New Orleans

Jag hade en dröm om att åka till New Orleans. En tydlig fantasi om hur jag skulle vandra på stekheta gator, röd i ansiktet med fuktiga ringar under armarna, och ibland stanna till vid något gathörn där det skulle sitta en svart gammal man med beige hatt och blänkande svettdroppar i pannan och spela saxofon så att hjärtat smälte. Jag skulle gå in på en diner och äta något starkt, med köttfärs i, till middag. Och på kvällen skulle jag gå till någon skum bar där röken hängde tjockt, och beställa en iskall Heineken och få mig en och annan läxa om livet av damen i baren. Sedan skulle jag, lagom till bandet gick på, gå ut på terrassen i den tryckande mörka kvällen, endast upplyst av några kulörta lyktor, och höra hur det plaskade och prasslade i träsket nedanför och hur det ljudet blandades med avlägsna slingor av smäktande musik.

Det var min fantasi, präktigt laddad med klyschor. Men ändå, den känns långt borta nu och det är så, så sorgligt.
Nästan lika sorgligt som det här.