Nu har filmen Narnia bott hos mig i två veckor och jag har fortfarande inte kommit mig för att titta på den. Det är för att jag är lite rädd.
När jag var liten älskade jag Narniaböckerna. Jag läste dem gång på gång på gång, ända tills jag fick veta/förstod den religiösa innebörden. Och eftersom jag redan då var duktigt indoktrinerad av min ateistiska fader blev jag lite äcklad av den uppenbarelsen, vilket fortfarande hänger kvar.
Jag misstänker helt enkelt att filmen är ett kristet pekoral av Aslans nåde med massiva mängder stråkar och tearjerkers och annat sentimentalt dravel, och har inte orkat med tanken. Plus - jag vet hur den slutar.
I stället har jag helt och hållet hängivit mig åt killbuskis by frat pack. 40 year old virgin, Anchorman, Zoolander och Wedding Crashers har matats friskt i högkvarteret den senaste veckan. Steve Carell är min favorit (Anchorman är värd att se enkom för hans skull) och nu ångrar jag lite att jag inte såg åtminstone något avsnitt av amerikanska Office.
Men nu är jag trött på killbuskis, så kanske att jag ser Narnia i morgon.
fredag, januari 20, 2006
Kristet vs killbuskis
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det vara framför allt den krystade barngråten som var plågsam. Fan, det är en saga, om man vill kan man väl läsa in ett kristet budskap i Törnrosa oxå. Hon kom ju tillbaka från de döda hon oxå. Typ.
Klart du ska titta på Narnia! Man ska inte analysera så mycket. Som sagt, det är en saga.
Jag å min sida har just tittat på Brokeback mountain, kunde inte hålla mig. Om vi säger såhär - om du slår upp "rödgråten" i en ordbok så kommer det i framtiden att stå "Carina" som förklaring. Fan vilken film...!
Skicka en kommentar