Göteborg. Sågkrates låg lågt.
De hade också andra djur på Universeum, till exempel papegojor, sköldpaddor, laxar och dödsormar.



Fränt att heta dödsorm. Hade den hetat dödsmördarorm hade jag skaffat en.
Sen gick vi till Liseberg. Jag hade aldrig varit på Liseberg. Vad är grejen med de här stjärnorna med namn som Whitney Houston, Hasse Alfredson och Albert Einstein? Vad har de tre ens gemensamt? (Svar: Jodu, de har änna varsin stjärna på Lisssebäääärj!)



Alberts stjärna. Sen åkte jag mer bergochdalbana än jag gjort de senaste tio åren sammanlagt, det vill säga Flumeride, Balder och Kanonen varsin gång. Yrt.
Kolla noga, där sitter jag:



Yrt, som sagt, men rooolit.
Såg även en glassbar som hette Glassiären. Kändes helt rätt. Ännu mer rätt var att Håkan Hellström skulle spela klockan åtta. Då var vi tyvärr redan long gone, närmare bestämt på restaurang Fond. Restaurang Fond hade sjuuuukt god mat och även jag, som när man får välja hellre tar förrätt än efterrätt, flög rakt upp i desserthimlen av följande komposition:



Försök dock inte beställa den om ni inte är beredda att smöra för Pernilla, för den finns inte på menyn utan är en kombination av två olika efterrätter. Faktum är att jag börjar dregla bara jag tänker på den.
Vi var givetvis sist kvar på restaurangen och satt och skränade på stockholmska fram till strax före midnatt. Skulle tro att personalen tyckte att vi var väldigt charmiga. Sen ramlade vi dåliga gatan fram till nåt ställe jag inte kommer ihåg vad det heter innan vi gick tillbaks till hotellet för att titta på Simpsons. Tyvärr somnade jag ifrån den.

Next day: Röhsska museet. Där fanns gamla möbler, fina saker, reklam för hårspray som inte luktar hårspray...



...samt lite fräsch kamplyrik från 72.



Efter detta åt vi lunch på Hard Rock, åkte en tur med Paddan och duckade för broarna, hämtade väskorna och åkte hem. Hemma väntade Zlatan i teven.
Åh Zlatan.

Onsdag den 5 september

I morgon ska jag åka på kick off i Göteborg. Visst är det så att man går upp i brygga vid blotta tanken? Inte ens en natt, utan två. Men eftersom jag inte kunde följa med förra året så spände min uppdragsgivare i år blicken i mig och jag fann det svårt att säga nej. Och vi ska åtminstone få mata haj. I love haj. Hoppas de är stora och ser farliga ut. Utöver det ska vi antagligen konferera om värdelösa saker som sen inte genomförs, samt komma hem så sent att man missar Danmarksmatchen.

Innan vi åker borde jag styra upp en massa jobb. Det skulle inte vara några problem om det inte vore så att jag lider av telefonskräck i dag. Jag gör det ibland, och det är rätt bökigt i en arbetsutövning som min. Alltså har jag nu i två timmar suttit framför min dator, stirrat surt på min telefon, gjort absolut inget av vikt och istället längtat ut i solen. Antagligen är det bäst att jag går ut nån gång då så att jag får det ur systemet.

Ja, det var bara det. Hörs då.

