I dag har jag...

...fått the bluescreen of death än en gång
...talat i telefon över en halvtimme med en gråtande kvinna
...mejlat alldeles för många gånger med en konspirationsteoretiker
...misslyckats med att skriva en artikel
...betalat räkningar

Jag tror att vi kan konstatera att jag haft bättre dagar.
Jävla måndag.

Fem nakna män

Jag vet inte vad det här handlar om, eftersom det kostar nitton kronor att få läsa Aftonbladets artikel och det är nitton kronor jag hellre spenderar på något annat. Men bilden väcker onekligen en lång rad frågor. Till exempel: Hur gick diskussionen innan och under de klädde av sig nakna? Var det någon av dem som stod där och vek ihop sina byxor och plötsligt tänkte "vad håller jag på med"? Är fotografen också naken, för att vara en i gänget liksom? Vad gjorde de efteråt, klädde på sig och låtsades som ingenting? Runkade bulle?

"Öh Conny, jag har världens idé, vi tar en bild på oss med våra vapen!"
"Våra vapen, hö hö, fan Sonny, bra tänkt"
"Jag tycker att vi ska vara nakna"
"Men Ronny, varför då"
"Jo, Jonny, för att kunna ha vapnen framför kuken, vårt ANDRA vapen hö hö"
"Hö hö"
"Hö hö hö"

Och sålunda uppstår nakenhet bland män.

37

I går på Debaser, när Beach House och Arbouretum spelade, var det 37 personer i publiken.
Jag räknade.
De flesta, även jag, stod och tryckte utefter väggarna som töntar. Jag var där själv, så jag var i min fulla rätt att stå och trycka utefter en vägg som en tönt, men de där grupperingarna som stod och hängde vid bardisken eller satt i soffan tycker jag gott kunde ha rest sig och åtminstone försökt att se ut som en publik.

Blev först lite stressad över att det var så lite folk, men efter ett tag började jag känna mig utvald, som att jag var med om nåt speciellt. När Beach House så småningom tar över världen har jag fan bildbevis på att ni INTE var där.

Barn

Det är konstigt det här med barn. Å ena sidan är de ganska jobbiga eftersom det inte riktigt går att kommunicera normalt med dem. Å andra sidan, när det går att kommunicera med dem, som med det där skådespelarbarnet Dakota Fanning, som av en händelse intervjuas på teve just nu, så framstår de som otroligt obehagliga. Snusförnuftigt lillgamla och präktiga och man bara önskar att de skulle spilla glass över sig och börja grina.

Damned if you do, damned if you don't.

Jag får mjäll alltså

Ja hörni, det här med att få mjäll i ANSIKTET känns inte så fräscht va? Eller vad det nu är jag lider av mellan ögonbrynen och bredvid näsan. På apoteket ville de inte kännas vid googling som diagnostisk metod och vågade inte rekommendera att jag smorde in fejan med mjällschampo. Istället gick jag därifrån med en tub mild rengöringstvål, för "det är ju inte bra att tvätta ansiktet med vanlig tvål". Har ni hört den förut?
Tydligen är det så att man inte bara måste bli gammal och tjock, man måste bli ful och fnasig också. Glasberget blänker i höstsolen.

Ps, "Jag får mjäll alltså" brukade min pappa säga om saker som var extra dumma och jobbiga. Ibland festade han till det och sa att han fick fjäll.

Ps II, Han är inte död eller så, han bara säger inte så längre.

Fotboll och Bbb

Matchen, nja, sådär va. Men så går det när man jinxar hela skiten genom att ta en vinst för given, och inte minst plötsligt få för sig att skriva upp Lagerbäck i skyarna med prat om hur han klarat alla gruppspel senaste mästerskapstillfällena.
Och för att hälla salt i de eftertänksamma såren låter det i eftersnacket som att poäng mot Spanien skulle vara någon slags barnlek.
Farväl EM, säger jag bara. Ni vet var ni läste det först.

