Jonny

Jag har just öppnat en sjuhundrakronorsflaska rödvin. Det har jag gjort för att den har legat här sedan min födelsedag i januari, när jag fick den i present av Jonny, och jag tröttnade på att ha den där nu.
Men Jonny. Jonny.
Han som jag känt på ett eller annat sätt sedan jag var tolv. "Ett eller annat" betyder mest att jag hatade honom när jag var tolv. Detta då han var dum i huvudet och använde sin vältränade uppenbarelse till att trycka upp småttingar mot väggen. Men till hans försvar ska sägas att han, när han tryckt upp mig mot väggen en gång för mycket och jag, jag vet inte vad jag gjorde, jag vet inte om jag ens sa något, men jag fick honom att reagera tydligen, kanske en blick eller något, vad som helst, sa "Oj... du verkligen hatar mig? På riktigt?" och såg förvånad ut. Ärligt förvånad. Jag sa ja.
Han släppte mig och tryckte aldrig upp mig igen.

Något senare blev vi vänner. Eller ja, såna där vänner man är i gäng. Det var inte som att vi umgicks bara han och jag, men det har ingen betydelse. Han hade en kärlek som sträckte sig till alla i gänget. Alla han kände sig hemma med visste att om det var något dåligt på gång så kom Jonny. När det var bråk, när det var hot, när det var allmänt besvärligt. Jonny var där och skyddade sin flock.
Det var inte rättvist mot honom. Och det var nog en av anledningarna till att han blev så förtvivlat kär i min vän. Där fanns en familj, vänner, en kärlek utan krav på att han var den som skulle ställa allt till rätta. Det fanns en trädgård där han kunde sitta och bara andas. Han behövde inte vara "Jonny". Och det är därför han alltid kommer att tro sig vara kär i henne, för jag tror inte att han hittat det igen.

I alla fall. Han försökte vara tuff, och han blev kriminell, och han satt i fängelse, och han hade hybris, och han försökte bli bättre, och han glömde skatten, och satt i fängelse igen, och han gick i terapi, och han låg med sin terapeut, och han hämtade ut en falsk check, och satt i fängelse igen, och han älskar att bjuda stort, och ingen vet vad han egentligen gör för att få ihop alla de där pengarna han tydligen alltid har. Eller, ingen är kanske fel. Det är jag som inte vet. Som inte längre vill veta. Men att han kommer till min födelsedag och har ansträngt sig säger mer än något annat.

På min födelsedag dök han alltså upp med en treliters champagneflaska. Och en sjuhundrakronors rödvinsflaska. Den jag dricker upp just nu, som sagt. Och så bjöd han hela mitt sällskap på 15+ människor på ..vahettere.. heter det mäklarbricka? Mina vänner från min, eh, "vanliga" sfär, de där som tycker att "förorten" är lite spännande men är rädda för Jonny, kallade det maffiabricka. De var i alla fall plötsligt helt ense om att det var bra att han var där eftersom de fick gratis sprit och en exotisk doft av Stockholms förortsliv, gud Jens Lapidus min bok blir bättre än din!

Just då föraktade jag några av dem mer än jag någonsin föraktat någon annan. Och det är människor jag älskar annars.

Men jag ska inte säga nåt. Jag blev sur och det sa jag till honom. Jag fyllde år och det var gulligt att han kom men han klev in som nån jävla deus ex machina, utom att vi inte var i en återvändsgränd (eller var vi?). Han dök upp och i ett proppfullt Söders Hjärta fixade han ett långbord. Söders Hjärta är inte stort, det finns bara ett långbord. Det var fullt. Men han fixade det. Gud vet hur. Antagligen betalade han folk. Och jag blev generad inför detta. Det var pinsamt. Så gör man inte.

Och han blev sårad över min skam, jag såg det, men han bad ändå om ursäkt själv. Och jag skämdes långt mer än innan. Fruktansvärt mycket skämdes jag. För jag vet att han bara ville väl, vara snäll. Han vill verkligen alltid bara väl, och faktum är att han gjorde min födelsedag jävligt mycket mer minnesvärd än den hade varit annars. Det var nog det bästa, att han ändå kunde göra det, hur besvärligt det än var först.

Om det inte vore så att jag är ganska säker på att Jonny skulle säga "hon e kär i mig" så skulle jag säga att jag faktiskt älskar honom för det han gjort. I hela sitt liv har han försökt vara bra. I hela sitt liv har han fått veta att sätten han gjort det på varit fel.

