Zombie dish glove

För övrigt så var det här det bästa som hände mig i Malmö:

Äntligen tillbaks

Det föregående inlägget var så kallad "ganska trött satir". Jag avser att fortsätta vräka ur mig vad fan som helst tills korna kommer hem, och tröttnar jag lär ni märka det genom att inget händer. Vi hörs imorrn eller nästa vecka, eller veckan efter. Tja.

Ett storslaget farväl

Jag är ledsen, men jag orkar inte längre. Den här bloggen var från början en kul grej, sådär lite lättsam, men så småningom blev det allvar. Den tog över. Det gick inte en dag utan att jag var tvungen att gå in här och se om jag fått några kommentarer, åsikter, lite bekräftelse. Ni, mina läsare - i runda slängar tjugofem stycken, tjugofem okända Själar med egna problem och önskningar, med egna idéer och mycket stor värme, och ofta knapp tid som Ni trots allt lade på mina enkla ord - har gett mig massor av kärlek och respekt och det är Ni som har fått mig att fortsätta så länge som jag ändå gjort. Men nu är gränsen nådd.
Jag orkar inte mer.
Jag har börjat gå på valium och citodon - rohypnol, och kanske crack, är inte långt borta. Varje dag är en kamp mot bloggandet. Vad jag än ser, vad jag än hör så tänker jag bara "det här borde jag blogga", innan jag faller ihop i strida tårar och måste köras hem i taxi. Och nu känner jag att det är dags. Jag måste faktiskt börja tänka på mig själv istället, om jag ska överleva. Det handlar inte om att jag inte älskar Er, mina läsare, för det gör jag. Jag älskar Er, men det är mycket jobbigt att behöva lätta sitt hjärta var och varannan dag för att Ni ska få Ert.
Det är över nu.

Tuff tuff, sa tjejen som bara var vagn

I dag var jag i Malmö en snabbis och skulle göra ett snabbjobb lite snabbt.
Fyra timmar tåg, fyra timmar jobb, en timme äta på centralstationens O'Learys (inte imponerad), fyra till timmar tåg. Eller om det var fem. Jävligt mycket tåg blev det i alla fall.
Och det här med att åka tåg. Alltså. Åka tåg bredvid människor som inte har någon känsla för revir. Som, när man sitter inträngd i ett hörn med sin väska, sin gigantiska s k laptop och sladdar som slingrar sig runt benen, väljer att sitta kvar bredvid en trots att vagnen töms på mer och mer folk. HALLÅ DET ÄR LEDIGT DÄRBORTA, GO AWAY YOU FREAK, ville jag skrika, men det skrek jag inte, eftersom jag är hämmad, och först i Södertälje blev jag tillräckligt klaustrofobisk för att ursäkta mig, krångla ihop mina grejer och själv flytta iväg. Givetvis glömde jag först min jacka, så jag fick gå tillbaks en gång, ursäkta ursäkta, och min flaska med vatten, så jag fick gå tillbaks en gång till, ursäkta igen, och sen var vi framme.

Sedan rekommenderar jag inte att man tittar på fler än fyra House-avsnitt om dagen. Jag älskar Hugh Laurie och hans House, men efter fyra House-avsnitt på en dag är man mätt, ja, nästan lite däst över hur smart han är. Sista tågtimmarna tittade jag därför på del två av Studio 60, Aaron Sorkins fantastiska nya serie med den förtjusande Bradley Whitford, samt Carnivale istället. Carnivale har jag hört (från vanligtvis pålitliga källor) ska vara en mycket bra serie. Jag har nu sett tre avsnitt, och den börjar ta sig lite, men den måste faktiskt ta sig ganska mycket mer för att jag ska falla in i hyllningskören. Jag vet inte vad det är, kanske min aversion mot mustighet och myllrande människor i skitiga kläder.
I alla fall, nu undrar jag om jag ska lägga mig och titta klart på Six feet under, vars sistasäsongs dvd-box jag fått låna och vars senaste avsnitt slutade med Teh Cliffhanger sent i går kväll när jag verkligen, verkligen var tvungen att gå och lägga mig.

Mina ögon börjar bli fyrkantiga. Någon borde skriva en sång om det, som den de skrev om den trekantiga gubben.

