Stil och klass

Samtal på Pressbyrån i morse med Farbror Bakom Disken:

FBD: Vill du ha en påse?
Jag: Nej det behövs inte, jag får ner det i väskan.
FBD: Ja, du har ju en snygg väs... Eller ja, den ser annorlunda ut i alla fall.

Be my friend

Jag smäller av, ska jag behöva gå ensam på Okkervil River i morgon? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER?

Om någon vill ha en blinddejt, säg till så ses vi i baren på Deb Medis. Jag är hon som kommer direkt från jobbet och ser trött och lite svettig ut.


Världens finaste serieteckning av Åskar Lilja.

Gud som haver träden kär

Svenska Kyrkan i Hägersten har skickat mig sin församlingstidning igen. Detta är mycket spännande, då jag sedan flera år inte längre är medlem i deras församling, eller någon församling överhuvudtaget. I tidningen, som omfattar sexton sidor, får jag läsa ett öppet brev till gud, om vilka högtider som kyrkorna i trakten tänker engagera sig i, och två artiklar/krönikor (man vet inte så noga) om självmord och droger.
Allt detta är sådant jag hade klarat mig utan, bara så att ni vet, Svenska Kyrkan. Ni har slaktat ett oskyldigt träd helt i onödan. Vad säger er gud om det? Va va va?

November rain

Aaahhh, god morgon sköna värld! Jag ser att du visar dig från din bästa sida i dag, med mörker, regn och slask, överfull diskbänk, dammiga golv, ogjort pappersarbete och någon som borrar i trapphuset.
Eventuellt borde jag ha stigit upp när jag blev väckt första gången runt tio, för att åtgärda/undvika lite av detta, men tyvärr gick det inte. Min hjärna var så långt borta att det tyvärr blev min ryggrad som svarade i telefon, och vad den sa har jag ingen aning om. Och det fick mig att tänka på det här som man ibland sett i amerikanska filmer, att för att verkligen bevisa att man vet något ska man kunna rabbla det när man väcks mitt i natten.
Ursäkta men när jag är nyvaken ligger mina kommunikationsskillz på nivån ganska arg autistisk neanderthal. Här rabblas ingenting, utan vi är lyckliga om vi kommer ut ur dimman med förståndet i behåll. För att underlätta denna process vore det bra om alla höll käften och framför allt INTE BORRADE I TRAPPHUSET.
Ok tack.

Dö. DÖ SA JAG.

Flashbacks skvallerforum makes me want to smoke crack. Jag menar allvar nu.
Ibland doppar jag foten i detta hav av visdom av ren och skär nyfikenhet – de HAR ibland en del kvalitetsskvaller mellan raderna – men varje gång drar jag upp den helt matt över de självproklamerade alfahannar som där tillbringar dagarna med att hata kvinnor, invandrare, homosexuella, bisexuella, kommunister, socialister, folkpartister, fula, handikappade, gamla, finniga, håriga, hårlösa, tjocka, magra, fattiga, förortsbor, brats, hippies, hårdrockare, you get the drill. Det finns bara en grupp som passerar deras nålsöga för vad som är acceptabelt i samhället, och det är deras lumpenpolare. Om de är vita i skinnet, blåa i blicken och runkar taktfast bulle till fantasier om kända kvinnor, vill säga. Och skriker ”hora” i ejakulationsögonblicket.
Typ.
Vad de inte förstår är hur fruktansvärt fattiga deras liv framstår när de bakom tangentbordet skapar en persona de aldrig skulle våga visa för sin mamma. En persona som ohämmat släpper fram all den skräck de känner inför det okända och vänder den till förakt.
Men om de bara visste hur genant det är att läsa det de skriver. Hur man liksom rodnar och famlar efter solfjädern efter ett par sidor av ”tar hon den i tvåan” och "han måste vara bög". Jag menar, hjälp. För guds skull, led dessa vilsna barn till en klinik för sterilisering nu. Inte för att någon skulle vilja ligga med dem, men att döma av en del diskussioner skulle några av dem inte förstå ett nej ens om de fick det i ansiktet med ett brännjärn.
Och ironin i att den här typen av narcissistiska pojkar tror att de är on top of the game när de i själva verket är plågsamt underutvecklade och förkroppsligar exakt allt som är fel i världen är för stor för att beskrivas med ord. Vore jag inte så fruktansvärt trött på den typen av samhällsyttring kanske jag hade skrattat. Men nu är jag det, och kan därför istället bara fromt önska att de begår kollektivt självmord allihop.


Ps, den här människoarten kan även skådas i Resumés kommentatorsfält i något mer dämpad variant.