Jag säger, go Jonny.

Förlåt mig.

Mitt emellan väst och mer väst

Så jag var på Way out west för första gången. Mkt trevlig festival, alldeles lagom långt mellan scenerna. Tittade lite för jobb, tittade lite privat. Hängde lite med kollegor. Fast jag fick än en gång den där mingel-ångesten jag alltid får bakom kulisserna när jag väl jobbat klart. Att jobba är bra, för då har man ett syfte. Att inte jobba är jobbigt, för då ÄR man bara. Och står där. Och ser en massa folk man inte har en aning om vad man ska säga till. Så man håller käften. Och får skäll av de få man känner för att man inte tar några initiativ. Så man dricker en massa vin och tar initiativ. Börjar oväntat att prata forcerat med främlingar. De tittar konstigt. Jag känner mig konstig. Inte tillnärmelsevis avslappnad.

När jag råkade skriva en rad om detta fick jag ett antal kommentarer som antydde "yeah right", och en som sa det rent ut. Detta då jag kan ha ganska lätt för mig i sociala sammanhang där jag blivit introducerad och känner mig välkomnad. Fast också det har blivit svårare med åren. Jag känner mig bara helt ointressant. Som att jag säger samma saker jag sagt i alla år och att det börjar förlora sin tjusning. Som att jag är tömd, att jag skulle behöva något nytt att prata om, något helt annorlunda, kanske någon annanstans.

Jag kanske får tillfälle att testa den teorin nu när jag åker väst över havet för att gå på bröllop och sedan umgås med diversiteten i en äkta smältdegel. Jag hoppas och längtar.

Super pathetic & totally desperate

Om jag vore pop- rock- eller filmstjärna skulle jag BARA spela in videos/filmer där jag var "tvungen" att hångla med heta personer. Jag skulle peka med hela handen och gasta "DEN DÄR, DEN DÄR" och alla i teamet skulle generas men jag, jag skulle mysa hela vägen till den dramatiska kyssen.

En gång, aldrig mer okej

Måste berätta en grej. Anledningen till att jag måste berätta grejen är att en god vän till mig har mejlat ut en förfrågan om one-night-stand - stories till sin tidning. Positiva sådana. Jag har ännu vägrat att svara, då jag egentligen inte tycker att hon ska behöva höra om det. Men det kanske kommer, och i så fall får ni läsa om det under någon typ av kackig pseudonym, till exempel "Anna", men med ålder, bostadsort och yrke tydligt markerat. THANKS A LOT

I vilket fall som helst så hade min andra goda vän, som också fick mejlet, en rimlig poäng när hon sade att "man kommer ju bara på de dåliga".

Och hon hade en dålig. Så dålig.

Den handlade om när hon råkade följa med en super hot guy hem. Vi har alla gjort det, men vi har inte alla hamnat i den säng där super hot guys före detta fru tog livet av sig tre veckor tidigare. Med sömnmedel.

Där vaknade hon dagen efter, oblivious, och började se sig om. Noterade par-saker all over the place. Sade: Du är inte singel, eller hur?

Han berättade, och tillade att "just där". Var hon låg.

När hon kommit så här långt i berättelsen skrek alla lyssnare rakt ut NEJ NEJ NEJ SÄG INTE MER. Fast det egentligen redan var för sent. För vad fanns mer att säga, utöver att hon diskret lämnade och gick hem, ångestfylld över att ha haft ångande, svettig sex på en dödsbädd med en uppenbart skadad man.

Använd kondom, ungdomar. Även om det inte hjälper mot sådant här så kan det kanske vara en liten barriär. Man vet att there won't be no CRAZY BABIES

O SEVEN HUNDRED

Mamma hjälp.

Jag har gjort bort mig. Lovat att börja jobba klockan sju - sju dagar i sträck. Mamma, du vet att det aldrig har hänt förr. Du vet att jag inte klarar det. Varför, varför har jag då tackat ja till detta? Ja, du vet hur det är. Räkningarna slutar inte komma för att man är morgontrött. Och jag tjatade ju om ett sommarjobb, eller hur? Att det då trillade i knät på mig just när jag börjat känna doften av sommarlov är ju ingens fel, eller hur? Så varför är jag då så grinig?

Det är för att jag inte är någon morgonperson. Du är inte heller det så du borde förstå. Minns du när jag berättade om den gången jag skulle börja jobba klockan sex och kom till jobbet och kräktes av trötthet? Efter det behövde jag aldrig mer börja klockan sex. De lade om schemat. Det var gulligt av dem, det var det verkligen.

