Systembolaget

...Sveriges, eventuellt världens, mest schizofrena företag.
"Försäljningen har ökat. Allt fler väljer att handla på Systembolaget istället för i utlandet. Resandeinförseln har minskat. Det har inneburit att den totala alkoholkonsumtionen har gått ner."
Intet nytt under solen, förstås, men det är inte mindre komiskt för det.
Hurra, vi säljer mer sprit! Men hurra, folk dricker den inte!

Ensamhushållets vedermödor

Det är... lite jobbigt att man inte ens i en parentes kan nämna en kille i en tidning utan att mamma ringer och med desperat förväntan i rösten säger "Jaha, och när får vi träffa honom då?".
Kanske hade de redan gett upp drömmen om barnbarn när jag obetänksamt väckte deras hopp åter.
Must. Think. Twice.

You and me in paradise

Julbord på Grand --> gå och stressröka när det börjar talas om Sanningar För Chefen --> Riche --> köpa whisky för 272 kronor --> köpa mat till uteliggare --> Spy Bar --> gå självmant innan man blir utslängd --> inte vakna av telefonen --> vakna av telefonen fyra timmar senare --> taxi hem och panikskriva klart en lista julklappstips --> pizza med extra flott, tack --> somna i soffan --> vakna tre timmar senare i en känsla av att man har varit Phil Collins natten innan --> komma fram till att man VAR Phil Collins natten innan --> välkommen medelklassångest --> åh maj gad.

Note to self: Gå aldrig mer till 7Eleven och köp en påse med Yoggi jordgubb/lime, Brämhults blåbärssmoothie, chips och en stor macka, vilken du sedan ger till uteliggaren Christina. Det känns inte alls så bra som du tror, tvärtom: Du har blivit Phil Collins - Världssamvetet, och vill nu sticka ut ögonen på dig själv med en plastgaffel.

Konsertnacken

Nu, förstår ni, ska vi tala om konsertnackar. Inte den typ av nacke som uppstår hos den långhårige efter att ha sett en mycket hårt rockande orkester, utan den typ av nacke som är fastbränd i din näthinna när du går hem. Du vet, den där killen som står precis framför under hela konserten och ibland lutar sig åt vänster, ibland lutar sig åt höger och ibland diskuterar med sin kompis, men alltid exakt i ditt sikte.
Ni har som en liten dans, du och konsertnacken. Han kliver åt vänster, du kliver åt höger. Han lutar sig mot sin kompis, du kliver åt vänster. Han slutar snacka med kompisen, du kliver åt höger. Han känner funken och vickar, du känner dig som Michael Douglas och vickar också, i kanon.
Han har antagligen en kort frisyr, en ful skjorta och jävligt stora öron. Hans nacke, däremot, är tunn nog för dig att bryta av som en tandpetare, och du funderar på att göra det, eftersom det enda som hindrar dig från att se hela scenen är hans stora, gigantiska, överdimensionerade huvud. Faktum är att du inte fattar hur den där spensliga nacken kan hålla upp det där muterade huvudet. Ett litet knäpp med fingret och så: Knak. Hans huvud hänger slappt och du får äntligen uppleva det du kom dit för att uppleva. Allt är perfekt.
Bortsett från att han bakom dig tänker samma sak, och snart är du också död.

Anyway, Badly Drawn Boy var toppen, i en timme och tio minuter ungefär. Sen spelade han "Nothing's gonna change your mind" (2) och jag fick en eargasm och höll på att börja grina och efter det var jag liksom lite sömnig.

Gillade att han dedikerade en låt till "all the pretty men". Hoppas de tog åt sig.

BDB-biljett

Badly Drawn Boy-tic finnes.
Skulle gått med Marx. Dock är Marx en sjukling=1 biljett över.
Om man känner mig kan man få göra mig sällskap. Om man inte känner mig, alternativt tycker att jag är dum i huvudet, kan biljetten med fördel överlämnas utanför Nalen. 250 kostade den, vill ni schackra om priset, kontakta Marx.
Ring, mejla, säg nåt i comments, telegrafera, skicka röksignaler.
Todelo

Ps, vid närmare eftertanke kan jag inte tyda röksignaler.

Edit: Det är alltså i kväll kl 21.

Caruso, Caruso, Caruso

Någon kanske minns mitt lilla anfall av Caruso-hat back in 2005? Det här summerar ganska väl vad jag menade.
Jag skrattar så jag kissar på mig. (Nästan.)

Basilikan och döden

Så, nu skulle jag göra lite mat och ville ha i färsk basilika. Det gick dock inte då basilikan var död.
Som vanligt.
Jag vill veta hur länge en basilikaplanta kan förväntas överleva. Köper en, och nästa dag är hälften av bladen vissna. Ger den lite vatten, dagen därpå är resten vissna. En gång, jag säger en, lyckades jag få en att hålla sig. Jag upptäckte att den överlevt i flera dagar, blev imponerad till den milda grad att jag undvek att använda den. Det gick veckor! Fortfarande stod den där, grön och frodig. Oh, den stoltheten.
Tyvärr är det till slut ganska meningslöst att ha en massa god basilika som man inte vågar äta för att, tja, man vill ha god basilika att äta. Så jag åt upp den. Och sen var det kört igen.
Men alltså. Är det verkligen meningen att man ska trycka i sig en hel butiksplanta på en dag? Eller är det något fel på mina livsuppehållande åtgärder (i fönster, en skvätt ljummet vatten då och då)?
Blir fan sur.
Nu ska jag laga basilikafri mat, hej då.