Buy nothing life

I lördags var det visst "Buy nothing day". Jag trodde att det var i fredags. I fredags köpte jag ingenting. I lördags däremot köpte jag vin, kanske eller kanske inte trampat av barnafötter i något u-land. Anledningen till att jag inte köpte något i fredags var egentligen inte heller att jag trodde att det var "Buy nothing day", utan bara att jag inte behövde köpa något. Det är ganska sällan jag tycker mig behöva köpa något som inte ska in i min mun. Häromveckan tyckte jag mig behöva köpa en dator, eftersom den gamla börjat bråka. En dator är essentiell i min arbetsutövning. Och nu på sistone har jag börjat fantisera om en ny soffa, eftersom den gamla är trasig. Men i övrigt tror jag att det blir svårt för någon att anklaga mig för konsumtionshets.
Jag har samma skor som jag hade för fem år sen, och över hälften av kläderna i min garderob är betydligt äldre än så. Jag har ingen mikrovågsugn. Vattenkokaren och kaffebryggaren är det andra som köpt till mig, i present. Vattenkokaren är jag fortfarande oförstående inför, men visst, den står där så jag använder den. Kaffebryggaren köptes till mig av vänner som vill ha kaffe när de är här (jag dricker inte kaffe). Smörgåsgrillen tror jag var en företagspresent på pappas jobb, den används inte, den bara är där. Inte ens diskmaskin och tvättmaskin har jag, trots att jag hatar att diska och gå ner i tvättstugan.
Min teve är en restprodukt från ett nedmonterat kontor, lossköpt för 150 kronor. Radion har några lösa knappar och ett ickefungerande kassettdäck. Den nämnda soffan är ett arv från föräldrahemmet, likaså matsalsbordet. Köksbordet och stolarna har jag fått av min gudmor. Skänken köpte jag på Blocket för hundra kronor och målade röd. Bokhyllan är gjord av brädor från brädgården. Jag har kvar Ikeas flyttahemifrånkit i porslin och bestick.

Att handla kläder är bland det tråkigaste jag vet. När jag gör det är effektivitet ett ledord, och glöm det här med sällskap. In och prova och ut. En berömd lunch förrförra vintern lyckades jag äta OCH prova sju olika klänningar i fyra olika affärer, jag köpte tre av dem. Det senaste året har mitt jobb av olika anledningar tagit mig till diverse moderna inredningsbutiker, och jag kan gilla att provsitta en skön soffa lika mycket som the next person, men oftast tycker jag att möblerna ser ut att höra hemma på något hippt kontor, de är intetsägande och opersonliga.

Men poängen är att inget av detta är något medvetet beslut. Jag är ingen jävla hippie. Det är bara en naturlig följd av mitt enorma ointresse för att gå i affärer. Vad detta ointresse bottnar i kan man spekulera i, möjligt är att jag vant mig av med det under många år utan pengar.
Ibland undrar man vad som skulle hända om jag blev miljonär.
Jag kanske äntligen skulle engagera mig i "Buy nothing day"?

Grismåndag

Ja ja, den heter Lord of the RingS. Varför vet jag inte. Är det fler än en ring inblandade?

Anyway så är det måndag och jag sitter och gör ikapp saker jag glömt bort. Det är klantigt att glömma bort saker, men nu är det så här. Och eftersom det är tråkigt så måste jag ta pauser lite då och då för att dumsurfa. Till exempel blev jag lite glad av den här artikeln om den knullglada skånska grisen.

Det krävs inte mycket, jag vet.

Åsikter om kvällens television

I kväll låg jag och slökollade på Lord of the Ring samtidigt som jag pratade i telefon. Något innan hade jag slökollat utan att prata i telefon, och kunnat konstatera att det var åtta minuter reklam med mindre än en halvtimmes mellanrum.
Fy fan vad jag hatar reklam. Det vore okej med reklam om den inte var så fruktansvärt efterbliven, men nu är den det, och alltså inte okej.
Men det var inte det jag skulle klaga på, utan att jag under en av dessa oändliga reklampauser zappade över till ettan och Agenda. Där gjorde de en big deal av att något brittiskt reportageteam åkt till Uzbekistan och avslöjat att det är barnarbetare som plockar den bomull som sedermera blir till skjortor och whatnot på HM. Det var inget direkt fel på reportaget. Däremot var det fel på den obligatoriska enkäten efteråt.
Kära Agenda, ibland måste man erkänna sig besegrad och klippa bort skit som bara blir fel. Inte tro att man bara för att Linda, 16, får stå utanför affären och säga "Asså, amen, de e junte bra alls om de e så" och Gunnel, 55 "jahaaa... ja det är trist om det är så, särskilt som HM är ett stort företag" fått någon slags konsumentvinkel på det hela. Det har man inte, man har bara fördummat programmet och fått tittarna att ta fram skämskudden.
Man måste inte alltid fånga Nisse från Hökarängen på språng i Gallerian. Oftast måste man faktiskt inte det alls.

Lord of the Ring var för övrigt fortfarande en timme för lång, det kunde jag konstatera trots att jag satt i telefon längre än så. Liksom, enough with the orcs already.

Paket moves in mysterious ways

Nu har mitt paket sorterats, ankomstbehandlats och sorterats igen i två dagar. Fick nyss en avi, yay! Men vänta, paketet kan hämtas tidigast klockan 16? Då sitter jag på jobbet. När jag kommer hem från jobbet vid halv tolv är tobaks/postbutiken stängd. De har inte öppet natt mot lördag, go figure.
Ska det verkligen behöva vara så här?