Jaha, du minns också när jag började jobba klockan fyra på morgonteve? Men klockan fyra är inte morgon. Det är natt. Jag gillar natt. Plus att man fick åka taxi i tystnad över Västerbron i den skimrande, hemliga gryningen. Ingen människa säger nej till det, särskilt inte om man gillar natt. Men sex, sju, åtta, nio? Okristliga tider. Det tyckte jag redan i skolan. Då steg jag upp sju, men det var för att jag, eh, blev väckt och för att morgonpigga pappa gjort frukost som jag kunde glo tomt över medan han pladdrade på om gud vet vad. Du satt också där och glodde tomt. Ibland blev han sur på oss, minns du mamma? Vi var tråkiga, tyckte han. Han är än i dag mer den gamla skolan. Där man är duktig om man stiger upp och dålig om man sover. Men han gillar oss ändå, bra va. Andra gör inte det. De tycker att vi är lata, fast de själva har sovit i flera timmar när sådana som vi är som mest produktiva. Ibland blir jag så fruktansvärt sugen på att ringa och väcka morgonjobbare vid två på natten och ställa arbetsrelaterade frågor. Sen fnysa hånfullt när de säger att de sover. Vad är det för ett sätt, sova när arbetande människor behöver hjälp?

Förlåt mamma, jag vet att du tvingats bli morgonperson av ohejdad omgivning och kanske är lite avundsjuk på mig som ofta kan bestämma mina arbetstider. Men det jag vill säga är att det inte är ditt fel. DET ÄR SAMHÄLLET! Visst finns det en viss tjusning i att skylla på samhället? Det kan inte precis säga emot. Utom med irriterade fnysningar.

Men frågan just nu är hur jag ska göra för att klara att börja jobba klockan sju i ytterligare fyra dagar. Det gick bra i två dagar, i morse gick det. I morgon kommer jag att unna mig en snooze och i sömnen trycka på fel knapp samt vakna kvart över elva i panik. Och ingen kommer att ringa mig halv åtta och vråla "VAR I HELVETE ÄR DU!?" för att jag är en halvtimme sen. Jag jobbar nämligen under eget ansvar.

Vem fan kom på att ge mig eget ansvar mamma? Du om någon vet att jag inte klarar det.

Nutid - dåtid

Jag åkte nattbuss hem i kväll. Har inte gjort det på många år (TAXI, MÄNNISKANS BÄSTA VÄN). Men jag är nu economically challenged såatte jag väntade duktigt. Och väntade. Och väntade. Och tittade på de andra.
Det satt två unga flickor i trosor och tittade surt på en annan tjej i trosor, och de gjorde det eftersom de själva hade tagit på sig jeansjackor medan den andra, dåliga tjejen, hade glömt sin jacka. Eller vad vet jag, hon hade i alla fall bara linne till sina trosor. Men hon hade en tidning, och som hon läste den. Noga. Försökte att inte ens snegla på de här andra duktiga i-trosor-men-minsann-med-jacka-tjejerna. Men de tittade på henne. Hela tiden. Och viskade, tittade, viskade.

Jag blev enormt sugen på att örfila upp dem. Men det har visat sig att jag är vuxen och därmed inte örfilar upp tonåringar hursomhelst. (Det var enklare när jag själv var en.) Så när bussen kom klev jag ombord i tystnad. Hittade en sittplats näst längst bak. Bussen åkte - och det fläktade. Jag insåg vilken vinnarplats jag fått. För på den tiden jag brukade åka buss visste jag PRECIS vilket säte som fläktade. Jag hade glömt. Men kom ihåg direkt när jag faktiskt satt där.

You wanna know? Kolla var taköppningen är. Sätt dig två eller tre steg bakom, närmast gången, till vänster (med näsan mot chauffören). FLÄKT!

About a boy

Jag och min goda vän V vandrar stillsamt Hornsgatan fram åtta på söndagkvällen. Ett barn kommer springande. Han är kanske tre år eller så, jag är inte så bra på barn men ungefär. Vi ser oss om. Ingen tycks äga barnet. Ingen springer efter, ingen är i närheten. Vi, som de goda medborgare vi är, stannar. Följande konversation utspelas:

- Hej. Var är dina föräldrar?
- De är döda.
- Hm. Va?
- Jag är ensam.