Recently read

Nu har också jag läst "Snabba cash". Hade bestämt mig för att vägra läsa den efter rykten om torftigt språk och halvkass intrig, men när den kostade 39 spänn på Adlibris kunde inte ens jag stå emot ett impulsköp. Så jag läste den. Med förväntningarna nedskruvade på ungefär minus tio. Och visst var den seg på sina ställen, och visst borde Lapidus släppa taget om kolontangenten, och visst borde han vara lite mer konsekvent, eller åtminstone tydlig, i sitt användande av gringosvenska. Men så himla illa var det inte, åtminstone inte om man som jag väntat sig språk i stil med, säg, Denise Rudberg (vars första bok jag en gång i tiden i en enkel bloggkommentar elakt skrev att jag ville bränna på bål, vilket hon läste och sedermera kommenterade i DI. Förlåt Denise, du har säkert blivit bättre, övning ger ju färdighet, men jag tänker nog inte ta reda på det. Ok, moving on).
Intrigen, tja, den handlar om maffia. I Stockholm. I Sollentuna och på Stureplan, på bordeller och golfklubbar. Det är kanske inte stor litteratur, men det är en helt okej spänningsroman. Jag blev positivt överraskad. Till skillnad mot när jag läste "Bitterfittan" strax innan, där förväntningarna tvärtom var högt ställda efter att många människor vars smak jag litar på talat om att det var ungefär det bästa och viktigaste de läst på länge. Det var inte det bästa och viktigaste jag läst på länge, men det kanske är för att jag redan är medveten om allt som står i boken, barn eller inte. Jag trodde faktiskt att hon skulle komma med något nytt, eller åtminstone skriva om det på ett nytt sätt, men det var old news från början till slut. Även om det naturligtvis fortfarande finns gott om folk som skulle behöva sig en dos verklighet så tycker jag inte att boken levererade den verkligheten särskilt vasst. Det kanske blir så när man predikar för kören.
Verklighet fick man däremot känna på i Lionel Shrivers "Vi måste prata om Kevin", och nu ska jag erkänna något genant: I början trodde jag att den var "based on a true story". Hade liksom inte läst något om författaren, bara någon kort beskrivning om boken, och helt enkelt inte fattat att det var fiktion. Först efter att jag glatt påstått för vänner att boken är dokumentär reflekterade jag över att huvudpersonen och författaren inte hade samma namn, googlade och voilá, mitt misstag uppdagades. Hoppsan.
Detta spelar dock ingen som helst roll då boken är helt fantastisk, även om det är svårt att tro när man ser att den är uppbyggd som brevkorrespondens till en frånvarande make. Faktum är att den nästan blir bättre då, eftersom författaren så oerhört skickligt lever sig in i sin egen berättelse och övertygar vem som helst. Rekommenderad läsning.

Nu har jag precis börjat på "Ok, amen" om chassiderna i New York. Vi gick omkring i Williamsburg i somras och funderade mycket över deras liv, så det ska bli spännande att se vad hon kom fram till.


Smygbild på ortodox jude, Williamsburgh Street, Brooklyn.

Fem meter hund

I dag när jag promenerade på Renstiernas bort mot Katarinavägen var bergväggen tapetserad med reklam för nånting, jag vet inte vad, men på en av bilderna var en hund. En stor jävla hund. Säkert fem meter hög.
Anledningen till att jag reagerade på detta var att en herre ute på promenad med sin vovve inte för sitt liv kunde få vovven att passera den där tavlan. Vovven ylade och gnällde och stod på bakbenen som om livet var den kärt, och när husse lite irriterat försökte rycka med den smet den ur kopplet och kutade rakt ut i vägbanan. Som tur var kom det bara en bil, och ganska långsamt dessutom, så husse kunde kliva ut i gatan och plocka upp den av skräck skälvande byrackan.

Har alltid trott att hundar är mer lukt-type-of-people. Men de kan alltså känna igen en hund, av annan och inte helt vanlig ras, på BILD och tro att fem meter hund, det passerar man nog inte ostraffat. Weird!

För övrigt sitter jag här och skälver lite av skräck själv, för jag ska åka på derby alldeles strax.
Gah.

KAO - en tvåa

Sifo ringde just. De brukar aldrig göra det, så jag tyckte att det var lite spännande. Kände att jag var en del av något stort osv. Men en av frågorna var "Hur stort förtroende har du för finansborgarrådet Kristina Axén Olin?", och jag tyckte att det var en svår fråga. Man kan väl ha stort förtroende för att någon kommer att göra allt för att genomdriva sin politik även om man ogillar själva politiken? För jag tror verkligen att hon har en enorm drivkraft. Hon borde lägga den på att rädda sälarna eller nåt.

