We have a winner!

"GRATTIS
Du tippade rätt resultat i matchen mellan Kroatien och Polen och valdes som vinnare av en Philips DECT2210 sladdlös telefon (värde 500 SEK).
Vi kommer inom kort att skicka ditt pris till dig på din angivna adress!"

Gud asså. Jag är ju Alexander Lukas. Krösus Sork. Joe Labero.
Tyvärr minns jag inte när de spelade eller vad det blev.

Okej, snart drar jag till Finland och Norrland. Hej då!

Russin

Jag måste verkligen skaffa diskvantar. Ännu hellre diskmaskin, förstås, men jag vet inte var jag skulle ha den. I badrummet kanske. Hallen? Blev i vilket fall tvungen att avbryta efter hälften då det kändes som att skinnet höll på att lossna från köttet, modell överkokt potatis (som ju inte är kött utan en rotfrukt, men kom igen nu). Får väl fortsätta efter matchen (Spanien-Frankrike, 0-0 efter 20 min).
Så går det när man samlar disk i två veckor. Man är inte Martha Stewart, va.

JA, SKRIV UPP DETTA I ERA ANTECKNINGSBÖCKER NU.

Funderar på att ta en drink. Det är väl sånt hemmafruar gör. Diskar och skåpsuper.

Transport

Nu har jag bokat flygbiljett hem från Norrlandsskogarna. Förutom att jag för att ta mig till Kallax flygplats måste åka buss mer än dubbelt så länge som jag behöver flyga för att komma hem är allt lugnt.
Däremot går det sämre att boka tågbiljett till Malmö. Jag menar det finns tvåhundra olika varianter. Antingen åker man billigt och då tar det lång tid, eller så åker man dyrare så tar det lite kortare. Mest fascinerande är dock att X2000 vid flera tillfällen tar sex timmar! InterCity tar max fem och en halv och är ändå billigare!
Hur går det här ihop egentligen? Jävla SJ.

Skön grej ändå att klämma in både båt, bil, flyg, buss och tåg inom loppet av två veckor. Eller så är det inte det, utan jag är helt ovan vid att överhuvudtaget åka nånstans. Kommer i alla fall att tänka på något slags spel från när jag var liten, där alla de sätten att färdas fanns med. Tror jag. Vad kan det ha varit för spel?

God morgon i regnet!

I går när jag kom hem vid femtiden tänkte jag så här: "jag ska diska alldeles strax. Bara läsa en stund först", varefter jag la mig tvärs över sängen med en tidning.
Jag vaknade nyss, drygt fjorton timmar senare. Fortfarande tvärs över sängen, med tidningen bredvid.
Ärligt talat är det lite läskigt. Men jag vet vad jag tycker att de forskare som säger att man inte kan "sova ikapp" kan göra med sina teorier.

Förresten, det är väl tisdag i dag?

The bad with the good

Jävla Tyskland. Jävla Lagerbäck. Jävla gärdsgårdsamatörer. Jävla skit. Osv.

I övrigt en okej helg (trots midsommaraftontragiken). Jag fick ta årets första dopp häromnatten, jag fick bli bjuden på middag häromkvällen, jag fick umgås med bra människor och jag blev - herregud - överöst med komplimanger. Ganska genant men man blir ju lite glad ändå, där under sina blossande kinder.

I skymningen

Nej.
Nej, jag kom aldrig i väg.
Det är en sådan kväll i kväll. Frankrike spelar mot Togo på teven, efter femtio minuter har de inte gjort mål än. Halvlitern jordgubbar jag skulle haft med mig till festen står här bredvid, i en blå skål, jag äter upp dem en efter en och lyssnar på hur folk börjar komma hem? fyllna till? utanför fönstret. En man vrålar högt och jag undrar om han kommer att slå någon på käften i kväll. Marken är blöt och himlen ljusblå och jag vill gärna vara någon annanstans, i ett annat land eller åtminstone annan stad, men jag kommer inte ens upp ur soffan.
Nu gjorde Frankrike 1-0, i 55:e minuten.
Jordgubbarna är oanständigt röda och saftiga.
2-0.

Midsommarafton 2006, inget att skriva hem om.

Midsommarkväll

Jag är inte emo. Jag är INTE emo. Det är inte min grej att vara emo.
Ändå sitter jag här, ensam hemma på midsommarafton och kommer inte iväg. Kommer bara inte iväg. Jag har fastnat. Ytterdörren är flera kilometer bort. Festen är tvåtusen mil bort. Istället sitter jag och stirrar ut på den mörka himlen och lyssnar på björkens prassel i vinden, och Primal Scream sjunger på låg volym i teven.
Något fladdrar inuti. Jag är inte tillfreds, och vet inte vad jag ska göra för att bli det.

