Roligt

Tre saker som jag har skrattat åt de senaste timmarna:
That's pretty underground
Omvärldsbevakning och försvarstal

och


(klicka för större)

Onsdagkväll på Södran, och herpes

Var på Hans Appelqvist och Nicolai Dunger på Södran. Gillar dem båda mycket. Efter spelningen råkade jag springa på en gammal lover jag inte sett på ett tag:

- Hej, sa jag.
- Hej! Länge sen, sa han.
- Ja, verkligen. Hur är det, sa jag.
- Jo det är bra, hur är det själv, sa han.
- Jorå, förutom att halva ansiktet håller på att dö i herpes så är det bra. Syns det nåt, sa jag.
- Ehh, nej, sa han.
- Okej vi ses, sa jag.
- Mmm, sa han.

Sen sågs vi inte mer.
Allra första gången jag fick en herpesattack var för typ fem år sen efter en Greklandsresa. Jag hade stressat som satan innan och sen åkt rakt in i solen, och verkligen inte petat på en enda människa under tiden. Men vad hjälper det när man de facto har HERPES och har varit i GREKLAND. Hello svenska flicka tycka bartender snygg. Bespottad drog jag mig undan offentligheten.
Så efter den min premiäromgång har jag fått det ungefär en gång om året, ibland två. Och i dag kom det akut. Plötsligt började det killa i läppen, sen domnade den bort, sen träffade jag en kompis som råkade ha herpesmedel i väskan, jag smetade på, det blev en blåsa, jag smetade på igen, blåsan blev större, och jag smetade på lite till, och när jag var på väg hem hade det redan börjat bildas en skorpa. Det vill säga, jag hann inte stoppa det men förloppet kan närmast karaktäriseras som rekordartat. Vi får se hur jag ser ut när jag vaknar i morgon.

Kom i alla fall hem nyss och hittade en singel på hallmattan. Det var Ego Boys med "Så skönt", och den hjälpte jag min farbror att beställa c/o min adress så sent som i måndags - snabba som fan där på Record Palace - eftersom det var hans gamla band. Och det är inte någon tokig singel alls faktiskt. Lite progg från förr, typ. Fast jag är nog partisk. Omslaget består av ett huvudlöst halvnaket par, och min farbror sa eftertänksamt "jag tror att han är jag", och jag tänkte "too much information" och skruvade på mig tills han kände sig tvingad att säga "eller kanske inte".
Så nu lyssnar jag på Jakob Hellman, eftersom jag ändå orkat dra igång vinylspelaren, vilket jag aldrig orkar annars. Gillade verkligen honom då det begav sig, och även senare eftersom det var så fascinerande hur före sin tid han var. Och nuförtiden sitter han tydligen med sin gitarr, rödvinsfull på privatfester, och försöker ragga tjejer med att sjunga "Hon har ett sätt".
Det hade jag helst inte vetat om Jakob.

I och för sig..

...är jag inte särskilt rik nu heller.


+ 2500 i amorteringar = hej då 10 glada laxar plus change

Är helt säker på att det är sådant här som får folk att flytta ihop med varandra i panik. Fatta vad skönt om någon ville betala hälften av detta. Tänk bara vad roligt man kunde ha för 5 000 extra kronor.
Kanske borde annonsera efter en sambo, som efter ett tag kunde klippa sig som jag och stjäla mina kläder.

Suicide at 65

Hej...


...fattigpensionär.

Och innan vi går vidare...

...vill jag bara erkänna hur otroligt pinsamt jag tycker att mitt lilla... eh, inlägg om Mauro Scocco här nedan är. Faktiskt lite så att jag funderar på att skära av mig fingrarna med en smörkniv bara för att vara säker på att det inte upprepas. Men, jag tänker inte ta bort det. För det första för att jag aldrig tagit bort ett enda inlägg jag väl valt att publicera, och för det andra: det är en lämplig påminnelse om hur jävla larvig och sentimental jag blir halv sex en vårmorgon efter en massa vin och vänners kärlek.