Till sist är jag mycket ledsen över att jag missade matchen i kväll. På riktigt alltså. Fanns det en möjlighet att se den i repris skulle jag lätt göra det, trots att jag vet hur den slutade. Att en grupp degenererade miffon beslutade att kasta sten på polisen i efterhand är jag däremot inte ledsen att jag missade. Skicka iväg packet på arbetsläger i Sibirien, hej då, inte ens era mammor kommer att sakna er.

Lokaltidningen Landskrona

Förresten, hur kunde jag glömma att underrätta er om jobberbjudandet som trillade in från en journalistjobbförmedlare. Tyvärr raderade jag det blixtsnabbt, ja snabbare än Justin T vänder sitt ledlösa knä, men följande inledande mening från mejlet hängde kvar i det, eh, internetska minnet:

"LOKALTIDNINGEN LANDSKRONA söker en lokalredaktör till redaktionen i Landskrona."

Alltså, vad väntar ni på? Det är bara att åka ner och mysa lite med Thord (som jag även länkade till för några inlägg sedan). Han är en härlig snubbe. Ni kan tala om invandrarna tillsammans och spåna fram nya sköna vinklar på Problemet. Det är ju larvigt att sverigedemokraterna har blott 22 procent av rösterna när det finns sådan potential. Kom igen, go get! Det är bara fyra år till nästa val - egen sd-majoritet vore väl fräscht.

Ah förlåt. Du är en do-gooder. Vill förändra. Vill få dem att, så att säga, tänka till? Jag vill gratulera dig, ta dig i mina armar och kyssa din kind, din panna och kanske ditt lår. Ditt jobb blir nu att inte låta dig skrämmas av landskronaiternas fromma föreställningar om det vita livet. Berätta för dem att även det vita livet kan innebära arbetslöshet... Oj, så var vi där igen!

Är inte livet bara en enda högklassigt regisserad loop?

Boy becomes man

Men är det inte fascinerande hur Justin T plötsligt inte är en tunn pojke längre, utan liksom mer en man? Att han vuxit till sig och ser ut som vilken kostymchef som helst, utom att hans gummiben och dans-skillzzz är bortom vilken kostymchefs som helst.

Fotboll som fotboll

Tanken var egentligen att jag för första gången denna säsong skulle hoppa över kvällens Bajenmatch till förmån för det prestigefyllda fotbollsmötet mellan de präktiga musikmagasinen Close-Up och Sonic. Sen skulle vi dricka öl och allmän glädje och gamman skulle uppstå. Dock inträffade följande: jag fick ett sms från en god vän (en jag inte sett på länge och planerat att träffa vid denna clash of the titans) som löd: "Ingen fotboll för mig. Ingen ska ju dit."
Mitt svar:
"Nej det verkar onekligen dött, jag trodde faktiskt på lite uppslutning och öl etc. Går väl på riktig fotboll då, vi får ses en annan gång."
Så jag gick på riktig fotboll.


Många poliser var det.


Mössa. Fin.


Hörna.

Matchen mot IFK Fiskrens slutade 3-3. Vi gick på Läckerbiten och firade denna enastående framgång med ett glas rött.
Gah.

Outad

Embryos pappa kliver fram ur dunklet. Jag har aldrig läst något av Magnus Carlbring. Utom Embryo då. Han verkar mest skriva dikt, jag är inte särskilt förtjust i dikt. Utom Embryo då. Kanske ger honom en chans ändå, någon gång.

Samhällets dom

I dag har jag varit ledsen, trött och besviken på världen. Jag har läst saker som detta och fått ont i magen, jag har tänkt på människor som dessa och mått illa och jag har skådat mitt eget medelklassansikte i vitögat i hallspegeln, och vetat att jag inte gör tillräckligt.






Klicka för större. Och om du råkar heta Henrik Bromander, har egogooglat hit dig själv och nu hatar mig för att jag olovligen lagt upp dina alster, skicka ett argt mejl eller skriv en sur kommentar så tar jag bort dem. Men jag gjorde det av kärlek.