Sven-Otto och arbetaren

Tävling - ”Sveriges bästa arbetare”. Vinn en lunch med arbetsmarknadsministern.

Fatta vilket kodak moment när Sven-Otto sitter där på sin lunch med en flitig städtant från Rissne, delar ut ett diplom med orden "Duktig arbetare" i guldtext och klappar henne tafatt på huvudet. Och vilka mängder av God Press det kommer att generera!
Eller? För ärligt talat, visst verkar det lite obekvämt? Vad ska de egentligen tala om? Vare sig aktier eller Ajax känns som klockrena samtalsämnen. Det kan lätt bli lite ansträngt, vilket känns ofräscht och är sådant som osakliga kampanjjournalister skulle kunna ironisera över.
Till all lycka har ju dock det moderata partiet omdefinierat det här med arbetare. Därför vore det kanske lämpligast att nominera den egna partisekreteraren. Han är visserligen även jurymedlem, men lite nepotism har aldrig hindrat folk från att arbeta hårt. Och hårt, det arbetar han. Sitter i jurys och allt. Lär reportrar att stava till hans efternamn.
Tänk vilken avslappnad lunch det skulle bli, i härligt positiv anda.

Dessutom:
"Eller en facklig företrädare som tar sitt uppdrag på allvar och faktiskt gör det fackliga förtroendevalda ska göra – representera sina kollegor?"
Jag imponeras av hur snyggt och knappt synbart moderaterna lyckas insinuera att fackliga företrädare vanligtvis inte gör det de faktiskt ska göra. Man blir bländad av intelligensen i genomförandet, det blir man. Jag måste hämta mina Ray Ban.

Bokstäver och siffror

Trehundra tecken är fan inte många bokstäver. Men det är vad jag har på mig för att skriva min första recension och betygsätta min första skiva. Någonstans önskar jag att det album som tog min oskuld hade burit med sig lite mer känslor än det jag lyssnar på nu, tredje varvet. Känns lite som att inte
[och det där, vänner, är trehundra tecken]
rvjua Rickard Sjöberg. Hyfsat trevligt, liksom, men helt passionslöst och inte ett dugg spännande. Inte heller vet jag om jag ska vara irriterad på det begränsade utrymmet, eller tacksam för att slippa snacka så mycket om en skiva jag inte ids känna något inför.

Och: då har jag inte ens gått in på det här med betygsättning. Enligt gängse normer är
0=dö
1=kass
2=godkänd
3=bra
4=mkt bra
5=marry me
vilket är normer jag aldrig förstått. "Bra" för mig är ju liksom BRA, fast det som är BRA för mig är antagligen "Mycket bra" enligt skalan. Så "Bra" borde egentligen heta "Det funkar väl", men då är vi nere på "Godkänd", antar jag. Kan inte komma på när "Bra" ska komma till användning, känns som är likställigt med att inte tycka någonting. Eller - känna någonting? Vilket betyder att den här skivan borde få "Bra"? Vilket i sin tur betyder att den hamnar på övre skalan om man räknar med "Dö", och det ska man väl göra. Det vet jag inte om den förtjänar.

Men fuck vad jag ska krångla till saker, no? Vänligen diskutera hur ni tänker i kommentarerna.

(Ps, ja, jag inser att jag tar detta på alldeles för stort allvar nu, men kom igen, det är min FÖRSTA. Ge mig ett par skivor till och jag lallar på en siffra med vänsterhanden medan jag pratar i telefon med min revisor.)

Morgonstund

Min väckarklocka står ganska ofta på 07:42. Det är när jag behöver stiga upp 07:30. Detta beror på att den går tolv minuter före. Den går tolv minuter före för att tolv känns som en bra summa minuter att ha tillgodo som trött tidsoptimist.
Visserligen kan man tycka att klockan då borde stå på 07:30, det vill säga, egentligen 07:18, för att jag ska ha vunnit de här extra minuterna, men så fungerar det inte här i Aspudden City. Till saken hör att jag vill vakna till någon typ av nyheter, eftersom jag tror att jag ska bli pigg av att få höra allt som hänt under natten. Ett problem med detta är att eftersom sju är för tidigt, och åtta för sent, så blir det bara Stockholmsnyheterna, och alla vet ju att det inte händer något intressant i Stockholm på nätterna. Ett annat problem med detta är att jag ändå inte hör Stockholmsnyheterna eftersom jag är så snabb på snoozeknappen att jag slår till den innan radion gått igång. Forskare borde knäböja, ty jag har knäckt mysteriet med tidsresor, emellertid i sömnen.
Sen trycker jag på snoozeknappen var nionde minut tills jag gjort slut på snoozemöjligheterna - det finns tydligen en gräns - för att så småningom vakna i panik runt halv tio och kravla mig till jobbet. (Ja, jag är på väg till jobbet nu.)
Tur att man är frilans, för det här med att vakna är svårt.