Dagens bästa...

...hittades på fotografen Martin Parrs utställning på Kulturhuset. Det var denna bild:



i kombination med denna text:



Det är ur en serie bilder tagna i samband med ett brittiskt teveprogram om heminredning. Den här personen har alltså hängt upp en flådig guldmameluck i badrumsfönstret och njuter av den varje dag i badet. Det är vad jag kallar en lyckad inredningsfilosofi!
I övrigt var bilderna på överklassens sammankomster och underklassens semesterparadis absolut bäst, vilket betyder att de var helt fantastiska.

Vi tittade även på Arakis utställning, och detta är vad som står på Kulturhusets hemsida om denna:

I utställningen förekommer bilder av nakna modeller i arrangerade poser som kan väcka anstöt hos känsliga personer.

Jag vet inte exakt vad som menas med anstöt eller om jag är en särdeles känslig person, men trots att en del bilder var rätt sexiga blev jag till slut lite mätt på kombinationen bundna nakna kvinnor med särade ben och påklädda män i aktiva situationer. Liksom, vad är det som är så jävla nyskapande med det? Den irritationen förtog lite av faktumet att det ofta var fråga om ganska vackra fotografier. Dessutom tog de nästan över de andra delarna av kollektionen, vilket är synd. Man borde inte missa vare sig Tokyobilderna eller den rad av intima matporträtt som får en teveskadad att tänka på vinjetten till Dexter.

Haverister united

Ah, jag känner mig lite uppiggad på det där halvt skamfyllda sättet som kommer sig av att ta sig tid att svara grundligt på ett rättshaveristmejl bara för att sticka hål på ett efter ett av argumenten.
Jag kommer visserligen att ångra mig djupt när jag får nästa mejl och han faktiskt har SVARAT på mina retoriska frågor med ännu fler argument uppfiskade ur förvirringens djup, men hey, det var kul ett tag i alla fall.
Ibland tänker jag nostalgiskt på när jag var på Aftonbladet och man skulle svara i ettantelefonen på helgkvällarna. Efter ett par glas från fredagsflaskan var det sannerligen ingen hejd på tips om vad vi borde skriva i tidningen. Bäst var han som strax efter 9/11 krävde att få Bush telefonnummer och inte trodde mig när jag sa att jag faktiskt inte hade det.
- Nehej, men då vill jag att DU ringer och pratar med honom om det här!
- Jag ska göra mitt bästa, sa jag.

In your dreams

Alltså att drömma sjukt detaljerat hela natten om (kortfattat) hur ens pappa har skjutit en femårig flicka genom ett fönster och hamnar med bild och namn på tidningarnas förstasida medan man själv försöker undvika att hamna på förhör hos åtta poliser eftersom man ovetandes plockat upp sin pappa efter dådet i en stulen bil, det är inte vad jag kallar VILA. Vaknade helt stressad, gråtfärdig och skakis, och kom dessutom på att det var städdag vilket ledde till att jag blev ännu mer stressad och sprang ut till bilen.
450 kronor i böter.
Jag hatar den här dagen.

Helgen vecka 48

FREDAG: Okkervil River



Jag hade lätt kunnat åka hem efter jobbet, skölja av mig dammet och ta mig in till Debaser till klockan elva, för det var då de började spela och det var inte fullt. Men detta visste jag tyvärr inte klockan åtta när jag stack från jobbet. Försökte fråga tjejen i kassan om man kunde betala och komma tillbaks senare.
- Nej.
- Man kan inte betala och skriva upp sig på listan och komma tillbaks senare?
- Nej.
- Finns det något sätt att lösa det på?
- Nej. Det här är en ”walk-in”, vi har inte ens några stämplar.
Jag ville inte missa Okkervil River, så jag gick iväg och åt och gick tillbaks. Var där klockan nio. Ingen jag kände nånstans. Stod resp satt i ett hörn i två timmar. Så jävla tråkigt. Fast det var länge sen jag pratade med så många 22-åringar. De är pratglada de där ynglingarna.
Okkervil började svagt och dörrarna ut till restaurangen där någon spelade ashög DUNKA DUNKA stod på vid gavel. I protest mot den sura inträdestjejen vägrade jag hänga av mig och släpade omkring på en stor väska och en ännu större jacka vilka, när jag irriterat skulle gå och stänga dörrarna, rev ner tre glas som stod i fönstret. Blev mkt generad. Kort senare stod jag och såg hur en tjej sopade upp mitt verk. Skämdes och funderade på att gå fram och be om ursäkt men rationaliserade händelsen med att stället var fullt av fyllon som säkert skulle komma att krossa fler glas än så under kvällen, och att det är sådant de tar med i beräkningen när de öppnar en nattklubb. Efter det höll jag mig dock på min plats och kunde koncentrera mig på ett band som vartefter steppade upp sitt game ordentligt. De sista 45 minuterna var helt fantastiska, och den där trummisen hade jag lätt kunnat gifta mig med bara på grund av hans insats. Sjukt bra.
Sen gick jag och träffade T på Kvarnen, men Kvarnen är som vi vet inget att skriva hem om.

