I dina ögon

Jag var tolv år och älskade Ratata men hade inga pengar.
Mamma tyckte inte att jag borde hänga inne i stan, men jag ljög för henne och vi åkte in ändå, jag och min italienska kompis Michaela. Vi åkte till T-centralen, sneddade över ett skitigt Sergels Torg och gjorde entré på Kulturhusets bottenvåning.
Det fanns alltid en röd skinnsoffa ledig till oss, trots att det var fullt av äldre invandrade herrar som lyssnade på, ja, det visste vi inte. Vi var de enda i vår ålder och personalen som skötte skivspelarna började känna igen oss - jag skulle höra på Sent i September eller Jackie. Michaela skulle höra på Luis Miguel, en smörsångare som var stor i Italien.
Sedan tog vi plats, tog på oss hörlurarna och jag blundade och blundade och blundade och spelade upp inre filmer om hur killen jag var kär i skulle fråga på mig eller bjuda upp mig eller åtminstone säga hej till tonerna av "I dina ögon" och skivan sprakade och någon vände sida och tiden gick och jag kom försent till middagen och ljög om var jag varit.

Tack Beneath a Steel Sky för att du påminde mig.