Sex timmars arbetsdag already on board

Ursäkta, men vad gör egentligen det arbetande folket efter lunch om dagarna?

Jag undrar, eftersom omständigheten att allt nödvändigt ont måste ske någon gång mellan 07 och 09 på morgonen går mig på nerverna.
Tandläkare? Check. Läkarundersökning? Check. Operation? Check. Besiktning? Check. Verkstad? Hantverkare? Jobbmöte med okänd person? Träffa banken? Check. Check. Fucking CHECK.
Faktum är att jag har svårt att komma på en enda måste-sak som sker efter denna tid. Och såvitt jag förstår är det likadant för alla - det är alltså inte bara jag som har otur. Vilket är ett ännu större mysterium.

Så frågan kvarstår. Vad gör det arbetande folket efter lunch?

Skvallerbytta bingbång

Om inte de här bilarna som står kvar som små igloos på gatan jag just i mitt anletes febersvett skottade fram min från får böter snart tänker jag personligen ringa och skvallra.

Eller okej, det tänker jag väl inte men det kliar något oerhört i "Fröken! Fröken!"-tarmen.

Vibrationer

Alltså. Min förstärkare är ännu inte lagad, vilket gör att jag måste lyssna på skivor i laptopen. Det vore enklare om inte laptopens skivspelare vibrerar så att man inte kan skriva samtidigt. Eller man kan, men det är som att hålla i en borr utan att borra. Bara för att hålla i den, utan att ens åstadkomma hål. Eller nåt. Okej, inte min bästa liknelse, move on.
När man nuddar tangentbordet, dvs skriver, vilket ju är det jag, eh, gör, fortplantar sig vibrationerna genom hela kroppen, och det känns som att det är jag som darrar. (Ps, jag har gått vidare från Kelly Clarkson så jag kan inte skylla på henne.)

I alla fall. Det är väldigt mycket obehagligare än det låter och det här Kikki Danielsson gastade om typ 1985 vill jag ställa mig mycket skeptisk till. Misstänker att hon bara försökte intala sig själv att vibrationerna var bra. Och när hon kom till sans fick hon trösta sig med fylla och falukorv.

See where I'm going with this?

Måndagkväll i Aspudden City

Snyta.
Frysa.
Prokrastinera.
Kelly Clarkson.
Snörvla.
Kelly Clarkson.
Skriva en mening.
Prokrastinera.
Snörvla och snyta.
Frysa.
Äta nåt.
Dollhouse.
Prokrastinera.
Kelly Clarkson.
Snörvla.
Snyta.
Skriva en mening till.

Okej, man kanske kan tro att jag snorar över att behöva lyssna på Kelly Clarkson, och det kanske jag gör, ungefär som när man gråter i regnet så ingen ser, men främst är jag förkyld. Blott dagar efter att min herpesattack med svällande huvud gått över. Det är fanimig irriterande.

Och helt korrekt, så här kommer det att vara hädanefter. Mina krämpor kommer att uppta cirka 70 procent av alla inlägg. Det blir så med ålderns höst, har jag förstått, och vem är jag att ifrågasätta livets cykel.

Det här är förresten...

...Caroline. Hon spelar trummor i Glasvegas. Jag tog bilden i fredags efter konserten, med ursäkten att min kollega P ville ha den. Egentligen ville jag ha den själv.



mvh / Overaged fangirl

Veckans pausfågel

Jag har börjat twittra. Det är verkligen 57 channels and nothing to say. Men man vill inte stå kvar på perrongen när de tuffa barnen är ombord. Och så kan man ju smsa till Twitter. Som vidarebefordrar till Facebook. Detta testade jag i fredags kväll. I lördags läste jag så mina obegripliga uppdateringar och kände mig inte så i framkant med tekniken som jag hade hoppats.

Kanske vore bättre betjänt av att återvända till skogen och göra upp eld med pinnar.

In case of my sudden demise

Ibland fantiserar jag ohälsosamt mycket om hur min misstänkt brådstörtade död/sjukdom skulle få olika typer av detektiver/dr House att reagera. Just nu har jag t ex nålstick i armen. Skulle de upptäcka spåren av tejp eller genast dra slutsatsen att jag skjuter upp? Vad skulle de säga om faktumet att det står en soppåse i hallen jag ännu inte orkat ta ut, och ganska mycket skitig disk på diskbänken? Misstanken om knark ökar! En trasig förstärkare indikerar många högljudda fester. En gitarr samt några noter till Lilla Snigel och Trollmors visa pekar mot bristande begåvning, kanske retardation, medan basketbollen, boxningsvantarna, hantlarna och att Rocky och Arne Anka står på framträdande plats signalerar att jag försöker vara en tuff kille. Likaså ölhävarbordet (är hon knarkare, efterbliven och TRANSSEXUELL? frågar de sig).

Mm, just det. Tål att tänkas på! Överväger att dessutom nogsamt torka bort precis alla fingeravtryck överallt, som en oväntad överraskning.