LÖRDAG: The National



Vi hade inga biljetter, men det var lugnt (se nedan). Ingen kö, och vi hann hänga av oss, handla i baren, hitta en sittplats utefter spegelväggen och småprata lite innan de började. Betydligt trevligare och bättre timing än kvällen innan, kan man säga, även om vi tydligen missade förbandet. I väntan på att de skulle börja lade vi en del engagemang på att skärskåda publiken, och kunde konstatera att det som var hett bland Nationalfansen var
1. jättestor halsduk, att bära till typ t-shirt
2. rutigt
3. page
4. snedbena.
Vi såg även ett par män med inomhusmössa, men konstaterade att de måste vara på besök från landet, alternativt mobbade.
Sen blev det musik och The National förde som väntat en hel del fint oväsen. Särskilt violinisten var helt vansinnig och typ tuffast i stan. Alla skrek mest under "Fake Empire", jag med, fast tyst inombords. Shit vilken bra låt det är. Som färsking i Nationalsammanhang var det en del jag inte kände igen, men det gjorde inget eftersom det var så himla bra ändå.
Efteråt tömdes lokalen raskt och till slut var det fler tjejer än killar kvar. Intressant, tänkte vi och övervägde att skriva en avhandling men köpte istället mer öl. En snäll tjej trollade fram ett kvitto på entréavgiften eftersom jag glömde att ta ett när jag gick in, T köpte "Boxer" vid merchbordet och så vandrade vi trappan upp för att underhålla mina laster på rökterrassen.

All in all en mycket lyckad helg, skulle jag vilja påstå.

En kvart i Telefonplan

I går var vi, liksom resten av Stockholms befolkning, på Konstfacks julmarknad. Som uppvuxen i trakterna kan jag konstatera att jag aldrig sett så mycket folk i Telefonplansområdet tidigare. Hot and happenin asså.
Julmarknaden var full av medelklassmänniskor som sa saker som "jag tycker att det är intressant att diskutera om det finns någonting som ett genuint konstnärligt värde" och betalade trehundrafemtio kronor för en vit t-shirt någon hade målat en stjärna på.
Vi stod ut i en kvart innan vi åkte vidare till T:s kusin som bodde i ett sjukt snyggt nybyggt hus i Mårtensdal. Mer sådant, mindre Hammarby Sjöstad tack.


Blanksvart tegel, fränt!

Nu tittar jag på 102 dalmatiner och känner mig lite sugen på en prickig kappa.

Attention Berns

Jag tror att ni har en dörrvakt som är ute efter att så att säga göra lite business of his own där i dörren. I går på The National låtsades han först som att det var ont om biljetter, sen frågade han om vi hade jämna pengar ”för då kan ni få en stämpel av mig”.
Jag är inte den som är moralisk i sådana lägen utan sträckte glatt fram handleden medan jag rotade efter plånboken, men han såg sig om och ändrade sig kvickt till ”eller nej förresten, de har ju en kassa däruppe så ta det den vägen istället”.
Jomenvisst serru det gör vi så gärna. Stod chefen i trappan eller?

Stil och klass

Samtal på Pressbyrån i morse med Farbror Bakom Disken:

FBD: Vill du ha en påse?
Jag: Nej det behövs inte, jag får ner det i väskan.
FBD: Ja, du har ju en snygg väs... Eller ja, den ser annorlunda ut i alla fall.

Be my friend

Jag smäller av, ska jag behöva gå ensam på Okkervil River i morgon? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER?

Om någon vill ha en blinddejt, säg till så ses vi i baren på Deb Medis. Jag är hon som kommer direkt från jobbet och ser trött och lite svettig ut.


Världens finaste serieteckning av Åskar Lilja.

Gud som haver träden kär

Svenska Kyrkan i Hägersten har skickat mig sin församlingstidning igen. Detta är mycket spännande, då jag sedan flera år inte längre är medlem i deras församling, eller någon församling överhuvudtaget. I tidningen, som omfattar sexton sidor, får jag läsa ett öppet brev till gud, om vilka högtider som kyrkorna i trakten tänker engagera sig i, och två artiklar/krönikor (man vet inte så noga) om självmord och droger.
Allt detta är sådant jag hade klarat mig utan, bara så att ni vet, Svenska Kyrkan. Ni har slaktat ett oskyldigt träd helt i onödan. Vad säger er gud om det? Va va va?

November rain

Aaahhh, god morgon sköna värld! Jag ser att du visar dig från din bästa sida i dag, med mörker, regn och slask, överfull diskbänk, dammiga golv, ogjort pappersarbete och någon som borrar i trapphuset.
Eventuellt borde jag ha stigit upp när jag blev väckt första gången runt tio, för att åtgärda/undvika lite av detta, men tyvärr gick det inte. Min hjärna var så långt borta att det tyvärr blev min ryggrad som svarade i telefon, och vad den sa har jag ingen aning om. Och det fick mig att tänka på det här som man ibland sett i amerikanska filmer, att för att verkligen bevisa att man vet något ska man kunna rabbla det när man väcks mitt i natten.
Ursäkta men när jag är nyvaken ligger mina kommunikationsskillz på nivån ganska arg autistisk neanderthal. Här rabblas ingenting, utan vi är lyckliga om vi kommer ut ur dimman med förståndet i behåll. För att underlätta denna process vore det bra om alla höll käften och framför allt INTE BORRADE I TRAPPHUSET.
Ok tack.