THE SKRÄCK aka Hounds of Hell

Hundrädd, är jag.
Glömmer det ibland eftersom mitt umgänge med hundar oftast sträcker sig till sådana jag känt länge och vars ägare har pli på dem.
I helgen, när vi var på väg hem från vår skogstur, var det dock ANDRA BULLAR.

Redan när vi fortfarande var rätt långt in i skogen hörde vi hur hundar började skälla, och det blev inte bättre när vi började närma oss bebyggelsen. Märk väl, "närma oss bebyggelsen". Inte "hotfullt kliva in på någon tomt".
Skallen kom närmare och närmare, jag hörde en klen kvinnoröst halvhjärtat ropa "Kom hit, kom hit" efter sina djur som inte lyssnade. De - btw två onaturligt stora schäfrar - var upptagna med annat. T ex att anfalla mig.
Mellan hundarna och mig hade funnits ett skogsparti, ett djupt dike, ett skogsparti till samt tomten till det hus de verkade tillhöra. Inom loppet av tio sekunder fanns allt detta istället mellan hundarna och deras ägare, då djuren vid det laget aggressivt cirklade runt mig på en meters avstånd. För att piffa upp gjorde de också några utfall samtidigt som de morrade och skällde som rabiessmittade hyndor.

Jag stod som fastfrusen med ryggen tryckt mot ett träd.
Min kompis stod som fastfrusen en bit bort med ryggen mot oss.

Så kom ägarna över tomten, fortfarande halvhjärtat ropandes på sina små keldjur. Ägarna kom så nära som andra sidan diket och ropade halvhjärtat på sina keldjur. Ägarna ropade lite högre på sina keldjur. Ägarna ropade efter många om och men till och med argt på sina keldjur.
När keldjuren inte visade några som helst tecken på att ens höra dem (de hade väl huvudena fulla av sina egna skall) så tvingades den ena ägaren till den drastiska åtgärden att meddela oss att hon måste gå bort en bit för att ta sig över diket och hämta sina djur.
- De vill bara vakta tomten, sa hon.
De vill bara vakta tomten. Jaha. Ja det är ju helt naturligt mitt i skogen.

När hundarna väl sprungit tillbaks över diket till sina ägare, tror ni att de kopplade dem? Tror ni att de sa åt dem på skarpen? Tror ni att de bad om ursäkt? Tror ni att de över huvud jävla taget låtsades om att de kanske har ett litet problem om deras hundar kutar ut i skogen och attackerar svampplockare? Nej. I stället svarade de så här på frågan om vi kunde gå förbi - inte över, förbi - deras tomt ut mot vägen, samma väg vi tog in (då hundfri):
- Det är nog inte så bra.

DET ÄR NOG INTE SÅ BRA?!

Jag höll fan på att få en hjärtinfarkt, och jag svär att hade de där två efterblivna kärringarna från helvetet vågat visa sig utan sina hundar hade jag slagit in tänderna på dem med svampkorgen. Det FINNS INGET JAG HATAR MER än nonchalanta djurägare. De borde dö. Jag hoppas att deras galna hundar äter upp dem i sömnen.

- - -

Ja. Och detta lilla utbrott av kärlek till människan och hennes bästa vän triggades helt och hållet av att jag målande föreställde mig att jag låg i det här tältet. Det fick mig att tänka på den isande skräck en löjlig hund kan framkalla.
(Ps, notera rolig bildtext: "En annan björn")