Det är då som den stora tröttheten rullar in

Jag är sååååå trött. Så trött att jag somnar framför datorn var femte minut. Försöker förstås låtsas som att jag bara läser något väldigt koncentrerat. Svårt att tro att nån går på det.
Och så har jag semesterpanik. Väntar på att få pengar för tre olika fakturor varav alla är försenade = är pank. I helgen är det midsommar. Ska jobba både före och efter, sen ska jag dra långt åt helvete norrut och fira min farmors 80-årsdag och sen ska jag hem igen och laga bilen eftersom den låter som ett flygande tefat = dyrt och sen kommer min farbror till stan och ska träffa sin amerikanska internetkärlek för första gången. De ska bo i en lägenhet i mitt hus = jag måste leka värdinna för en 50-årig förälskad skolpojke och däremellan borde jag även städa, diska och framför allt tvätta = jag har inte tid och sen är det till slut vecka 28 och käre jesus LÅT MIG VARA LEDIG DÅ.
Dessutom har jag glömt att betala trängselavgift för i torsdags. Antar att lite böter piggar upp.

Två timmar kvar, hjälp

Ja, det blev ju inget av det här, thanks to fucking Fifa from hell. Istället har jag blivit inbjuden till Hard Rock Café.
Men vad är väl en bal på slottet.

Annars hoppas jag att få känna så här även i kväll [autentiska sms skickade i torsdags]:

JAG GRÅTER JAG GRÅTER JAG DÖR

Alltså FY FAN. Jag grinade nästan. Eurofin är gränslös. Jag dör nu! Älska livet! Älska

Ja, jag vet att en del av er tycker att jag är sjuk i huvudet.

Taxi

Det här med att åka taxi är ju nåt som borde vara problemfritt [typ du kör, jag betalar]. Men det är det inte. Kanske tvåtusen gånger har jag åkt kortare sträckor som de har velat få betalt svart, och fine. Det var ju det de ville, och jag ville bara komma fram. Så ok, I'm game.
Problemet blir när man vill åka hem direkt, som nyss, och de vill ha EN KRAM som betalning.
Då betalar jag hellre cash än ger ett kort. Kan bara säga, tur att jag hade cash.

Varför måste man till slut alltid börja hata?

Och så lite Martha

Skamligt nog missade jag Martha Wainwright på Hultsfred. Här är ändå några fråga-svar med henne som aldrig publicerades.

Det är ett år sen ditt senaste – och första – album. Planerar du ett nytt?
- När jag har spelat färdigt på alla festivaler i augusti är det dags. Jag har skrivit hälften av låtarna, men jag är ganska långsam av mig eftersom det är viktigt att de verkligen känns helt klara. Det är alltid en viss press på den andra skivan och ibland hör du att alla låtar kanske inte är så bra som de kunde eller borde vara, så jag vill låta det ta tid. Men vid den här tiden nästa år hoppas jag ha något ute.
När och var skriver du bäst?
- Jag vet inte, antagligen när jag är ensam och frustrerad, kanske lite upprörd, och går fram och tillbaks eller sitter hemma i mina underkläder och känner mig död.
Du skriver alltså bäst när du är låg?
- Ja jag tror det. Men det är intressant, för det här kommer att bli som ett test för mig, jag är lyckligare än jag brukade vara och vill hitta ett sätt att skriva låtar utan att vara totalt deprimerad. Att verkligen känna hantverket, för det finns så mycket annat att skriva om. Kanske är det också så att man när man blir äldre inte är lika självupptagen och kan skriva om annat, som världens tillstånd. Eller åtminstone om andra människors problem, haha.
Tidigare har du sagt att det var jobbigt att kliva fram solo. Har det blivit lättare?
- Det beror på vilken dag det är. Men jag har definitivt mer självförtroende nu. Man vill liksom fortsätta och få det att fungera, eftersom man måste, eftersom det är ett bra jobb. Jag älskar att spela och åka på turné, och måste hitta ett självförtroende att göra det jag vill och samtidigt… äh… ja, vara sann mot sina egna artistiska visioner. Att få fram något på ett intressant sätt är viktigt för mig.
Vilka är dina styrkor och svagheter?
- De är samma. Att öppna upp och låta sig själv känna saker och sedan kunna uttrycka det – att låta svagheten bli en styrka.
Är det någon syskonrivalitet mellan dig och din bror Rufus Wainwright?
- Nej. Det är bortom rivalitet, han har gjort det här mycket längre, släppt fyra skivor, och förtjänar all uppmärksamhet han kan få. För mig är det bara början. Det går inte att jämföra våra karriärer, han är dessutom mycket mer glamourös än jag. Jag är mer the punk rock kid.
Vad tyckte era föräldrar [Loudon Wainwright III och Kate McGarrigle] om att deras avkomma valde samma karriär som de?
- De varnade oss, men det antar jag att alla föräldrar skulle ha gjort. Nu tycker mamma att det är roligt att spela och sjunga med oss och jag tror att hon ser oss som en förlängning av sig själv. Och pappa, jag tror att han är stolt över oss båda.