In other news hatar jag Bredbandsbolaget av hela mitt hjärta. Ibland fungerar inte telefonen, ibland fungerar inte internet, och det har hittills inte gått en endaste tevesession utan att bilden pixlat sig och frusit. Allra helst i upplösningen av någon film eller när SVERIGE HÅLLER PÅ ATT GÖRA MÅL. Nu blev det visserligen inget mål, men det fick jag inte veta förrän sändningen behagade återvända och situationen var över sedan länge.
Jag ångrar så att jag var för lat för att kräva det där skitföretaget på flera tusen kronor förra året när deras grejer verkligen inte fungerade på flera veckor och jag fick två nya modem inom loppet av en månad. Det kunde jag ha gjort, de erbjöd mig elegant att skriva dem ett brev med mina klagomål för att få ersättning.
Ja, ett brev.
Moderniteter som e-post är uppenbarligen alldeles för lättillgängligt och effektivt. Mycket bättre att tvinga ut gnällspikarna för att shoppa frimärken, brevpapper och kuvert, och kanske en skrivare också. Man kan ju hoppas att de tappar sugen. Och kommer det inte fram kan de skylla på posten - med mejl vore det ju deras eget fel.
And we won't have that!
Men hey, vem kan klandra dem. Det funkar ju.

En www-expedition i smuts

Jag är med på Facebook. Där är jag i sin tur med i en grupp som heter "Jag torkar stjärten med Johan Staël von Holsteins krönikor". I den gruppen länkar någon till hans profil. I hans profil står att han är med i en grupp som heter nånting i stil med "Alex Erwiks krönikor". Jag påminner mig att jag hört det namnet i samband med någon catfight mellan honom och Daniel Nyhlén för många herrans år sedan. Jag klickar mig vidare in på denne Erwiks blogg. Där står det att det enda folk pratar om just nu är ett bröstkrig mellan Marie Plosjö och Natacha Peyre, två fd dokusåpatjejer. Där finns vidare en länk till Expressen, som gjort en nyhet av detta.
Jag läser även denna.

Sedan ställer jag mig i duschen och skrubbar av mig huden med svinto. Jag borstar tänderna, kör ner en tungskrapa i halsen, kammar håret med luskam, tar på mig deodorant, parfym, väldoftande krämer och virar in mig i en nytvättad och stärkt kritvit badrock.
Det hjälper inte. Min insida är svart och smutsig och luktar av veckogammalt träck.
Jag vill dricka klorin.

* * *

Nu är det i alla fall fotboll. Om Zlatan ler kanske allt blir bra.

Att misslyckas inför folk som väntar sig det

Så jag skulle parkera min bil. Jag är inte någon som normalt blir stressad inför att fickparkera, bilen brukar hamna där den ska utan större åthävor, och gör den inte det är jag inte den som är främmande för att mecka tills det blir bra.
Det här var i alla fall ett tillfälle jag råkade komma snett vid första inbackningen. Precis då kommer en man i 45-årsåldern gående, börjar glo på mig och skaka på huvudet. Jag är osäker på vad han vill och trycker ner rutan och säger:
”Ursäkta?”
Varvid han tar två kliv fram mot mig och börjar förklara hur man gör när man fickparkerar en bil. Jag behärskar en överrumplande lust att köra över honom, säger istället ”Jamen tack hörrödu” och drar upp rutan igen. Vass comeback, på min ära.
Han går vidare. Han går vidare i tio meter, och ställer sig sedan bakom en buske och fortsätter att glo.
Jag menar allvar. Han står tio meter bort halvt dold bakom en jävla buske och fortsätter glo!
Jag blir helt vansinnig av irritation och det går givetvis ut över min bilkörning och fickparkeringen tar dubbelt så lång tid som den annars skulle ha gjort. Genansen inför detta gör mig inte oväntat ännu argare och jag hoppas att han ska stå kvar när jag går förbi så att jag får slå honom hårt och länge.
Det gör han inte.

