Vi åkte till Dachau

Samtliga bilder är klickbara.



Det var obehagligt.
Det var obegripligt.
Det var omänskligt, höll jag på att säga, men det är inte sant. Sådan är nu människan.



"Incheckningsdisken". Vid den togs fångarna emot.



Märkning. Rött för politiska fångar, grönt för tyska brottslingar, blått för utlänningar, brunt för romer, rosa för bögar (det fanns inga kvinnor på lägret), lila för Jehovas Vittnen och svart för "asociala", vilket kunde betyda ungefär vad som helst från perversa till arbetsskygga. Läs mer till exempel här.



Prygelbänk och piska.



Sovsal i en av barackerna. I början hade folk varsin säng, men när de började pressa in uppåt 2000 människor i baracker byggda för 300 var det slut med den lyxen och de fick klämma ihop sig så gott de kunde.



Baracken som skymtar längst bort är den som finns kvar. Det var för mycket arbete för museipersonalen att sköta alla, därför revs de. Däremot visar man med dessa grusboxar exakt var de låg, hur stora de var och hur många. Detta är utsikten över ena sidan. På andra sidan en grusgång, till höger, finns lika många till.



Desinfektionskammare för avlusning av kläder med Zyklon B.



Brausebad betyder dusch på tyska.



Enligt skyltar utanför var rummet en gaskammare, och kallades duschrum för att folk inte skulle vägra att gå in. Men rummet ska aldrig ha använts, åtminstone inte för att gasa ihjäl någon.



I övrigt måste man troligen vara nazist för att tro att folk ska hålla med om att det mest naturliga stället att bygga en dusch på är i rummet nästintill krematorieugnarna.



Dachau var det första officiella koncentrationslägret som öppnades i naziregi. 1933 till 1945 fängslades över 200 000 människor varav minst 30 000 aldrig återvände.



Aldrig mer, säger de.