Gatlopp...

...eller street race, som det heter på engelska, är ett fenomen som dyker upp i tidningarna då och då. När det händer brukar jag reminissa min ungdom när jag faktiskt tillbringade en hel natt i en rostig gammal merca i väntan på att få se just ett sådant. En i sällskapet hade en apstor biltelefon (jo, de hette så då) och genom den fick vi rapporter om where to go härnäst. Oftast när vi väl kommit dit hände absolut ingenting, eftersom polisen fått nys om det och man måste splittras för att mötas upp på annan plats. Och som jag förstod det var det ont om tillräckligt långa raksträckor = begränsade valmöjligheter.
Så vi åkte omkring, stannade här, stannade där, slumrade till, tog en korv, fick nya direktiv, åkte hit, åkte dit... och precis när man började känna att vafan så var det dags. Det kan ha varit Huddingevägen, det kan ha varit någon annan väg, men det stod i alla fall en massa folk och bilar där, och ingen annan kom förbi. Gryningsljuset samsades med gatlyktorna och folk såg lite trötta ut, men vad gjorde det! Spänningen i luften var elektrisk! Människor sprang omkring som yra höns! Racebilarna kördes fram, ooh, aah! De gasade på stället och däcken rök! Jag var ivrig: nu skulle det ske, det där vi väntat på i sex timmar.
En viktig snubbe med rutig flagga ställde sig mellan tävlingsbilarna. Alla höll andan. Ett... två... go!
Och cirka 25 sekunder senare var allt över. Man skakade hand, hoppade in i sina bilar och åkte hem.

Alltså, jag vet inte vad jag hade väntat mig, men vid alla gudars helighet. So not worth the effort.