HULTSFREDSBLOGGEN, sista delen

Saker som hände fredag+lördag:
En full skivbolagsprofil försökte ta sig in i ett garage för att hångla.
En full festivalprofil avslöjade att han hade smygläst sin flickväns sms.
En full medieprofil försökte få sparken för sexuella trakasserier.
En full hårdrocksprofil försökte bjuda en ministerprofil på öl, tre gånger.
Sen kommer jag inte ihåg mer. Men, som det sades gång på gång enligt devisen att ju fler gånger man upprepar det desto mer sant blir det:
"Det som händer i Hultsfred stannar i Hultsfred".

Nåra sexiga bilder dårå:


Växthuset


Lördag cirka 17.15: Köttfrukost


The Gossip. Vi var alltså tre vuxna människor som
nästan grinade, så bra var det.


Det här är Beth. Hon sjunger i Gossip och har en
pipa av guds nåde. Charmig är hon också.


Det här är Kent. Deras publik är galen.


Vattenflaskan där är min. För som de vise männen
säger, det är ju...


...en dag i morgon också. Titta på ungdomarna,
där de sitter och väntar på sin transport.


Själva åkte vi hem i raketen. Som är svart och utan
air condition. Radion var också trasig men lagades
av en prisbelönt ljudtekniker som magiskt dök upp.

Det var det det. Nästa helg är det midsommar.
Vad händer då?

HULTSFREDSBLOGGEN del SEX

Äntligen har jag sänkt den första femtiokronorsölen. Det gick inte särskilt fort. Och nu är det hög tid att hänga in datorn i garderoben och ta helg.
Hej då!

HULTSFREDSBLOGGEN del FEM

Älgkebab det blev. Och Pharrell. Helt vansinnigt bra, jag har plötsligt förstått, sett ljuset, kommit till insikt osv. Roligt var när han skrek "I want some pussy" och femtusen småflickor svarade "I want some pussy". Verkar som att det blir århundradets lebbfest i kväll.

Nu sitter jag mest och väntar på att mina kollegor ska jobba klart så att man får GÅ PÅ FLASKAN igen. Det ska bli gott. Kanske kan jag bjuda på en skandal i morgon? Antagligen inte.

HULTSFREDSBLOGGEN del FYRA

Nu har jag sett lite Gnarls. Jag kände funken. Jag blev inte imponerad.

Är hungrig, måste äta middag. Funderar på älgkebab. Årets första.

HULTSFREDSBLOGGEN del TRE

De luktade mycket riktigt helt sjukt illa. Eller i alla fall luften runtomkring dem.
Nu funderar jag på om jag måste gå bort och titta på de där Gnarls Barkley eller om jag ska åka hem och duscha (DET ÄR TUSEN GRADER VARMT. JA, VARMARE ÄN I HELVETET) eller om jag ska sätta mig i skuggan och röka och titta på alla fullisar.
Det lutar åt det sistnämnda.

Alltså, det här med att HULTSFREDSBLOGGA var svårare än jag trodde. Det händer ju fan ingenting. Jag måste kanske ställa till med en egen skandal.

HULTSFREDSBLOGGEN del TVÅ

Jag säger bara: FREDRIK LJUNGBERG. Den euforin, alltså. Vi satt och drack vitt vin i en svettig skinnsoffa och skrek så att rutorna skallrade.
Såg tre låtar av Strapping Young Lad i natt också, innan mina öron exploderade och jag var tvungen att gå. Sen kallade jag Terry för Jerry och Jonas för Tomas innan jag insåg att det var dags att ta tåget hem. Såg inga skandaler, vilket i sig är en skandal. Däremot där jag sitter nu, i det växthus de kallar presstält, tycker jag att folk är lite väl fysiska. De där fanzineredaktörerna sitter i knät på varann och hånglar vilt. (Okej, vilt kanske de inte hånglar, men jag ville skriva det för det är roligt.)
Snart ska jag bege mig ut bland patrasket på campingen. Jag är säker på att de luktar illa.

HULTSFREDSBLOGGEN del ETT

Jag är i Hultsfred. Hittills har jag sett tre låtar av Gogol Bordello.
Återkommer med mer spännande skvaller i morgon. Hoppas jag.

Dr Ruth

Alldeles nyss ringde de från någon obskyr liten tevekanal, jag tror att den hette Kanal Lokal, och förhörde sig om vad jag hade för bakgrund inom dejting - de hade läst några artiklar jag blivit tvingad (nåja) att skriva i ämnet.
Anledningen var att de sökte en expert att vara med i deras program i kväll.
HAHAHAHA.
Jag blev tvungen att erkänna min brist på dejtingkompetens. Ja, faktum är ju att jag aldrig varit på en enda dejt i hela mitt liv och inte förstår hur sådant går till (fast det sa jag inte).
Blev trots allt lite besviken över hur fort deras intresse slocknade, för jag kände starkt hur den slumrande tevestjärnan i mig öppnade ena ögat. Är säker på att jag trots allt kunnat rädda några tittare från att försmäkta i ensamhet.
Till slut kanske jag hade fått ett eget "Fräcka Fredag".
Åh Zlatko.
Det står nu klart för mig att jag borde ha ljugit. Ljugit för kärleken.