För övrigt blev det just både vin och vänner i överflöd hela den här helgen, både på fredagen med otippad utgång efter fina fina Arcade Fire och på lördagen på en barndomsväns födelsedagskalas. Man skulle kunna säga att det var en helg av solsken, kärlek och underbara människor, men i ren skräck över att ni ska tro att jag är Michael Nyqvist som dansar i vattenbrynet låter jag bli.

Bor jag i Göteborg? Nej, det gör jag inte.

Jo som sagt, min bostadsrättsförening vet verkligen hur man skojar till det.

Mauro

Mauro Scocco.

Jag blir kär, som vanligt.

Mauro vet inte ens hur mycket han varit med sen jag var liten. Hela tiden. Överallt. Och igen.

Och nu ska jag plötsligt recensera.
Hur då? Hur? Vet inte hur.

Not worthy.

Arcade Fire

Du är hammarbyare

Dolly

Det där är Dolly Parton. Fotograferad av Q och bluetoothad till mig på gröna linjen på väg mot söder och den där vinmedicineringen jag pratade om häromdagen. Den hjälpte en del, faktiskt, men jag föreställer mig att den kommer att hjälpa föga i morgon. Vinmedicinering är inte för alla, tydligen.
Anyway, nedan har vi mer Dolly.
Dolly Dolly Dolly, it's all about Dolly:

Kanske det sämsta ljudet (och bilden, men den där vita skuggan som går fram och tillbaka är faktiskt Dolly) genom tiderna, men jag anklagar min mobiltelefon. Och ynglingen i dörren som frågade "har du kamera med dig", och jag sa "eh ursäkta" och han sa "har du kamera med dig" och jag sa "nej" och lät antagligen som en terrorist med hemlig bomb i väskan. Jag hade ingen hemlig bomb, inte ens en kamera, som ni ser, men allvarligt, hur konstig är inte frågan? Det var tio minuter kvar till konserten skulle börja, trodde han verkligen att jag skulle säga "Ja, jo, det har jag, snälla ta mig åt sidan nu och strippa mig på min elektronik under många om och men". Ja, det kanske han trodde. Men när jag fick gå förbi utan något annat än den frågan ångrade jag ju bittert att jag inte hade en bättre inspelare.
I alla fall så var Dolly underbar. Så underbar att hon inte överträffade, utan sonika klev förbi, alla mina sjukt högt ställda förväntningar. Hon pratade mycket, och det var paus (förstod jag till slut) och sen kom hon tillbaka och var liksom... liksom... helt UNDERBAR. Det kändes faktiskt lite som en bal på slottet. Däremot är jag rätt bekymrad över Globens läktare. De är skrangliga, to say the least, och det handlar verkligen inte bara om min yrhet utan råkar vara ett faktum. Globens läktare är feta rubriker to come, det säger jag bara. Och ni vet var ni läste det först.

Efter Dolly gick vi till Snottys och sen myglade vi in oss på Grottan av en mängd okända och suspekta anledningar, och Grottan var mystisk och spännande och nu måste vi gå dit varje dag och snacka med Lillen så att han vill vara med i den film vi vill göra om honom. Han var äldre än min far och något cynisk samt eventuellt en smula misogyn, med fem exfruar och allt eller hur det nu var. Vi vet inte riktigt, men vill ta reda på mer. Sen skulle vi hem och såg en kille sparka en annan i huvudet, ringde ambulansen eller åtminstone 112 och sa "han ligger ner och har blivit sparkad i huvudet" men så efter ett tag reste han sig med sina kompisar och verkade må hur bra som helst så då fick jag säga "jag ber om ursäkt, han ser ut att må bra nu, jag blev bara orolig" och hon i andra änden, som redan fått mitt namn och nummer, sa "okej", och nu står jag antagligen uppskriven på 112:s högkvarter som en attackringare som bara vill få uppmärksamhet och ringer om vad som helst. Passa er alltså för att råka illa ut i min närhet, för då skickar de inga ambulanser.