Grannar

I går kväll öppnade jag min dörr för att släppa in några gäster. Det gick till som det brukar gå till, hej och kram osv. Precis då kom en granne uppför trappan med en tvättsäck, och jag fick för mig att vara rolig.
- Ja hej, du kanske också ska komma in?
Varpå han svarar:
- Nej, jag ska nog gå upp till mig.

Ridå.

Jag ska aldrig mer få för mig att vara rolig.

Ok computer

I dag hände det. Jag fick känslor för min dator. Han fick en personlighet. Jag satt med honom och surfade efter andra, yngre och snyggare datorer med högre prestationsförmåga, och han blev tjurig. Trög. Ville inte förstå det oundvikliga. Och jag fick samma känsla för honom som jag fick för den nalle som hamnat utanför täcket i min säng som treåring: Gud, han tror inte att jag älskar honom.
Kände mig nonchalant och känslokall. Visste inte hur jag skulle gottgöra detta.
Kanske om han får sova med mig under täcket i natt.

Data - kul men svårt

Är på gång att skaffa ny dator. Den här datorn hamnar då där gamla datorer pläga hamna: hos mina föräldrar. Vilket betyder att fem års samlad data måste raderas. Känslig data rensas ut. Lösenord bytas. Dokument slängas. Fotografier tittas igenom - en del kan få vara kvar, andra kan definitivt inte vara det. Vilka bokmärken ska de få behålla? Dagstidningar, fine. Hitta, SL-tidtabeller, lexikon. Ehh... var det allt? De kanske skulle uppskatta Självbefläckarnas nordiska förbund eller Stories about famous serial killers eller Sverigescenen eller Riktigkille eller X:s profil på Spraydate eller någon av de andra hundratals gamla bokmärken jag inte kommit mig för att slänga.
Och musiken: Jussi Björling och Paul Anka till mamma, Beatles och Robert Plant/Alison Krauss till pappa. High On Fire och The Ex får klara sig utan dessa två nya potentiella fans. Men de kanske skulle gilla Merz?
Min e-legitimation måste bort, hur gör man det? Och min mejladress/lösen från Outlook, annars får de mina mejl, käre gud. Måste ta bort andras mejladresser också, annars vet man aldrig vad mamma gör efter några glas vin. För att inte tala om slänga alla mejl! Fatta vilken tid det kommer att ta att slänga alla mejl. Det går inte att slänga en massa mejl utan att läsa dem först, och när jag läst dem kommer jag inte att vilja slänga dem.

Det här artar sig till en arkeologisk utgrävning. Jag kommer att hitta fynd från kritatiden 2003, få tyda runstenar från 2005 och tvingas göra mitt bästa för att dölja den heliga graalen - den här texten. För hittar de den kommer datorn att hamna hos någon som vet hur man låser upp en tömd papperskorg och då kan jag vinka farväl till min civiliserade fasad.

Vasastankoloni

På tal om it-barn.
Jag och ett par kompisar som bor i samma hus pratade i dag om hur bittra vi är över att Aspudden håller på att förvandlas till Vasastan. Inte ens Södermalm, liksom, med åtminstone en eller annan svarthårig tonåring med för trånga jeans, utan Vasastan. Blonda tofsar och beiga jackor vart man än vänder sig. De har parat ihop sig på Handels eller Berghs, skaffat sig ett barn och en barnvagn som inte får plats i ettan på Dalagatan. Läst någonstans att i Aspudden, där finns det sekelskifteslägenheter billigare än innanför tullarna, let's go there, det är ändå nära stan. Och så kommer de hit, flyttar in i kvarteret och liksom tar över. Inför städhysteri, bestämmer självsvåldigt att cyklar som stått längre än en månad kan slängas (eller vad vet jag, säljas på Blocket, ett tillfälle att göra affärer är ett tillfälle att göra affärer), skriver motioner om att hägna in gården med stängsel och kod, we must think about the children, ger varandra tillträde till vindsförråden för att bygga ut, startar en restaurang dit jag tvivlar på att områdets törstigaste invånare får tillträde, de kan väl sitta på indiern som de alltid gjort.

Tänk om de här krämig cappuccino och halvfranska band-människorna kunde räkna lite på sina finanser och komma på att de nog täcker ett topplån på Rörstrandsgatan. Hej då.

Just nu

Ute: Snö. Små vassa snöflingor. Nästan som att det regnar frost.
Det lägger sig som ett fint glitter över hela kroppen.
Ingen var ute utom jag. Det åkte förbi en taxibil, det var allt.
Som en slutscen i en ganska dålig film.

Skulle vilja dammsuga men vågar inte så här sent. Gick ut med tidningar, sopor och flaskor istället. Stängde in mig i återvinningsrummet så att inte kvarterets it-barn skulle vakna av klirret. Det var lite obehagligt men luktade inte så illa som jag trodde.
Sitter nu vid köksbordet och hör hur Christian Kjellvander sjunger i vardagsrummet, och tänker att jag borde gå och lägga mig så att jag kan komma upp tidigt och dammsuga då istället.

Mmm, säkert.