Hon fick en tvåa.

Att vara originell

I många, många år har jag hatat smileygubbar mer än livet självt. I dag kom jag på något jag hatar ännu mer: Bakvända smileygubbar. Det vill säga folk som gör sin gubbe åt fel håll, á la (-:

1. Jag är inte tillräckligt verbal för att uttrycka mig utan att göra gubbar av kolon och parenteser ens om jag faktiskt behöver kolonen och parenteserna till en verklig mening, men
2, det är ju rätt gammalt att göra glada gubbar med extra extra många parenteser, jag måste hitta på nåt nytt och
3, hmm, vad skulle det vara? Jo jag har det, jag VÄNDER PÅ DEM! Shit asså vilken grymt fräsch idé! Folk kommer tycka att jag är helt s p e c i e l l ! De kommer fråga hur jag kunde komma på nåt liknande! Jag kommer bli värsta vippen på smileygubbefesten! Utnämnd till Årets smileygubbedesigner! Ooh I'm so cool, move outta my way you losers of regular smileygubbe.

Ungefär så föreställer jag mig att det ser ut i deras hjärnor.

Skinnshorts, sex, och stuff.

Inte för att vara en sån där stalker men ibland är det kul att kolla sin statcounter och se vad som fått folk att hitta hit. I går var det till exempel en person från Bergs Arkitektkontor som kom hit efter en sökning på "skinnshorts". Personens nästa klick var inlägget "När jag tänker på sex", vilket jag visserligen inte rekommenderar till någon pga det helt osexiga innehållet och den tråkiga prosan, men ändå. Personen på Bergs ville läsa om skinnshorts och om hur det var när jag tänkte på sex. Don't you just love it!
Hädanefter, eller jag menar med början just nu, så ska alla mina inlägg ha med ordet sex i rubriken på ett eller annat sätt.

För övrigt är det inte helt sällan folk från Holland hittar hit via ordet cl0wnsex. Jag skriver det med en nolla för att jag inte vill göra dem besvikna. Min blogg handlar extremt lite om cl0wnsex. Faktiskt väldigt lite om sex överhuvudtaget. Försöker undvika det. Eller jag menar, jag hinner inte skriva om det för jag ligger så mycket.

Årstiderna na na

Läste ett inlägg om hösten hos Beneath a Steel Sky och tänkte skriva en kommentar. Istället skriver jag ett helt eget inlägg, för jag känner att min perversion förtjänar att dras fram i offentlighetens ljus inför alla jag känner. Så jag erkänner:

JAG ÄLSKAR ALLA ÅRSTIDER.

Ja, jag gör faktiskt det. Jag älskar dem nostalgiskt, jag älskar dem längtande, och jag älskar dem när de är. Det har jag gjort i hela mitt liv.
Jag älskar att sitta på verandan en ljummen natt med rödvinsstänk och syrsor. Jag älskar att gå i krispig höstdoft bland brinnande löv. Jag älskar att ha musik på tillräckligt låg volym för att höra oktoberregnet mot fönsterblecket. Jag älskar första, andra, tredje och fjärde advents ljus, julaftons glitter och nyårsaftons raketer. Jag älskar januaripromenader i strålande sol och vitt, vitt, vitt. Jag älskar när det börjar knastra under fötterna och knaka i allt som lever. Jag älskar doften av fuktig pånyttfödd jord och ljudet av fåglarnas blyga kvitter. Och jag älskar att se lyckliga lättklädda pojkar och flickor ha picknick långt in på natten på sin finaste filt.



Av olika anledningar får man alltid frågan vilken årstid man gillar bäst, som att det skulle säga något om ens personlighet. Jag kan aldrig svara. Antar att det också säger något om min personlighet: Jag älskar allt och alla. Nu har jag skrivit "jag älskar" tretton gånger. Jag menar fjorton. Let's make love.