Brev från ön

I dag är mina örsnibbar dubbelt så stora som vanligt. Det är för att jag hade örhängen i går. Jag brukar aldrig ha örhängen, och nu vet ni varför. Jag vet att ni har undrat. Tappade dessutom det ena så det kommer inte att upprepas any time soon. Om det inte sitter fast i halsduken, jag har inte orkat titta efter. Faktum är att jag inte orkat göra mycket alls i dag, utom att fixa lite småsaker plus försöka överväga ett jobberbjudande som trillade in. Det verkar ärligt talat inte särskilt roligt, men kan antagligen vara bra erfarenhetsmässigt. Varför låter "vara bra" lite som "fiskleverolja"?
På Berns i går var det i alla fall mycket folk, och trots ohemula mängder röd- och annat tjut redan där gick vi ÄNDÅ vidare till Riche. Det är ingen idé längre att hoppas på att någonsin lära sig. Efter det stapplade jag in i en taxi som tog mig hem där jag möttes av nedanstående mejl, vilket nog kan räknas till toppskiktet i gulligaste ever:

"Såg din blogg, det är otroligt hur språket har förändrats inom min livstid, jag är 66 nu, fd spec lär. Har bott i Kransen och Solberga, Kristallvägen redan på 50-talet.
Jag har gett ut två böcker på eget förlag, en fackbok, Xxx, och en "roman" Xxx, som är litet av mitt liv också, förstås.
Tycker att det finns något otrolig fart i dina texter. Det är flyt i rom som man säger.
Kör hårt!
Xxxxx Xxxxxxxxx
Åland"

Jag blev mkt rörd och glad, kan ni haja.