Yr

Asså, det här börjar bli skitjobbigt. Hela världen gungar. Den har gjort det i över en vecka nu lite sporadiskt men värre de senaste två dagarna. Sist jag kände så här var typ 95 på Roskilde när jag råkat röka lite för mycket gräs (jag är asdålig på att röka gräs, blir lätt paranoid och så vidare, så ni behöver inte oroa er för mina knarkvanor, de är praktiskt taget obefintliga) och vaggade fram över den nedkissade slätten som en åksjuk shaman. Fast på ett dåligt sätt. Den här yrseln är också på ett dåligt sätt. Tungt huvud har jag och mår lite illa gör jag, men inte akutilla, vilket är lika bra, för då skulle alla bara tro att det är kräksjukan. Å andra sidan är det ingen som tror någonting just nu.
Tvångsgooglade givetvis "yrsel" och "virus" och "balansnerven" och fick veta att det bästa vore att ligga på rygg och blunda i ett mörkt rum i två dagar och sen göra övningar. Vilka övningar var dessvärre höljt i dunkel, men inledningsvis är frågan när jag ska ha tid att ligga på rygg i två dagar, i ett mörkt rum, som jag inte ens har, jag har vita tunna gardiner i sovrummet och det är jävligt ljust ska ni veta när solen skiner. För att inte tala om rastlösheten som skulle infinna sig efter cirka 45 sekunder. Ett annat tips var att man kunde må bättre efter två glas vin, och vinmedicinering borde förstås vara straight up my alley, men helt kontraproduktivt är man förstås måttligt törstig under sina små... eh, yrselskov. Ja inte vet jag vad det heter.
I vilket fall som helst har jag oroat mig för att bli så dålig att jag ska missa Dolly. Sluta genast slå mitt telefonnummer, jag SKA se Dolly och nej du kan tyvärr inte få min biljett. Men jag hoppas bara att vi inte sitter alltför högt upp, för då kommer jag kanske att vingla till och snubbla ner för hela läktaren och landa i knät på någon tjock lastbilschaufför från Hässleholm, Texas, och det vore obehagligt för oss båda.

Helgen vecka 10

Fredag: Träffade en sjöman i Götgatsbacken, tog med honom till Pet Sounds där jag skulle träffa en annan person, som inte är sjöman, vi drack vin och pratade om en gammal klasskamrat vi inte pratat om på fem år, gick från Pet Sounds, träffade den gamla klasskamraten vi inte pratat om på fem år, sa ack och ve vad världen är märklig, åkte till klubben Solidaritet, åk aldrig dit, det är ett hemskt ställe, ingen har roligt, ingen är glad, ingen ler, alla bara går omkring, fram och tillbaka, fram och tillbaka, vi med, så vi gick till McDonalds på Norrmalmstorg och köpte hamburgare + jordgubbsmilkshake och jag åkte taxi hem, slog på teven och där var det En prinsessas dagbok del 2 med hon från Djävulen bär Prada, men jag somnade ifrån den så jag vet inte hur den slutade, fick de varandra?
Lördag: Tittade på skator och på tanter och på Heroes och på brottstycken av melodifestivalen, tog ett långt hett bad till tonerna av Vegas fantastiska demo och byggde skumtorn med fötterna, åkte till Springfield och satt i ett hörn med en öl i två timmar medan vi lyssnade på hur våra bordsgrannar talade om Solidaritet, killen jobbade där och berättade om någon som undrat hur han kunde jobba på ett så hemskt ställe, jag tänkte: ja det undrar jag också, och så promenerade vi till Slussen, Rebellrobban hade spelning och förortskidsen applåderade, en lång man i 45-årsåldern kom fram, ställde sig alldeles för nära, log slibbigt med smutsiga tänder och sluddrade: Hur är det med dig då? Bra sa jag och fortsatte smsa, han hängde kvar ett tag för att se om jag kanske ändå skulle vilja följa med och knulla men gav upp när jag inte tittade på honom.
Söndag: Snart ska jag sätta mig i bilen med sikte på en renskavsgryta, det ska bli så gott så det hajar ni inte. Nu ringde mamma: köp med bröd och tidningen, och med tidningen menar hon Aftonbladet. Den enda gången jag köper Aftonbladet är när de ber mig.
Måste åka nu, hej.

Ps

Det gick precis förbi en tant i röd täckjacka på gården som öppnade en papperskorg och tittade ner. Kom på mig själv med att knappt reflektera, vilket säger en hel del om både mig och samhället. Att folk letar efter sitt uppehälle i papperskorgar är alltså numera en integrerad del av vardagen. Fy fan, jag skäms.