Stockholm ren och vacker

Jag läste detta och, ja, kära nån. Om man bortser från den givna frågan om polisen inte har viktigare saker att göra kan man även fundera på vad det är för en estetisk teori som säger att de tusentals affischer med reklam för skjortor, telefoner, tidningar, glass, hundmat, glasögon, ekonomikurser och så vidare i all jävla oändlighet är så mycket mer passande i en stadsbild än tips om stadens kulturliv.
Jo, det är den estetiska teori som går ut på att skönhet stavas nybonade marmorgolv, spotlights, rulltrappor och glastak, och att allt som påminner om att folk lever och verkar här per definition är fult så länge inte ordning-och-redapartierna kan ta betalt för det.

Förutom att man borde ringa den där tipstelefonen och TJAFSA så fort man ser en ful reklamskylt (det vill säga, trehundra gånger om dagen. No time for work när man måste göra sin samhälleliga plikt och skvallra till myndigheterna!) borde någon rebell ta sig an att trycka upp sextusen affischer med polisens logga och tejpa upp över hela stan. Sen kan de skicka böter till sig själva bäst de orkar.

Jonathan Richman

Så fick jag äntligen se Jonathan Richman i lördags. Det var väldigt intressant. Efter den första kvarten var känslan euforisk, det gick inte att sluta le.
Men sen hände något konstigt. Jonathan gick två gånger fram till scenkanten och pratade med en blond kvinna i publiken, hon stod längst fram, och hela stämningen bara förvandlades.
Ingen hörde vad han sa utom hon, men det kändes som att de hade en historia och att det var något slags drama som utspelades. När han ställde sig bakom mikrofonen igen såg han gråtfärdig ut, och sjöng sorgset, med texter som kanske eller kanske inte var riktade mot den blonda kvinnan.
Jag ville så veta vem hon var och vad som hänt.
Efter en rad med lågmälda bitar började sorlet från dem som stod längst bak att bli påträngande högt. Det var något väldigt fint över hur Jonathan Richman plötsligt såg ut att bli varse att han förlorat delar av (den ohyfsade) publiken, för att då försöka vinna tillbaks dem. Han lyckades ganska bra, även om den inledande euforiska känslan aldrig återvände.
Det var med en förvånad känsla jag lämnade Debaser. Jag trodde att jag skulle gå därifrån med lycka i kroppen, istället var jag dämpad. Det var inte dåligt, bara annorlunda mot vad jag väntat mig. Annorlunda att se att det var något djupt mänskligt över honom mitt i rollen som underhållare, att han lät sig påverkas och lät det synas.
Jag vill se honom igen.

Har du cancer?

Metro har ett samarbete med Rosa Bandet och skriver mycket om bröstcancer. Just i dag handlar det om att försöka återvinna sitt utseende när man har tappat allt hår och svullnat på ställen man inte visste att man kunde svullna på. Jag tänker på min goda vän som har bröstcancer och rakade av sig håret. Hur hon berättade om folk som stirrar och kommenterar hennes rakade skalle, och hur en man på en fest en gång stod och glodde innan han plötsligt frågade:
- Har du cancer?
Jag blev helt ställd när hon berättade det. Vad är det för jävla sätt att fråga en sån sak? Är det omöjligt att tänka sig att en kvinna rakar av sig håret för att hon tycker att det är snyggt? Vad hade han sagt om hon svarat nej? "Du ser ut att ha det"?
Dessutom kände han sig tydligen manad att plocka scoutpoäng efter hennes ja, och frågade välvilligt med armen om henne om hon ville prata om det.
- Eh, nej. Jag är på fest och har inte lust att prata om cancer.
Min vän är en ganska sansad person. Hade det varit jag så hade jag antagligen frågat om han var helt jävla sänkt och följt upp med att han kunde dra åt helvete. Visst är det så att folk i allmänhet menar väl och är nervösa när de ska tala om ens stora trauma, och man borde antagligen vara glad och tacksam. Men när de tar på sig silkesvantarna och en personlighet man karvat på i ett helt liv reduceras till ett offer för omständigheterna är det inte lika gulligt längre.