Vi överväger att ta med barnet och bjuda på rosé, men så plötsligt dyker två personer upp som verkar känna till honom. Jag och V traskar vidare och har väldigt svårt att sluta skratta, i ren skräck. Tanken slår oss att gå tillbaks och berätta för föräldrarna att deras unge är Damien. Vi gör det inte. Men vi kommer aldrig att glömma när vi träffade Damien.

Kungen av pop är död

Kvart över tolv ringde de från redaktionen: Har du en personlig relation till Michael Jackson? Kan du skriva en krönika?
Nja, sa jag. Kan jag kanske men...
Vi ringer tillbaks snart, sa de då. Och jag började skriva. Fort gick det. Särskilt bra blev det inte. Så det var inte med någon större sorg jag fick veta att de hittat en annan att skriva i tidningen. Annars är det här vad som skulle ha stått:

Mitt i natten svensk tid rasslade det till på alla sociala medier: Michael Jackson är död. Michael Jackson är död? Ja, Michael Jackson är död. The King of Pop is no more. Hur konstigt är inte det – han har ju alltid funnits där. Från gullig barnstjärna via briljant entertainer och låtsnickare till vad man vänligt beskrivet kan kalla en kuf.
Michael Jackson var inte okontroversiell, och ryktesspridningen var enorm. Han ändrade färg på huden, han led av vitiligo, han sov i syretält, hans bästa vän var apan Bubbles, han umgicks helst med barn, han umgicks helst med barn på ett förbjudet sätt, han bjöd på Jesusjuice, han höll på att tappa sin näsa, hans barn är egentligen inte hans, han höll på att gå i konkurs, han skulle tvingas sälja Neverland, han lyckades rädda Neverland, och så vidare i all oändlighet. Få vet vad som är sant och inte. Det man vet med säkerhet är att han lämnar efter sig en musikskatt som inte är av denna världen. Hans karriär sträckte sig från 1963, när han som femåring blev frontfigur i Jackson Five, till… ja, när tog den slut egentligen? Tog den slut? Kan en sådan som Michael Jackson ta slut, ens när han dör? Mannen som gav oss Thriller – fortfarande 27 år senare världens mest sålda skiva. Osannolika 109 miljoner exemplar finns i skivhyllor över hela världen.
Också här, hemma hos mig.
Nu ska jag lyssna på den igen.
Vila i frid, kungen av pop.

Sommarjobb

Jag skriver på Twitter att jag behöver ett sommarjobb i juli. Reseföretaget MrJet får på något vis syn på detta, troligen genom att göra en sökning på "sommarjobb" bland alla... i hela Sverige? Vad vet jag, för vi har ingen som helst övrigt kontakt, jag och reseföretaget.



Jag svarar vänligt att det låter som ett hyvens jobb, för det gör det verkligen, men att det finns moment i deras ansökningsförfarande jag finner så att säga obekvämt. Som att sitta på kammaren och filma mig själv medan jag försöker framstå som en sval men spännande världsmedborgare som ääälskar extremsport och gärna vill testa på att äta kattsvans.

Men jag rekommenderar den som inte har samma betänkligheter att söka, då de uppenbarligen
1. är besvikna över utebliven medieuppmärksamhet (hey MrJet, det blir så när man är trea på bollen, men nu fick ni lite word of mouth i alla fall) och därmed
2. inte har fått in tillräckligt med ansökningar. Jag menar, de raggar resenärer på Twitter.

Kära MrJet, återkom gärna när ni inser att det är mycket roligare att läsa om hur en livstrött tjockis klamrar sig fast i flygstolen än att se solbrända 20-somethings dyka bland delfiner.

Ungjävlar 4-evah

Fick ett pressutskick från min gamla lågstadieskola där barnen av i dag tydligen uppmuntras att inte bara drömma, utan också att visualisera sina drömmar på ett ganska konkret sätt med hemgjorda tidningsomslag. När jag gick där var det i baracker och vi hade sex olika klassföreståndare samt ett okänt antal kortvikarier på tre år och tja, att visualisera ens en framtid stod inte precis först på schemat.

Allt var helt enkelt inte bättre förr. Skåda framtidens hjältar, klicka för större:


Gelehallonet väger 7,8 kilo!


Alex fick 152 medaljer för sina serier!!


Historisk på 4 sätt!

Alltså, det är så sjukt roligt och fint, jag blir alldeles varm. Eller ja, inte alldeles. För ingen av de sex tjejer som var med bland de 17 omslag som bifogades siktade lika högt med samma humor. Men jag tänker att det är en tidsfråga.