Skata

Är lite bekymrad över de två nykära skatorna som bygger bo utanför mitt fönster. Jag är rädd att det unga oförskräckta paret valt en olämplig plats att uppfostra sina ägg: längst ut på en mycket svajig gren. Den här grenen svajar alltså en hel del redan vid mild bris, så hur de ska kunna hålla ordning på sin avkomma vid hård blåst förstår jag bara inte.


Skata kommer med viktig pinne


Skata petar in viktig pinne på korrekt plats


Skata spanar medan den andra gömmer sig i boet

För att ni verkligen skulle förstå hur mycket det svajar funderade jag på att filma det och lägga upp på Youtube, men så vågade jag inte för då tar internet slut. Ni får helt enkelt föreställa er det, medan vi alla håller våra tummar för att det ska gå bra för herr och fru skata.

Prokrastinering

Det här är vad jag nuförtiden pysslar med istället för att göra det jag borde.
Datorn fuskar ibland, vilket är irriterande. Men jag valde givetvis att ta ett screenshot när jag visste att jag hade segern i min hand.



Ja okej, jag går väl till jobbet nu då.

Rolig historia

Det här fick jag, och också min far, just i mejlboxen av min mamma:

Hej, detta fick jag från Maj-Britt, bra va.
Puss på er

På ett sjukhus, i ett väntrum, sitter de anhöriga till en mycket sjuk person. Läkaren kommer in, mycket trött och säger:
- Jag är så ledsen. Jag har dåliga nyheter. Det enda hoppet för er släkting är en hjärntransplantation. Det är väldigt riskfyllt MEN det är det enda hoppet. Ni får själva betala för hjärnan.

Efter en lång tystnad frågade någon:
- Okej, hur mycket kostar en hjärna?
Läkaren svarade:
- 5.000 kr för en manlig hjärna och 200 kr för en kvinnlig.
Männen i rummet försökte hålla sig för skratt och att undvika ögonkontakt med kvinnorna. En av männen frågade med ett något triumferande uttryck i ansiktet:
- VARFÖR kostar den manliga hjärnan så mycket mer?
Läkaren log åt den något oskyldiga, barnsliga frågan och svarade:
- Det är standardprissättning. Vi måste sänka priset på kvinnliga hjärnor eftersom de ju faktiskt är ANVÄNDA!

Skicka detta till en smart kvinna som gillar att skratta och till män som Du tror kan hantera detta...

Det börjar bli lite av en tradition att hon vidarebefordrar stilistiskt tveksamma male-bashing-skämt till mig på kvinnosakskvinnedagen. Jag svarar aldrig, utan tänker bara: mamma, ibland kommer du undan med vad som helst bara för att du är så söt.

Arghet

Kära redigerare och korrläsare united. Om jag skriver att en låt är "fyra minuter plus" så betyder det precis det, att den är något längre än fyra minuter. Ert extra kommatecken gör meningen helt obegriplig och jag fattar inte att ni inte såg det.

Ja, jag hetsar upp mig över småsaker. Det är för att jag är på dåligt humör. En anledning till det dåliga humöret är en sänkt PR-byråbrud som skulle arrangera en intervju åt mig, men fick för sig att hon självsvåldigt kunde bestämma att jag skulle göra en annan intervju också. Denna andra intervju var oombedd och ointressant, så jag tackade nej. Hon blev sur - antagligen för att hon tyckte att hon genom att ta ombord mig på en Finlandsbåt för den första intervjun gjort mig en jättetjänst - men sa ingenting då. Istället valde hon att mejla mig, cc:a min uppdragsgivare, och skriva att det var synd att jag "missade intervjun".
Dumma jävla korkade passiv-aggressiva PR-brud, jag är inget skolbarn och du har ingenting för att skvallra för magistern. Men tack för din läxa, jag skall aldrig mer ha med sådana som du att göra.

En annan anledning till det dåliga humöret, samt inte minst jobbångest, är att det inte händer någonting, vare sig runtom eller inuti mig just nu. Allt står still. Det är tomt. Inga idéer, ingen fantasi, ingen kreativitet, ingen lust.
Ingenting.
Bara stor arghet över små saker.