Dolly

Det där är Dolly Parton. Fotograferad av Q och bluetoothad till mig på gröna linjen på väg mot söder och den där vinmedicineringen jag pratade om häromdagen. Den hjälpte en del, faktiskt, men jag föreställer mig att den kommer att hjälpa föga i morgon. Vinmedicinering är inte för alla, tydligen.
Anyway, nedan har vi mer Dolly.
Dolly Dolly Dolly, it's all about Dolly:

Kanske det sämsta ljudet (och bilden, men den där vita skuggan som går fram och tillbaka är faktiskt Dolly) genom tiderna, men jag anklagar min mobiltelefon. Och ynglingen i dörren som frågade "har du kamera med dig", och jag sa "eh ursäkta" och han sa "har du kamera med dig" och jag sa "nej" och lät antagligen som en terrorist med hemlig bomb i väskan. Jag hade ingen hemlig bomb, inte ens en kamera, som ni ser, men allvarligt, hur konstig är inte frågan? Det var tio minuter kvar till konserten skulle börja, trodde han verkligen att jag skulle säga "Ja, jo, det har jag, snälla ta mig åt sidan nu och strippa mig på min elektronik under många om och men". Ja, det kanske han trodde. Men när jag fick gå förbi utan något annat än den frågan ångrade jag ju bittert att jag inte hade en bättre inspelare.
I alla fall så var Dolly underbar. Så underbar att hon inte överträffade, utan sonika klev förbi, alla mina sjukt högt ställda förväntningar. Hon pratade mycket, och det var paus (förstod jag till slut) och sen kom hon tillbaka och var liksom... liksom... helt UNDERBAR. Det kändes faktiskt lite som en bal på slottet. Däremot är jag rätt bekymrad över Globens läktare. De är skrangliga, to say the least, och det handlar verkligen inte bara om min yrhet utan råkar vara ett faktum. Globens läktare är feta rubriker to come, det säger jag bara. Och ni vet var ni läste det först.

Efter Dolly gick vi till Snottys och sen myglade vi in oss på Grottan av en mängd okända och suspekta anledningar, och Grottan var mystisk och spännande och nu måste vi gå dit varje dag och snacka med Lillen så att han vill vara med i den film vi vill göra om honom. Han var äldre än min far och något cynisk samt eventuellt en smula misogyn, med fem exfruar och allt eller hur det nu var. Vi vet inte riktigt, men vill ta reda på mer. Sen skulle vi hem och såg en kille sparka en annan i huvudet, ringde ambulansen eller åtminstone 112 och sa "han ligger ner och har blivit sparkad i huvudet" men så efter ett tag reste han sig med sina kompisar och verkade må hur bra som helst så då fick jag säga "jag ber om ursäkt, han ser ut att må bra nu, jag blev bara orolig" och hon i andra änden, som redan fått mitt namn och nummer, sa "okej", och nu står jag antagligen uppskriven på 112:s högkvarter som en attackringare som bara vill få uppmärksamhet och ringer om vad som helst. Passa er alltså för att råka illa ut i min närhet, för då skickar de inga ambulanser.