Hockey och General Santos

Sitter här i soffan och försöker engagera mig i hockey-vm. Det går inget vidare. Märkligt det där, en gång i tiden älskade jag att titta på hockey också. Vet inte vad som hände.
Så istället ägnar jag mig åt att läsa min egen blogg översatt med Google translation. Det är hysteriskt kul, eller så är jag möjligen lättroad. Bland annat finner man att Kalle Anka tydligen betyder Toy Story på engelska. Den raka översättningen av "elak" är "Iraq", hej Freud. Och inte minst betyder "Lidingö" uppenbarligen "General Santos". Ha ha ha. General Santos! Inte precis granngårds, om man säger.

Om ni undrar vad jag gjort i övrigt denna underbara fredagkväll i mitten av maj så är svaret: storhandlat. Åkte till Ica Kvantum i Kungens Kurva vid halvniorycket, eftersom jag tänkte att om det är någon gång det inte är folk på det där bygget så är det en fredagkväll vid halvniorycket. Jag hade rätt. Kunde skrida fram mellan hyllorna med min vagn i praktiskt taget ensamt majestät. Så vansinnigt skönt.

Nu börjar andra perioden i den ytterligt upphetsande vm-matchen mellan Kanada och Sverige. Det står 1-1. Jag tror att jag kan läsa nya Rockytidningen samtidigt utan att missa något av värde.
Oj, Sverige gjorde mål igen.
Det var väl trevligt.
Men jag KÄNNER det inte.

Impotent, jag?

Denna satt på min bil:



Jag är djupt förolämpad. De insinuerar alltså att min bil inte skulle utstråla potens? Att den ser ut som att dess ägare är en smula, låt säga, slak? Att jag är en klen fåne som borde äta potensmedel för att få ett stånd flickorna kan... gymnastisera på? Annars är mitt liv inte mycket värt? Vilken fruktansvärt förmäten åsikt om min fina lilla svarta raket. De kan stoppa upp sin töntiga viagrawannabe där solen aldrig skiner. Där torde den göra mer nytta.

Ps: I övrigt rekommenderar jag inte att hälla kanel på maten istället för chilipeppar.

European City Guide

Att vara företagare leder ibland till att man får mycket märklig post i sin brevlåda. Som i dag, när jag fick en blankett som såg mycket officiös ut, med alla mina uppgifter förtryckta och en EU-liknande logga på.
Man blev ju nyfiken. Efter noggrann läsning kunde jag i det finstilta konstatera att "This company is not linked to the institutions of the European Commission" och att vad de ville göra var att trycka mina företagsuppgifter i tre editioner av internet/cd-romkatalogen "European City Guide" à 987 euro editionen.
De vill alltså att jag ska skriva under pappret, skicka det till dem för att vara med i en mystisk katalog samt att för detta bli skyldig dem 30 000 kronor.


klicka för stor bild

Amenvisst! Redan postat.

Ps, tydligen är det old news, jag har bara sluppit det hittills.

Tokfräscht, DN

Detta såg jag just hos Well, anyway... och blev genast tvungen att gå in på DN för att läsa artikeln. Den var något mer dämpad än länkrubriken antydde, även om ordet "fett" fanns med. Jag må vara omodern, pensionär, bakåtsträvare, whatever, men samklangen med de omgivande rubrikerna är väl sådär, va.

Älska Hammarby

Alltså.
I kväll blev jag så lycklig av fotboll och Hammarby och Sös att tårarna steg i ögonen. En orättvis utvisning för Bajen och straff för Gefle ledde till 0-1 och över en och en halv sjukt, sjukt frustrerande halvlekar, så där så att det byggs upp i kroppen och man bara vill dunka huvudet i väggen eller själv storma planen för att visa.
Så när Charlie Davis till sist, till sist, fick in 1-1 höll jag på att börja grina och vid 2-1 av Dodomo i slutminuten var lyckan fullständig, det var som en själslig orgasm för hela publiken och framför allt klacken höll på att gå i bitar. Jag har inte slutat le än och det rusar och bubblar och sprakar i kroppen fortfarande.



Det är så här fotboll ska kännas, det är sådant här som gör det värt att match efter match slita sitt hår, att gång på gång få gå hem med den där frustrationen fortfarande dunkande i kroppen, för att i det ögonblick det händer, det man väntar på, få känna och dela den fullständiga exploderande lyckan med 12 000 andra människor. Den känslan är något som fotbollshatarna aldrig kommer att få uppleva, och jag tycker synd om dem på riktigt.

Random notes en torsdagkväll

Så atte jag sket i att fakturera regelbundet och därför sitter jag nu här på nålar och hoppas att det ska trilla in pengar på kontot vid midnatt. Om det inte gör det ligger jag risigt till, eftersom jag behöver köpa ett busskort, och javisst ja, skattemyndigheten vill ha 17 000 av mig på måndag. Nej, jag har inte tagit itu med det heller. Det gäller ju att alltid balansera på gränsen till att bli fråntagen all myndighet över sitt eget liv.

