Upp till kamp

Bläddrade just i förra veckans Mitt i Söderort. Läste om en åldring som blivit avlurad 20 miljoner kronor av en särdeles samvetslös bedragare. Och så tänkte jag att varför är det alltid åldringar som råkar ut för det där. Det verkar svårare att ta en klubba från en treåring än att lura av teh elderly deras surt förvärvade besparingar. Hur kommer detta sig? Blir man mer godtrogen som äldre, eller - oh plocka fjädrarna av middagen, oh milslånga barfotapromenad till folkskolan, oh kyska logdans - var det faktiskt bättre förr? Man skakade hand om överenskommelser? Man behövde aldrig låsa dörren? Man lyfte artigt hatten även till sina fiender? Man bad om ursäkt om man råkade knuffa någon nedför en trappa?
Och, inte minst: Kommer det att vara samma sak för mig när jag blir gammal?

Jag måste fråga, för jag börjar komma upp mig i åren. Det är inte ens ett halvsekel kvar tills jag är den där gubben och skriver över mina konton på ynglingen som hjälper mig med matkassen. Ger mitt visakort till en tandlös man med sheriffstjärna. Mejlar mina lösenord till en nigeriansk kung. Låter en grupp kvinnor i midjekorta pälsjackor komma in och låna telefonen.

Jag skulle vilja påstå att det sokratiska ordstävet "We must think about the children" bör förnyas. För allvarligt, nu har vi tänkt nog på de där jävla ungarna. Det går inte ens att ta en klubba ifrån dem utan att de börjar bråka. Nej, vi måste redan i dag börja lobba inför vår egen ålderdom. Vi måste redan nu konstatera att om det är någon vi bör tänka på så är det oss själva. Vi som bygger detta vackra land i vårt anletes svett.