Älska Hammarby

Alltså.
I kväll blev jag så lycklig av fotboll och Hammarby och Sös att tårarna steg i ögonen. En orättvis utvisning för Bajen och straff för Gefle ledde till 0-1 och över en och en halv sjukt, sjukt frustrerande halvlekar, så där så att det byggs upp i kroppen och man bara vill dunka huvudet i väggen eller själv storma planen för att visa.
Så när Charlie Davis till sist, till sist, fick in 1-1 höll jag på att börja grina och vid 2-1 av Dodomo i slutminuten var lyckan fullständig, det var som en själslig orgasm för hela publiken och framför allt klacken höll på att gå i bitar. Jag har inte slutat le än och det rusar och bubblar och sprakar i kroppen fortfarande.



Det är så här fotboll ska kännas, det är sådant här som gör det värt att match efter match slita sitt hår, att gång på gång få gå hem med den där frustrationen fortfarande dunkande i kroppen, för att i det ögonblick det händer, det man väntar på, få känna och dela den fullständiga exploderande lyckan med 12 000 andra människor. Den känslan är något som fotbollshatarna aldrig kommer att få uppleva, och jag tycker synd om dem på riktigt.