Häromnatten var jag i Slussen. På Södermalmstorg stod en man med en radio som han spelade musik på medan han stirrade i fjärran. Han hette Arne och hade byggt radion själv, men vanligtvis brukade han jobba med tak. Han skulle till Norsborg, men ville vänta in nattbussen eftersom han inte hade radiomottagning på tunnelbanan. Han var snäll. Jag valde dock tunnelbanan. Där stod en äldre kvinna i skär midjejacka och talade i telefon med någon. Hon frågade "älskar du mig?" flera gånger. Sedan frågade hon om hon skulle duscha.
Existenser. Funderar på att bli en. Liksom en gång för alla tappa hela kontrollen och bara flyta med. Skaffa en rosa jacka och spela radiomusik för tomma torg. Slippa det världsliga. Fakturor och skatter och räkningar. Who needs'em.

Aaaanyway. Det var ju derby mot Skansen i går. Vinst med 2-0. Så vansinnigt gött.



Trots att Hammarbys klack var hälften så stor som hemmalagets, och helt utan högtalare, lät de minst lika mycket. Jag kan bara tolka det som att inte ens djurgårdarna älskar Djurgården. Hahaha.

I morgon är det fredag och jag hade hoppats på att göra något trevligt i helgen. Dock sätter en smärre ekonomisk ansvarslöshet P för dessa planer. Att sätta P för en plan är very Kalle Anka och jag vet inte ens vad det betyder. Punkt?

Det är kul nästan jämt

Så här såg min valborgsmässoafton ut:



Har redan börjat överväga att skriva dagbok om mitt liv. Tänker mig 1600-1800 sidor nånting.

Filéfrossa

I dag var jag lite bakis efter att ha fladdrat runt bland barer på Söder hela natten. Jag var hungrig like ze wolf. Jag ville ha kött. Jag ville ha bearnaisesås. Plankstek utan äcklig planka. Min kamrat Q sa "jag tror att de har det på Vasa's". Vi gick dit. Lo and behold: de hade FILÉFROSSA! Man betalade 149 kronor och fick äta hur mycket man ville. Det fanns fläskfilé, oxfilé och kycklingfilé. Det fanns potatisgratäng, råstekt potatis och bakad potatis. Sallad, aromsmör, vitlöksbröd. Sju sorters sås. Jag säger det igen: SJU SORTERS SÅS.
Jag var mycket lycklig. Vi blev väldigt mätta.

När jag åkte hem passerade bussen det här märkliga stället Nivå 22 vid Fridhemsplan. Det var typ tio meter kö, och inte en endaste tjej i kön. Bara killar i ljusa jeans och fula jackor. Hur tänker man när man ställer sig sist i en sådan kö?

Nu ska jag lägga mig i soffan och dö en smula.

Vårkänslor

I dag gjorde jag en intervju på fiket högst upp i Pubhuset, och efteråt tog vi en spontan sväng i Pubs lilla porrhörna. Jag hörde talas om den för rätt länge sen och har tänkt gå och titta - ryktet sa att söta äldre damer ogenerat frågar efter dildos där, vilket ju alltid är underhållande - men glömt bort det. Nu snubblade vi rakt in i löspenisparadiset och det var verkligen liksom rent, fräscht och lite sterilt svennesexy. Jag fingrade till och med på en kukring utan att bli generad, och då var jag där med två främlingar jag just intervjuat. That says something.

Sen gick jag ut på den solstänkta Drottninggatan och filosoferade över hur kombinationen stor sol, ljummen värme och lönehelg kommer att påverka morgondagens nyhetsrapportering. Ja, och hur kombinationen går på tvärs med mitt agg mot folkmassor, det vill säga, med min plan att gå ut i kväll.

Vi får väl se.

En onsdag i april

I dag fick min redaktör ett samtal från en kvinna känd från teve. Denna kvinna var mycket upprörd, eventuellt kränkt, över en sak jag skrivit i tidningen. Texten hade inte med henne att göra på något sätt, men hon gjorde ändå klart att jag varit elak. Hon sa även något i stil med att jag inte skulle tro att jag var så tuff bara för att jag var en citytjej som jobbade med media, för hon jobbade minsann också med media. Min redaktör påpekade att jag inte bor i city. Hon lyssnade inte på det örat utan vidhöll att SÅ FICK DET INTE GÅ TILL.

Min redaktör sa: "Vi tar till oss din kritik".

* * *

Detta firade jag genom att dricka öl och äta upp min kamrats korvtallrik på Svejk, samt fotboll på Söderstadion. Jag tror att Erkan var full.

* * *

I morgon klockan O-ninehundred ska jag befinna mig på Lidingö för att göra en intervju med någon slags estnisk schlagerartist. Och jag har inget block hemma. Inte ett enda! Vad är jag för en journalist egentligen? En journalist med en bunt A4-papper i väskan, är vad jag är för en journalist.

* * *

För övrigt har jag just betalat mina räkningar och det framgår med all önskvärd tydlighet att jag är en fattiglapp. Sorglig historia det här.

* * *

Det här inlägget känns very Mats Olsson.

* * *

Godnatt.