Hälften spydde, resten dog

Nu har jag lagat och ätit en äcklig omelett. När jag ätit upp mer än halva omeletten kom jag på att jag glömt krydda den. Inte minsta saltflaga eller pepparkorn hade nuddat vid min överbliven wienerkorv-purjolök-tomat-omelett. Och anledningen till att jag åt den äckliga omeletten var helt enkelt att jag hade lagat den, och inte orkade laga något annat.
Följden av att tycka att matlagning är skittråkigt är att man inte lär sig det, och följden av detta är i sin tur att man rätt ofta äter äcklig mat - gärna halvfabrikat, fort ska det gå - eftersom man inte har råd att vare sig äta ute varje dag eller att skaffa sig en husa med vitt förkläde och bred dialekt.
Ytterligare en effekt blir att man äter så sällan som möjligt, och därför också helt enorma mängder när man väl gör det.
Alltså har jag nu ont i magen och mår illa av att ha ätit för mycket äcklig omelett.

Förnuftets ljus brinner stadigt i Aspudden City.

Ggnnngghhhh

"Med specialskriven partipop i singback dånande från scenen hängav de sig åt dans och glada skålar."

Herregud, jag kräks lite i munnen.

Tänk om

Tidigare i dag satt jag och försökte föreställa mig att jag var heterosexuell kille och tänkte på vilka tjejer jag då skulle falla för. Om det skulle vara samma tjejer som jag faller för nu som vän. Vidare funderade jag på hur jag skulle närma mig dem och vad jag skulle göra och säga för att de skulle falla för mig också. Efter att ha funderat på detta ett tag är jag tämligen övertygad om att jag skulle vara förträfflig på att ragga tjejer om jag vore kille. Jag känner det på mig.
De skulle tycka att jag var självsäker på ett avslappnat sätt, och ganska charmig, och så skulle de falla som furor trots att jag antagligen inte skulle vara särskilt snygg.
Jag skulle välja och vraka och sen bli ihop med och göra den bästa av dem på smällen fort som fan. Sen skulle jag ta halva föräldraledigheten och vara en god manlig förebild. Antagligen skulle jag också vara mycket bättre på att städa och diska än vad jag är nu, eftersom jag skulle känna ett inre tryck att inte vara en mansgris. Så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.
Amen.

Ps, jag har mensvärk.

The votes are in

Jo, jag tänkte egentligen vänta tills det var hundra personer jämnt som röstat, men det blev ont om action till slut så jag orkar inte längre.
Här är då resultatet av den - av det schweiziska laboratoriet i Schweiz garanterade - korrekta röstningen:



Åtta procent sverigedemokrater? Vafan, skärp er.
I övrigt kan konstateras att Hägglund ligger risigt till.

Den medborgerliga plikten

13 days to go

Nå, hur tänker du rösta?

Sverigedemokraterna
Kristdemokraterna
Moderaterna
Folkpartiet
Centern
Socialdemokraterna
Miljöpartiet
Vänsterpartiet
Feministiskt Initiativ
Har inte bestämt mig

Jag avser även givetvis att registrera era IP-nummer, personnummer samt skonummer och skicka dem till Folkpartiets ungdomsförbund så att de får chansen att steka upp lite valfläsk om det skulle visa sig att ni inte är folkpartister.

Bokhamster

I dag köpte jag böcker.
En
Två
Tre
Fyra stycken att lägga i den växande högen av nej-dem-har-jag-ännu-inte-läst.

Vilken pundare man är.

Oj

Han kan ha haft tevehistoriens mest irriterande australiska röst, men det var ju inte som att jag önskade honom död.

Box

Jag läser om huliganpojkarnas senaste "box" och blir alldeles matt. Och förundrad. Och så tänker jag att någon har tittat på "Fight Club" för många gånger.
Men det är inte ens det som är grejen, utan det är att jag inte förstår. Verkligen inte förstår den här viljan att slåss, att få stryk, att tycka att det är okej att ligga på backen och i all vänskaplighet bli sparkad i huvudet av en adrenalinstinn motståndare - eller än värre, att själv vara den som sparkar. Att ha som enda, allt uppslukande, mål att göra någon illa.
All denna ilska, detta uppdämda men ändå kontrollerade hat, var kommer det ifrån? Är det förfärliga familjeförhållanden, är det grupptrycket, är det samhället, eller en ren och skär psykos? Är det beroendeframkallande, som knark eller spel? Behöver de ett tolvstegsprogram? En kram?
Eller vad gör man med människor som inte är det minsta rädda om sig själva eller andra?

Den kärleken

Ni vet min femtioettåriga farbror och hans amerikanska internetkärlek jag berättade om tidigare?
Nu har jag fått veta att de gift sig vid en ruin utanför Sundsvall och att hon ska stanna i Sverige en månad till innan hon sticker hem till Philly.

How teenage-y.