Jag är i vilket fall tämligen bestämd över att jag vill bli utredd av en överintelligent alfahanne med traumatiska upplevelser i bagaget och svårigheter att knyta an. Om han inte då och då stirrar ut i fjärran med bister blick vet ni att han inte anstränger sig ordentligt och måste kräva en ny alfahanne som vet vad som gäller. En och annan barsk oneliner är inte heller för mycket begärt, ok?

TMI pt II, fast inte lika explicit

I morse var det dags för den efterlängtade uppföljningen till det som beskrevs i inlägget TMI (läs på egen risk). Fick inte ta bilen så strax före sju klev jag ut ur tunnelbanan i Masmo och trodde mig för ett ögonblick ha hamnat bakom järnridån. Det ser verkligen konstigt ut i Masmo. Man kommer liksom upp i ett ingenting, några plana ytor, några fula miljonprojekthus och en större väg, eventuellt någon slags motorväg, är vad man ser. Inga affärer överhuvudtaget, inte ens en jourlivs. Inga fik, inga lekparker, knappt några buskar för guds skull. Inte särskilt många i rörelse. Och allt är grått. Husen, himlen, vägen. Människorna. Jag med.

Tog bussen till sjukhuset. Fick ett armband så att de inte skulle tappa bort mig eller blanda ihop mig och ta bort en njure. Fick vit rock och strumpor. Hej, jag är din läkare. Hej, jag är din patient. Ja vi ser det på kläderna. Lät mig sedan skändas ett tag och fick nej när jag bad om påtår efter att drogmixen de pumpat i mig slutat verka. Varför säger de alltid nej? Man tycker att de kunde bjuda till lite när man nu ställt upp som provdocka för deras läkarelever. Efteråt kände jag mig matt och gick och satte mig i sjukhusmatsalen. Vem äter sjukhusmat frivilligt, frågar ni. Jag, svarar jag då, betalade 60 kronor gjorde jag också. Korv Stroganoff serverades. Satt i min ensamhet och petade på korvbitar. Tyckte lite synd om mig själv. Tröstade mig med att titta på folk och försöka lista ut vilka som hade en vecka kvar att leva respektive vilka som bara var med som stöd. Svårare än man kan tro en februariförmiddag när alla ser mer eller mindre döende ut.

Sen åkte jag hem och köpte en semla. Vilket är konstigt då jag egentligen inte ens gillar semlor. Och kalla mig naiv men jag trodde inte att semmelgrädde var konstruerad att smälta snabbare än glass. Det rann om semlan när jag tog fram den. Det blev kladdigt. Jag åt fort. Det var inte så gott. Jag tvättade händerna och satte mig och skrev det här. Varför? Vet inte. Kanske för att jag inte kunde sova i natt och nu känner mig bakfull och lite virrig, sådär som jag föreställer mig att gamla människor kan känna sig när de inte riktigt har kontroll på omgivningen. En tupplur vore nog på sin plats. Vi hörs när jag vaknar halv tio i kväll.

Teknikens under

Först dog hela min uppkoppling, det vill säga dator, teve och telefon. Sedan kom den tillbaka, men då hade min trådlösa router dött så jag måste sitta vid skrivbordet som en annan tönt när jag interwebbar. Sedan blev det strömavbrott i hela huset. Sedan kom strömmen tillbaks. Och nu, för två minuter sedan, tvärdog stereoförstärkaren.

Vad är det som händer? Presentera era teorier i kommentarsfältet. Bäst vinner en öl el alk.fritt alt. på valfritt ställe i Stockholm (det är allt jag har råd med nu när jag måste köpa en ny router och en ny förstärkare).
Alla teorier som innefattar UFOs/missnöjda spöken av olika slag premieras med en imaginär stjärna i kanten. Alla teorier om missnöjda spöken som innefattar sätt att göra dem nöjda premieras med en imaginär kyss på kinden. Är teorin även bäst kan kyssen adderas till vinsten, också den att mottagas på valfritt ställe i Stockholm. Vill man väldigt gärna dessutom ha en stjärna i kanten ska jag se om det går att ordna.

Update kl 01:08: Som extra bonus gick strömmen ytterligare en gång, när jag stod i duschen strax efter att ha skrivit ovanstående. Det är ganska läskigt att spärra upp ögonen allt vad det går och ändå inte se något alls. Man känner sig lite som man tror att en blind person känner sig. Faktum är att man tror att man kanske till och med blivit blind själv, att världen därutanför är lika ljus som vanligt medan man står i det svarta och famlar efter duschmunstycken och handdukar. Jag var dock inte blind utan lyckades hitta både ett ljus och lite kläder samt fly denna medeltid hem till en kamrat där tvåtusentalet glänste i all sin prakt. Nu är jag hemma igen, på min vakt.

Agent Provocateur

"Många inom kulturvärlden säger sig gilla provokationer, det är i sig en anakronism eller så har provokationen misslyckats. Idén med en provokation borde vara att man retar upp någon, får den att känna irritation eller vrede. Vad folk menar med att de gillar provokationer är att de gillar att andra än de själva blir provocerade. Vill man verkligen provocera någon är det lätt, bara repa personens bil med en nyckel."

- Ernst Billgren, Vad är konst?